Drygt 15 000 personer i Stockholms län är anhörigvårdare. De flesta är äldre och oftast kvinnor.
– Vad skulle hända om alla dessa sade: Nej, jag orkar inte en dag till! Då skulle vården kollapsa, säger Ewa Samuelsson (KD), äldreborgarråd i Stockholm.
På nationell nivå räknar forskarna med att var fjärde person som är äldre än 55 i större eller mindre utsträckning tar hand om en närstående, uppskattningsvis står anhöriga för 70 procent av insatserna. Anhörigvårdare kallas de som dagligen hjälper någon i det egna hemmet.
– Det är ett otroligt hårt arbete. Hälften av alla dementa vårdas hemma, det kräver tillsyn dygnet runt, säger Jenny Österman på Äldrecentrum, som har kartlagt stödet till anhörigvårdare i länet.
Hennes kollega Eva Norman har specialstuderat Södermalm, där knappt 1 000 personer i 70–80-årsåldern beräknas vara anhörigvårdare. Det de intervjuade Söderborna efterfrågar mest är avlastning av hög kvalitet samt information om och utbildning i de närståendes sjukdomar.
– De som tar hand om dementa har haft svårt att sätta sig in i vad som har hänt, och det är ett stort steg för dem att söka hjälp, säger Eva Norman.
– Många kan inte lämna hemmet utan avlösare. En kvinna berättade att det är nätterna som knäcker henne, ”jag orkar inte om jag inte får vila”.
Men många är också mycket kritiska till avlastningen. Avlösarna – som oftast kommer från hemtjänsten – är ständigt nya personer som måste instrueras, det blir en belastning i stället för en avlastning. På en del korttidsboenden finns varken meningsfull sysselsättning eller tillräckligt med personal. Hustrun bär med sig oron även när hon är ”ledig”.
Många anhöriga på Södermalm har avsagt sig insatser som inte har fungerat.
– Vår dröm är att ha ett eget avlastningsboende, som gör att folk tar emot hjälpen, säger Ann Wilhelmsson, som är anhörigkonsulent på Söder.
Hon arbetar på Nytorgsträffen, en samlingsplats där anhöriga kan äta lunch, få enskilda samtal och delta i anhörigcirklar.
– Det är skönt att kunna prata av sig utan att förlöjliga den som står en nära, säger en kvinna i Södermalmsstudien.
Mörkertalet är stort när det gäller anhörigvårdare. Det finns ingen statistik, många tar aldrig kontakt med myndigheterna.
Ewa Samuelsson har egen erfarenhet. Hon vårdade sin man Alf, som drabbades av Parkinsons sjukdom och avled för drygt två år sedan.
– Man vill i det längsta klara sig själv, säger Ewa Samuelsson. Jag gjorde det inte.