Idrottsrörelsen i Stockholm har länge krävt fler hallar, fotbollsplaner och andra ytor för träningstider och spontanidrott. Många idrottsföreningar kan knappt ta emot medlemmar på grund av den pressade situationen. Linn Bessner vid Spårvägens simförening varnar för att problematiken kan tvinga klubbarna att neka barn.

Enligt Stockholms fotbollförbund saknas det i dag 49 fullstora planer i staden för att täcka behovet av tränings- och matchtider.

I Nacka väntar Sickla IF Fotboll och Sickla skola och dess fritidshem på att Sicklavallen ska byggas. Här fanns tidigare en grusplan men efter beslut att bygga konstgräsplan visade det sig att det fanns problem med vattenavrinningen. Fem år har gått sedan dess.

Mathias Tiberg, verksamhetsledare vid Sickla IF Fotboll, har svårt att få ihop bra träningstider. Klubben har vuxit kraftigt under det senaste året:

– Vi har gått från 180 till 350 medlemmar och har ingen hemmaplan. Barnen kommer även från exempelvis Hammarby sjöstad, där det inte finns någonting som syftar till spontanlek. En ny plan ger våra tjejer och killar helt andra möjligheter att idrotta.

Problemet är att fler fotbollsplaner inte innebär att flickorna kommer att idrotta mer. Redan 2005 visade Ulf Blomdahl, forskningsledare vid idrotts- och kulturförvaltningarna, och Stig Elofsson, docent vid institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet, att flickors preferenser skiljer sig från pojkars.

I en ny rapport från idrottsförvaltningen och Stockholms universitet, ”Spontanidrott för vilka?”, har forskarna tillsammans med Magnus Åkesson, folkhälsoutvecklare vid idrottsförvaltningen, observerat spontanidrottare. Studien omfattar totalt 570 observationer av över 4.000 personer, främst i Stockholm och Huddinge.

Undersökningen visar att pojkar och män är i ständig majoritet. Värst är det i åldern 13 till 19, där 80 procent av utövarna är pojkar. Minst är skillnaden bland barn under 7 år (39 procent flickor) och vuxna över 65 år (42 procent flickor).

Enligt rapporten är det bara på utomhusbad/strandbad (50 procent flickor), simhallar (55 procent flickor) och ridanläggningar (90 procent flickor) som det är jämställt eller flickor är i överläge.

– Man får söka förklaringen i hur det ser ut på de ytor som kommunerna planerar för spontanidrott, aktiviteterna är extremt pojkdominerade. Det handlar exempelvis om fotboll, skateboard och inlines, klättring och landbandy. Satsningarna har inte kombinerats med några genusanalyser, konstaterar Ulf Blomdahl.

Om kommunerna menar allvar med att vilja få fler flickor att idrotta behövs det en kombination av lösningar, anser Ida Östensson, grundare av Crossing Boarders, vars syfte är att göra fritidsverksamheter mer jämställda. Till sin hjälp har man en egenframtagen niostegsmodell.

– När kommunerna bygger exempelvis en skatepark måste de ha en plan för hur ytan kan bli tillgänglig för så många som möjligt. Man kan inte bara bygga och tro att alla kommer dit. Det behövs pengar, aktiviteter och samarbeten med organisationer, säger hon.

Ida Östensson tror att spontan­idrottsytorna besöks av en smal målgrupp som dessutom ofta redan är engagerad i föreningar och klubbar.

– Vid invigningen av något nytt måste man försöka sätta bilden att det här är för alla. Med kvinnliga förebilder på plats och ledare någon gång i veckan som den underrepresenterade målgruppen kan identifiera sig med, det bygger gemenskap.

Varför är det en politisk fråga?

– Det handlar om hälsa. Vi vet att tjejer har en mindre aktiv fritid och sämre fysisk och psykisk hälsa. Det börjar vända först i 35-årsåldern. Det är jätteviktigt att alla får tillgång till det breda utbud som finns i dag. Här måste kommuner, föreningar och ledare ta sitt ansvar.