Vänstermänniskors habegär tar priset

Det kom ut en samlings-cd med svensk postpunk härom året, och i den vevan intervjuades en kille som var med på den tiden och la ut självhatande syntmattor i kanske Brända Barn eller Dagermans Drabanter och allt vad banden hette, och killen var numera medelålders och trivselviktig och suppleant i vägföreningen och han sa att egentligen är det inte så konstigt att många av bandmedlemmarna gick vidare och blev framgångsrika småföretagare, ty vad är ett band om inte ett litet företag där man får lära sig att själv vara sin bästa dräng och cykla runt och klistra sina egna affischer och ringa och smöra för radiostationer och tala för sin vara ... Det fanns något i den här killens ord som gjorde mig akut illamående och tvingade mig att vända bort blicken. Men det är mitt problem. Han hade ju rätt.

Och punkarna och postpunkarna och postpostpunkarna och nypunkarna gick vidare och blev företagare så det stod härliga till. De blev liksom mer företagare än företagarna själva. När det vankades extra tuttig tutt-tv, och när man dunkade i ett svårslaget lågvattenmärke från det pajigaste produktionsbolaget, då kunde man vara viss om att i ledningen hitta en stålhård och slipsglansig gammal postpunkare som blixtrade med sina manschetter och sa något slimmat.
Vilket ger stöd för något som jag länge har förundrats över: att vänstermänniskor som slänger de gamla idealen, eller rättare sagt den gamla idealismen över axeln och glider ut i marknadsekonomins murkenhet blir hundra gånger värre än högermänniskorna.

Och det är inte så konstigt. Det är tvärtom ganska naturligt. Högermänniskorna har ingenting att be om ursäkt för. Ingenting att krumbukta sig kring. De är där de ska vara. De är på mammas gata. Gordon Gekko är vägen, sanningen och livet, girigheten är drivkraften bakom alla mänskliga framsteg och den som har flest leksaker när den dör vinner.
Vänstermänniskorna däremot.

Alla som träffat en vänstermänniska som nyligen startat firma eller aktiebolag och beväpnat sig med firmakort och fått korn på alla nya sköna avdrag vet att det inte finns något köpgalnare, profithungrigare och skrupellösare.

Alla som har hamnat i släktfejder om gårdar och klenoder med en vänstermänniska vet att det bara är att packa ihop och gå hem.
Vänstergekkosarna lyckas alltid omgärda sitt habegär med ett slags bolsjevikisk glöd. Ungefär som om de begår en revolutionär handling genom att ta familjens julsemester i Malaysia på firman. Som om det är lite subversivt.

Vänstergekkosarna roffar åt sig med den där självklarheten som säger att Det Är MIN Tur Nu. Underförstått: de jevvla kapitalisterna har sugit ut mig i åratal, för att inte tala om mina förfäder som sögs in i bandsågar och skovelhjul. Men länge leve skatteåterbäringen. Nu tar jag tillbaka det som jag har RÄTT till.
Och det är just det som är överväxeln i vänstergekkosarnas girighet. Som är den ödesdigra ingrediensen i doktor Jekylls provrör. Att tycka sig ha RÄTT till ditten och datten.

Vänstergekkosarna lyckas alltid framställa sig själva som offer och underdogs, oavsett om de är miljardärer och helikopterägare. Och om de någon gång sviktar i sin övertygelse behöver de bara ladda hem Brända Barns "Under ditt skinn" från Itunes och sluta ögonen, och vips är det snålblåst och två kanaler och tidigt åttital igen.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut