STHLM

Tiggare tvingas betala ”hyra” även i Göteborg

Foto: Fredrik Sandberg/TT

En del tiggare tvingas betala ”hyra” för att få sitta på Stockholms gator. Det avslöjade DN i lördags. Att tiggare lockas hit med löfte om stora pengar och tvingas betala för tiggarplatser förekommer även i Göteborg, visar en rapport från Stadsmissionen i Göteborg.

Rapporten kom ut i somras och berättar bland annat hur det förekommer att fattiga EU-migranter utnyttjar varandra i jakten på försörjning.

– I arbetet med gruppen här på Crossroads har vi fått höra liknande uppgifter som du säger att du har fått i Stockholm. Att man är vilseledd när man far hit och tror att man ska få jobba och så får man tigga i stället, och att man kan tvingas betala för sin tiggarplats, säger Claes Haglund, Stadsmissionen i Göteborg.

Han har skrivit rapporten ”Det nya Europa” som publicerades i  somras tillsammans med kollegan Lennart Forsberg, båda från Stadsmissionen.

Ur rapporten:

”Vi får till oss berättelser om att de som säljer resor till Sverige lockar med möjligheten att kunna tjäna mycket pengar under en kort tid. Vi möter personer som känner sig vilse­ledda av sina landsmän som gett intryck av att det är enkelt att hitta jobb i Sverige och att sociala organisationer bekostar alla hemresor. En viktig del av rekryteringen är erbjudandet att man inte behöver betala för resan i förskott utan att man får upp till en månads tidsfrist och kan delbetala under den här tiden. En enkel resa kostar vanligtvis 800 till 1.200 kronor. Vi har mött personer som uppgett att de tvingats betala för centralt belägna tiggeriplatser, utanför affärer eller andraplatser med mycket folk i rörelse. Den som inte kan betala blir hotad och misshandlad eller också utsätts familjen i hemlandet för hot. Det finns även exempel på att personens pass eller legitimation tagits i beslag. (...)

På grund av rädsla för repressalier vill få besökare anmäla hot och oegentligheter. Dessutom är många av våra besökare misstroende mot myndigheter i allmänhet, inklusive hjälporganisationer. Från Centralstationens närhet avgår även minibussar till och från Rumänien var och varannan vecka (...).

Det finns en ansvarig som samlar in pengarna för resan en/två gånger per vecka. Den som inte kan betala för sin resa kan få en tidsfristförlängning eller så måste man betala en viss ränta tills hela beloppet är betalt.”

Hur fick ni dem att berätta om detta för er?

– Via möten med personerna. Vi har jobbat med verksamheten i två år och träffar de här personerna dagligen måndag till fredag och då kommer det berättelser emellanåt. De är väldigt sparsamma med att berätta. Man har stor misstro mot myndigheter och de ser oss som en myndighet fastän vi är en frivillig­organisation. Ibland kryper det fram när man samtalar. Vi har försökt få folk att polisanmäla, men det är man inte intresserad av för det blir bekymmer när man kommer hem, säger Claes Haglund.

– Det här är människor som lever under en väldigt hård situation. De är väldigt fattiga. Fattigare än vad vi kan tro.

Han berättar att inkomsten för en tiggare i Göteborg sjunkit dramatiskt det senaste året på grund av den hårda konkurrensen.

– För två år sedan kunde de tjäna 200 kronor per dag, men i dag ligger det på runt 70 till 100 spänn om dagen och för det ska du betala för mat och cigaretter. Då blir det inte mycket kvar. Men vi har ju hört att folk lånar för att ta sig hit, och så blir det en ränta på det. Men vi pratar småpengar.

Småpengar för dem?

– Oh nej, jag menar för oss. För dem är det jättemycket pengar. Ett socialbidrag i Rumänien ligger på 180 till 200 kronor i månaden. Då är det ju betydligt bättre att tjäna 100 om dagen som de får här uppe.