Om man samlar på barnsliga saker - som Elsa Beskow-pussel eller förstautgåvor av "Alice i Underlandet" - är det lätt att känna sig som samlaren i "Toy story 2", som jagar efter sina drömmars gyllene tillfälle att göra sin samling leksaksfigurer komplett. Men bara för pengarna, hans ensamma ostbågskvällar understryker en illegitim längtan efter leksakerna.
För samlare anses traditionellt vara en aning störda, nästan farliga i fiktionen. Om de inte är finkulturellt välhängda, men då snackar vi "Antikrundan" och bevarande av kulturhistoriska värden, inte pinsamt motstånd mot vår kulturs krona: det föränderliga och nya. Syssla med små saker på hyllor och i plastfickor, damma och akta. Fjolligt inomhusfördärv. Nålen genom fjärilens vingar.
Det är driften att samla som gör att folk utan sådana böjelser höjer på sina mogna ögonbryn, men också tingens aura väcker anstöt om de är för lågstatusbesudlade. Barndomsrekvisita behöver minderåriga alibin för att accepteras.
Och visst kan Kalle Anka-tidningar, inplastade i orörd mint-condition, te sig märkligt kyska i en samlares bankfack. Och flickböcker från 40-talet, som ingen får läsa, berättar lika mycket om ägarens behov av att återvända i tiden som de skulle säga om samhället om de öppnades.
Men samlandet kan också vara ett försvar mot känslan av att anonymiseras och förlora i värde. Att äga ger makt och historia, också äggkoppar från 17 länder kan gestalta en berättelse om livet. Därför slåss vi på auktionssajterna om Muminmuggar, Beatrix Potter-parafernalia och allt med Barbapapa på.
Men varför köpte jag en såpbubbletunn badboll med kaninen Miffy, som skulle gå sönder av ett ordinärt badbollsliv? För att det är ett barnsligt privilegium, värt att sakna, att slippa ta ansvar för alla sina handlingar, vilket gör bollen till en investering i imaginär fantasi.
Det vanligaste svaret bland vuxna Barbiefans handlar om återkomsten: att minnas sina gamla dagdrömmar. Det är ju när vi föds vi är originella.