Ett privilegium som de flesta killar åtnjuter är att få leva i villfarelsen att alla känslor som du känner som man är rättfärdiga känslor, sanktionerade av gud, mamma eller fotbollstränare. När en kvinna känner något så kan det ofta sorteras under en av följande fack: hysteri, PMS, klimakteriet eller bitterhet. Som kille kan man visserligen göra fel; men känslorna man kände då man gjorde fel är nästan alltid rätt. Man kände sig frustrerad eller man har drabbats av ett utanförskap eller så var du bara trött och förbannad. Tydligast och mest patetiskt blir det när killar försöker rättfärdiga sin svartsjuka.
Jag har en kompis som lider av grav svartsjuka och fullständig brist på självinsikt. Han kunde ringa mig och fråga om vi skulle ta en fika, plötsligt sitter man på caféet där hans flickvän jobbar. Han med sammanbiten min och blicken fixerad vid minsta rörelse hon gör bakom kassan. En gång gjorde jag misstaget att fråga honom om det verkligen var sunt att sitta och övervaka henne på det där sättet. "Vad menar du? Jag är här för att hon ska känna sig trygg."
En väninna har slagit inofficiellt världsrekord i att träffa svartsjuka killar. Här snackar vi killar som verkligen släppt lös svartsjukehunden inom sig, den får springa omkring och kissa fritt överallt. Hon hade en kille som på fullt allvar var tvungen att hålla i båda hennes händer när dom var på bio - så att hon inte skulle få ett infall och börja runka av killen bredvid henne. Samma kille höll timslånga förhör med henne när hon varit och handlat - "Flörtade du på vägen dit?", "Du träffade någon borta vid mejeriprodukterna, jag vet det!", "Du bjöd ut dig till kassören - jävla hora". Jag behöver säkert inte tillägga att den här killen ofta varit i klammeri med rättvisan. Han var alltid ute på spanarkvällar, lurande i buskaget.
Vi var alla överlyckliga då hon äntligen träffade en kille som sa sig jobba inom säkerhetspolisen. Äntligen skulle det bli ett slut på paranoia, hot och ångest. Jag vet vad ni tänker; "hur jävla naiv får man vara, säkerhetspoliser kanske är själva definitionen på paranoia". Men det såg faktiskt mycket bra ut till en början, ändå tills den här killen verkligen tog svartsjuka till en helt ny nivå. Han kände ständigt på sig saker - hans intuition viskade i hans öra om svek, otrohet och knullfester som han inte var inbjuden till. Jag gillade honom, gjorde mitt bästa för att lugna hans beteende. Jag visste ju att han inte hade något att oroa sig för. Försökte säga att svartsjuka är något som man måste försöka bekämpa hos sig själv, precis som dålig hygien och acne. Det var då det hände - han tog det manliga självförnekelsemaskineriet till en helt ny nivå. Han förklarade att hans svartsjuka inte var vanlig ful svartsjuka som vi andra killar känner. Nej hans svartsjuka var en fråga om rikets säkerhet. Han hade insikt i mycket topphemlig information, information om hennes exkillar, om vad hon gjort och inte gjort. "Aha", sa jag, "du menar att du spionerar på din egen tjej?" Men nej nej, allt skedde i nationens tjänst. Säkerhetsläget i Sverige kunde vara i fara om hans tjej träffade vissa killar.
Jag skulle nu vilja avsluta denna krönika med en självförhärligande passage om hur jag står över dessa avarter i den mänskliga naturen. Hur jag likt en relationernas Krishna aldrig tvivlar på min flickväns ärlighet och manliga relationer. Tyvärr så kan jag inte med hedern i behåll göra detta, det vore helt enkelt lögnaktigt. Jag har länge haft en gnagande känsla av att min flickvän försöker skola mig till att bli en sån där trygg, cool kille som kan hantera ex. Det var bara några veckor sedan, på hennes födelsedag, som jag tvingades sitta bredvid hennes före detta kille. Jag försökte verkligen vara vuxen, men upptäckte mig själv med att konstatera att jag tyckte att han luktade väldigt illa. Tanken på att min fantastiska tjej haft sex med den här illaluktande skräphögen var nästan ohanterlig - jag kände mig illamående. Men så ställde en vän den enda relevanta frågan: "Skulle du hellre vilja att han luktade Laura Mercier Crème Brulee?".