Välståndets mörka bakgård

Varje jul brukade jag och pappa åka till Egypten. Inför denna årliga resa så var det alltid två saker som behövde göras. Ett: köp diverse elektronikvaror till våra släktingar. Två: spela in en skrytvideo där vi visade upp vårt fantastiska liv i Sverige. Jag minns särskilt hur jag filmar min pappa sittande i en läderfåtölj med stora hörlurar kopplade till vår nya stereo. Det kan tyckas både osvenskt och direkt osmakligt vad vi gjorde, men i själva verket så hade det uppfattats som mycket mer konstigt om vi låtit bli. När min pappa först flyttat till Sverige så tog det nästan 12 år innan vi första gången besökte Egypten. Jag minns att han en dag fick ett brev från sin farbror som undrade om han behövde pengar eller hjälp eftersom familjen inte hört av honom på länge. Pappa svarade att det absolut inte gick någon nöd på honom. Då fick han direkt tillbaka ett brev eller snarare en lista på saker som hans farbror tyckte att pappa skulle skicka, eftersom hans kusin snart skulle gifta sig. På listan fanns bland annat en Volvo 740.

Jag inbillar mig ibland att jag är framgångsrik, ja ibland går jag så långt som att säga att jag lever min dröm. Jag jobbar med precis det jag vill, har både råd att resa och ha 12 megabit bredband och kabelteve. Jag har vänner som älskar mig och ingen dödlig sjukdom som jag känner till. Jag vet att jag tillhör en historisk parantes, som jobbar med något som mest handlar om självförverkligande. Jag tillhör den promille på jorden som lever i ett välstånd där den största oron handlar om huruvida måltiden man just frossat i sig hade ett tillräckligt lågt GI. Men det finns en dag i veckan som tvingar fram reflektion och eftertanke, som får mitt rika feta arsle att känna mig lika fattig som en thailändsk bärplockare; söndagar.

Varje söndag de senaste två åren så kör MTV ett derby där de värvar "Cribs Special" med "Fabulous Life of the Stars". Jag kan inte förklara varför jag plågar mig själv med att titta. Det är som att jag blir förlamad i fingret som byter kanal. Efter några timmar så har gränsen mellan dröm och verklighet suddats ut. Tommy Lee har byggt ett Starbucks i gästrummet. En NBA stjärna demonstrerar sin fjärrstyrda brasa. Hulk Hogans psykotiska fru förklarar på allvar att hon åkt till Paris för hämtat inspiration till deras horhus-liknande mansion. David Beckham ber om ursäkt genom att köpa örhängen för två miljoner. Även om det mesta går att avfärda som en uppvisning i dålig smak och vansinne så är det ändå något som händer med mig. Väggarna i min 35 kvadratmeter stora lägenhet tycks sakta röra sig inåt. Min tillvaro tycks plötsligt vara grå som betong. Plötsligt så framstår min framgång snarare som ett patetiskt fiasko. Dom som är längst ner på Cribs-listan har åtminstone tre bilar och en platt-tv I varje rum, inklusive badrummet. Jag har inte ens en halv platt-tv. Gränsen mellan förakt och bitterhet är hårfin, fråga mig inte exakt vilken sida jag befinner mig på när jag tittar på "the crib".

Jag känner människor som bor i sådana hus, det chockerande är att ingen av dem är lycklig. Det låter som en klyscha, men det är helt sant. Dom är ofta uttråkade och ensamma. Jag jobbade med en mycket framgångsrik person här för en tid sedan. Jag vet att han är mångmiljonär, ändå så bad han mig att säga priser, även på de minsta skitsakerna i dollar när han var i Sverige på besök. Jag uppfattar honom absolut inte som snål så jag var till slut tvungen att fråga varför han brydde sig om små skitsummor som jag själv inte ens tänker på. Han förklarade att det är lätt att bli blasé om man inte värdesätter även det lilla i livet.

En teori som jag har är att dessa program är producerade av Satan, mörkrets furste själv. En annan teori är att detta är kapitalismens lakejer som sprider sitt sketna evangelium om att konsumtion är lösningen på allt. Det är inte viktigt vad du gör eller vad du tror på. Det viktiga är att du har åtta sovrum. Det är inte viktigt med riktiga vänner, för när du har en berg- och dalbana i vardagsrummet så kommer vännerna liksom av sig själv. Äkta kärlek är bara en myt - om du har egen bio kan du få gifta dig med en Gold Digger som Kierra Lee Russel. Det har klagats på att 70-talets barnprogram var skadlig kommunistpropaganda. Vad kommer dessa program göra oss till? Frigolitmänniskor med Papier-maché-personligheter. Våra själar är till salu för en millichans att få visa upp ett kylskåp fullt med Cristal på MTV.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut