Vattnet mår sämre än väntat

Per Jonsson, professor i sedimentologi vid Stockholms universitet, tillbringar sommaren på den engelska kuttern Sunbeam, ett stort träsegelfartyg, i skärgården. Han och hans kolleger återbesöker bottnar och djup där man tog prover på 90-talet.

– Jag har gjort nästan all min forskning från den här båten.

Vi befinner oss i Älgöfjärden, en bit ut i skärgården utanför Värmdö­landet. Här sänker Per ner sin så kallade geminihämtare, en enorm grävskopa med stora plaströr, och plockar upp sediment från botten. Vi börjar på 27 meters djup.

– Nu kommer sanningen att avslöjas, ropar Per Jonsson.

Upp kommer en mörkgrå sörja som luktar ruttna ägg. På toppen av bottenprovet ligger en vit hinna av svavelbakterier som sprider sitt os.

– Jaha, här var det klart och tydligt. Situationen har inte förbättrats sedan 90-talet.

Det är en död havsbotten. I utskärning kan man se årsringar av sediment som lagt sig på botten. Själva förekomsten av årsringar är ett dåligt tecken. Det visar att det inte finns några bottendjur som rör runt i leran.

– Då går vi till grundare vatten. Det är där en eventuell förbättring börjar synas, säger Per Jonsson och båten puttrar vidare.

Vid nästa plats är djupet 13 meter. Leran som plockas upp luktar lika illa här. Per är uppenbart besviken.

– Jag hade hoppats att det skulle se bättre ut, faktiskt. Men det behöver inte se lika illa ut överallt. Det konstiga här är att det finns årsringar så långt som hundra år tillbaka i tiden. Det är kanske en för liten och tillsluten fjärd. Så det är fel att redan dra slutsatsen att det inte blivit bättre i skärgården.

I höstas och vintras var Per Jonsson med och gjorde en förstudie i skärgårdsvattnen nära Vaxholm tillsammans med kolleger från IVL Svenska miljöinstitutet och Uppsala universitet. Forskarna återvände till några av de fjärdar där man under 1990-talet gjorde en stor kartläggning.

De första resultaten var positiva. Nio av tolv bottnar som var döda på 1990-talet visade tecken på återhämtning. På 90-talet var allt syre förbrukat där nere och inga bottendjur, som kräftor och maskar, levde och kunde böka runt i leran. Nu fanns det syrgas i djuphålor och det syntes påtagliga tecken på att livet hade återvänt.

Även längre ut i skärgården fanns nya hälsotecken i vattnet. Blås­tången hade återvänt och den växte på lite större djup. Men det betyder inte att det friskare vattnet har nått bottenhålorna och lyckats förändra miljön där.

– Vi har så stora batterier med gammal fosfor i våra bottnar. Det tar flera decennier för dem att återhämta sig, säger Per Jonsson.

Fosforutsläppen har minskat drastiskt sedan 1960-talet, framför allt med den nya tekniken som reningsverken införde 1970. Sedimentologer, bottenforskare, som Per Jonsson väntar fortfarande på effekterna.

– En död botten är kanske inte så farlig i sig. Men det är ett väldigt tydligt tecken på att våra hav är övergödda. Det i sin tur påverkar hela kedjor i ekosystemet, som fisk och växtliv. Och det gör våra rekreationsområden med badvatten otrevliga med algblomningar.

Nästa dag stannar kuttern ute i Edöfjärden i norra Mellanskärgården. Tyvärr visar proven därifrån på samma resultat som i Älgöfjärden: döda bottnar.

– Förmodligen har de här vattnen mer vattenutbyte med resten av öppna Östersjön, som är väldigt risig. Där stöter vi på döda bottnar så fort vi kommer på mer än 80–85 meters djup.

Provtagningarna fortsätter under sommaren, från Roslagen i norr till S:t Annas skärgård i söder. 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut