Enligt väktaren som arbetat på olika arrester under flera år är det vanligt att vakterna får ta hand om de gripna själva. När en gripen vill komma ut ur cellen, för att till exempel gå på toaletten, trycker han eller hon på en knapp och kan sedan kommunicera med vakten via en interntelefon.

Det kan också röra sig om andra frågor som att den gripne vill träffa en läkare. Då är arrestvakten länken mellan den gripne och stationsbefälet som sedan är den som tar beslutet.

I några fall ligger arrestlokalen i nära anslutning till polisens kontor, i andra fall kan det skilja en hel våning. Arresten i Flemingsberg, där onsdagens överfall skedde, består av en lång korridor med arrestintaget i ena änden där också vaktens rum ligger. I andra ändan av korridoren finns en ståldörr mot en hall och tio meter längre bort sitter stationsbefälen.

– Är man då ensam i arresten, och så är det nästan alltid, då är det omöjligt att göra sig hörd om man skulle behöva ropa på hjälp, säger väktaren.

– Väktaren som överfölls blev svårt slagen i ansiktet och att hon fick hjälp så snabbt det var bara ett rent under.

Enligt den väktare som DN.se talat med kan det gå timmar innan någon polis kommer till arresten med en gripen. Däremellan är den som arbetar där ensam.

Den 65-åriga kvinnan har arbetat närmare 15 år som arrestvakt och är mycket omtyckt. Att hon är liten och närmar sig pensionsåldern beskrivs inte som något negativt av de vaktbolag som DN.se talat med. Tvärtom anses detta ha en lugnande effekt i många fall.

– Om polisen kommer in med en gripen så är denne oftast skitförbannad på polisen men när vi tar över så ser de att vi inte är poliser, då går inte agget ut över oss, säger väktaren. Men det finns extremfall och då kan det vara farligt.

– Men känner man sig osäker eller vet att den gripne kan vara farlig så ska man kalla på hjälp från de poliser som finns i huset. Och då kommer det alltid någon och finns med i bakgrunden. Men det är inte vanligt att man gör det. Man går nog i en liten invaggad trygghet.