Det kändes som om alla var där. Ironiskt nog. För var höll vi hus när vi behövdes som bäst?
Tystnaden vrålar i Kungsträdgården. Kraften spränger gränser, kanske river den murar. 16-åriga Riccardo är död och tre jämnåriga pojkar sitter häktade, hotade till livet och sannolikt sönderslitna och tärda av ånger och ångest.
En tyst minut i fuktig kyla. För Riccardo. Men kanske också för det samhälle som förändrades, som började tala om skolor som resultatenheter, som började räkna barn med behov av särskilt stöd som minusposter, som inte ville se de där osäkra pojkarna som var överaktiva, som slogs, redan då, när de var små.
Alltså står vi här, allihop. Polisen, politikerna, föräldrarna. Sörjande vänner, medborgare. Vi vill visa vår empati, försöka göra skillnad.
Å ena sidan känns det stort, nödvändigt, mäktigt. Det goda ska segra, det goda är bra.
Å andra sidan bråkar känslan av obehag med mig.
Vad är detta? Vi biktar oss, som de skyldiga vi äro.
Vi är emot gatuvåld (någon som är för?) men riktar vi vår ilska och förtvivlan åt rätt håll? Står vi här och kräver mer resurser till barnen, mer pengar till skolan, mer tid för varandra?
Eller står vi här för att det plötsligt blivit uppenbart att, precis som socialborgarrådet i Stockholm, Ulf Kristersson, (m), konstaterar i sitt tal, våldet inte bara drabbar "dom" (läs: de redan socialt utsatta) utan alla samhällsskikt, det vill säga även de priviligerade innerstadsborna?
Det är klyschigt i kubik, men sant: vi har det samhälle vi förtjänar. Sista halvan av 90-talet var som ett radband av nedskärningar för fritidsklubbar, förskolor, skolor.
Barngrupperna blev större, tekniken började springa ifrån de äldre generationerna och konsumtion blev religion. Protesterna från dem som såg nedrustningen togs aldrig riktigt på allvar och sedan dess har nedrustningen faktiskt fortsatt - i den mening att behoven ständigt ökat, utan att nya resurser tillförts.
I nutidens tempo är det lokala globalt, närsamhället har retirerat samtidigt som många av världens konflikter flyttat in i det som var ett folkhem befolkat av omfamnande hemmafruar. Och med nya tider fick vi nya ledord, nya perspektiv.
Individ, valfrihet, tillväxt som garant för välfärden - långsamt har fokus förflyttats. Förr talades det om skolan mitt i byn. Där skulle vi socialiseras i ett slags uppväxtgemenskap. I dag sprids vi och våra barn för vinden i jakt på det som vi själva tror är bäst för just oss.
Ja, jag är förbannad. Jag skriver inte det här för att jag gissar. Jag skriver det för att jag den här veckan fått mejl och telefonsamtal som brunnit av sorg, från människor i skolans värld, från föräldrar med insyn.
Från människor som såg det hända. Som ville ha mer resurser men som fick till svar: tyvärr, det finns inga.
Någon fattar beslut. Du och du och du får stöd. Men inte du, pengarna är slut. Ole, dole, doff. Vi inrättar oss. "Det finns inget opersonligt våld, det finns inga monstertonåringar som sparkar urskiljningslöst, det finns bara vuxna som svikit genom åren, som inte orkar göra den analys som krävs", skriver en förälder.
Orkar vi det nu?
Och orkar vi hålla en tyst minut även för de unga, demoniserade förövarna? De var små, oskyddade och osedda. Nu riktas till slut allas våra blickar mot dem och det är för sent, för sent, för sent.
För sent för Riccardo. Förhoppningsvis inte för dem. Definitivt inte för dig och för mig, inte för den solidaritet och gemenskap som vuxit fram tack vare den fruktanvärda dödmisshandeln vid Kungsholms hamnplan, Anton Adebes initiatv och it-teknikens under.
Låt oss ta vara på det.