Stelnad tätningsmassa vittnar om det arbete som pågår ett 15-tal meter ned i berggrunden. Alla tunnelbyggares dilemma är läckage vid framsprängning under jord och Rhoca-Gil-skandalen i Hallandsåsprojektet finns ännu i färskt minne hos en bred allmänhet.
I oktober 1997 tvingades Banverket stoppa arbetet med den påbörjade järnvägstunneln sedan byggansvariga missbedömt Rhoca-Gils olika komponenter. Stora mängder gift hade trängt ut i ovanliggande jordlager och vattendrag. Betande kor på Hallandsåsen visade förlamningssymtom och döda fiskar påträffades i Vadbäcken som rinner genom åsen.
Djupt under Lill-Jansskogen, i det tunnelrör som ska leda trafik från Norrtull till Värtan, arbetar Thomas Cajander och Per Trygg med injektering (insprutning). De tätar sprickor och hålrum i berggrunden, ett helt nödvändigt arbete. De använder inte det franska medlet Rhoca-Gil, en akrylamid. Det är för alltid bannlyst i svenska tunnelbyggen.
Den tätningsmassa, som trots allt oroar och väcker frågor vid Ugglevikskällan, består av fingraderad cement, mald av Portlandsklinker, och bär namnet Rheocem 650/650 SR. I produktbeskrivningen anges Rheocems användningsområden till för- och efterinjektering i bergtunnlar. Medlet är stabiliserande och vattentätande samt har god inträngningsförmåga i små sprickor.
- Att tätningsmassa trängt upp i bäckar vid Ugglevikskällan är olyckligt, men utgör absolut ingen fara för natur och djurliv. Det borde inte ha skett men injektering är hela tiden en balansgång, beroende på bergets kvalitet och hur stor mängd tätningsmassa som ska injekteras i borrhåll, säger Lena Backe, Vägverkets biträdande projektledare för Norra länken.
Berggrunden i Stockholmsregionen är i allmänhet mycket tät och saknar helt likheter med förhållandena på Hallandsåsen. Enligt de krav miljödomstolen ställer avseende grundvattennivån, pågår ändå kontinuerlig injektering för att utesluta risken att Norra länkens tunnlar dränerar bort grundvatten, vilket skulle kunna påverka växtlighet och miljön i övrigt.
- Det skulle se ut som om det började droppa vatten på stockholmarnas fina bilar, säger Per Trygg, uppflugen i en skylift för att kontrollera de borrhål som strax ska fyllas av Rheocem.
Per Trygg är hälsing från Bollnäs. Han har tidigare arbetat i gruvdrift i Kiruna, men fick smak för Stockholmsberget efter Södra länken-projektet. Hans arbetsplats har benämningen NL35 och arbetsgivare är tysk-svenska Hochtief-Oden, Vägverkets entreprenör på det aktuella tunnelavsnittet.
Per Trygg är inte helt nöjd med bergets kvalitet.
- Det var bättre på andra sidan stan (Södra länken). Att tätningsmassa tränger upp i ytskiktet är sånt som händer, risken ökar ju närmare ytskiktet tunneln ligger. Just i dag är vi nere på cirka 25 meters djup, då är risken betydligt mindre, säger Per Trygg.
I miljödomstolens tillstånd för Norra länkens tunnelsystem finns krav på att Vägverket följer ett omfattande kontrollprogram, bland annat när det gäller grundvatteninläckning och vilka medel som kontrakterade entreprenörer använder vid injektering.
Marie Westin har det övergripande miljöansvaret för Norra länken.
- Det finns ingen som helst anledning till oro om tätningsmassor påträffas i ytskiktet. Rheocem har samma karaktär som det material som används vid gjutning av plintar för exempelvis parksoffor. Alla tätningsåtgärder utförs enligt de principer som lämnas i Vägverkets bergtekniska anvisningar för projektering, betonar Marie Westin.
Efter avslutat arbete under Lill-Jansskogen ska ytskiktet genomsökas och påträffade tätningsmassor ska tas om hand och avlägsnas.
- Vi har regelbundna träffar med Vägverket gällande Norra länken men jag har inte nåtts av information om utläckande cement i Lill-Jansskogen. Som Dagens Nyheter beskriver ärendet tycks det inträffade ha karaktären av olyckshändelse och är helt ofarligt ur miljösynpunkt, säger Gunnar Söderholm, stadens miljödirektör.
- Jag utgår ifrån att Vägverket, efter avslutande tunnelarbeten, avlägsnar påvisade cementklumpar och återställer Lill-Jansskogen i dess ursprungliga skick, säger han.