– Förut var det svårt att veta vilka mål vi skulle nå. Och så var det lite läskigt att gå till utvecklingssamtalen. Man hade ju inte en aning om vad läraren skulle säga.
Roy Rizk i klass 6a på Fittjaskolan förklarar för en rektor och ett tiotal lärare från en skola i Örebro hur det kändes då, för länge sedan, innan kollegiet och eleverna på Fittjaskolan kastade sig ut i ett äventyr som få trodde skulle landa väl.
För tänk om …
… eleverna själva fick fundera och reflektera över hur det går för dem i skolan och vad de skulle behöva bli bättre på.
… eleverna själva fick berätta för sina föräldrar vad de kommit fram till.
… eleverna själva fick formulera hur de, skolan och föräldrarna tillsammans skulle kunna bidra till att det blev ännu bättre.
Sedan tre år tillbaka är det precis så det fungerar i Fittjaskolan. Och för varje termin som gått blir alla mer och mer säkra på att de elevledda utvecklingssamtalen är ett effektivt sätt att förbättra elevernas resultat – samtidigt som man involverar föräldrarna och ökar engagemanget från alla sidor.
– Vi ska inte sticka under stol med att det fanns en del som tänkte att det här, det går aldrig, säger Mirre Hammenstad, klasslärare i 6:an.
För farhågorna var många. Tänk om eleverna pratade om någonting annat? Tänk om lärarna skulle förlora i professionalism och auktoritet gentemot föräldrarna? Och var eleverna verkligen mogna att själva värdera sina kunskaper?
Alla farhågor kom på skam. Efter de första utvecklingssamtalen enligt den nya modellen var inte minst föräldrarna fantastiskt nöjda:
– Några menade att det var det bästa utvecklingssamtal de någonsin haft, andra vittnade om att de äntligen förstått vad deras barns skolarbete innebär, några tackade för att de fick uppleva detta, berättar Monica Engström, klasslärare i 3:an.
Sedan några veckor tillbaka har hon och några av eleverna varit runt på flera olika skolor och föreläst om ”deras” metod. Just den här dagen, när DN är på besök, är ett gäng från Brickebackens skola i Örebro på besök för att lyssna på eleverna. För ett par veckor sedan var det eleverna själva som fick flyga till Härnösand och berätta.
– Vi har utvecklingssamtalen som tema i fyra veckor. Första veckan skriver vi en inbjudan till våra föräldrar och ger dem i uppgift att berätta vad de vill veta mer om. Sen går vi igenom hur lärarna tycker att vi klarar oss i olika ämnen och efter det får vi själva skriva ner vad vi är bra på och vad vi vill bli bättre på, berättar Roy Rizk där han står framför de vuxna åhörarna.
Det märks att han börjar bli van att berätta. Det råder inte heller någon tvekan om att eleverna tagit uppdraget att själva leda utvecklingssamtalen på allvar.
– Man vill ju ta ansvar, får man göra det blir det också lättare att förstå, säger Roy Rizk och berättar att de elever vars föräldrar inte talar så bra svenska får berätta på sitt modersmål:
– Och det är ju jättebra, då fattar ju föräldrarna.
Näst sista temaveckan får eleverna plocka fram de arbeten han eller hon helst vill visa upp för sina föräldrar och sedan får de öva utvecklingssamtal med en kompis. Under den fjärde veckan genomförs samtalen mellan eleven och föräldrarna – flera samtal kan pågå samtidigt i klassrummet och lärarna finns med för att stötta om man skulle köra fast.
– Det svåraste för oss är faktiskt att hålla tyst, att inte lägga oss i. Vi ska bara lyssna, stämma av och till slut skriva in så väl elevens ansvar som förälderns i den individuella utvecklingsplanen, säger Mirre Hammenstad.
För Rafaela Backenson i 6:an har utvecklingssamtalen betytt jättemycket:
– Det känns som om jag lär mig ännu bättre nu!