Det är ett återkommande inslag i advokatens och stjärnförfattarens meningar: ”barnen” och ”vi”, åsyftande hustrun Hedda Lapidus. För även om hans böcker genomlyser de dunkla delarna av Stockholm är Jens Lapidus verklighet en annan.
– Jag är som lyckligast när barnen har kul med varandra, när jag ser syskonkärlek. När vi leker och när de leker med varandra.
Om du är i parken en lördag med barnen och det blir en jourhäktning – vad går först?
– Det beror på vilken klient det är, om det är någon som haft mig tidigare och som vill ha just mig, då får jag väl ta den då.
Sedan han påbörjade debutromanen ”Snabba Cash” för sju år sedan har han jonglerat författardrömmen med familjelivet och jobbet som advokat.
Vad har du offrat?
– Sömnen och i viss mån familjen, men jag försöker begränsa det. Det handlar om tid. Det var någon debatt mellan Pehr G Gyllenhammar och Peter Althin då den ene sa ”jag har jobbat 80 timmar i veckan men jag har haft mycket kvalitetstid med mina barn” varpå den andre svarade att det där var trams, ”tid är kvalitet”. Jag håller nog med om det.
Lapidus tittar gravallvarligt in i kameran.
– Jag ler aldrig på bild. Det är en sån där varumärkesgrej, svarar han rappt när jag ifrågasätter.
Hade Jens Lapidus varit något mindre behärskad hade han troligen blinkat.
Bakom honom breder Riddarfjärdens i dag svarta vatten ut sig. Bredvid står en bronsbyst av Ivar Lo-Johansson.
– Min morfar hade inte böckerna i bokhyllan i bokstavsordning eller storleksordning utan efter, som han uppfattade det, författarens storhet. Först stod alltid Ivar Lo.
Håller du med?
– Jag vet inte. Jag är nog större fan av Per Anders Fogelström, men om jag inte minns fel kom han kom tvåa i morfars bokhylla.
Vid Mariatorget pekar Lapidus mot gräsplätten mellan gatan och grusvägen.
– På våren och sommaren tar vi en picknick här, det ser inte så charmigt ut, men vi tycker att det är charmigt. Det här är latmansalternativet till att gå till de större parkerna.
– De sköter om rabatterna otroligt fint, byter alltid ut blommorna enligt årstiden.
Vårt nästa stopp är den ekologiska affären 8T8 på Swedenborgsgatan. Hit brukar familjen gå när storhandlingen på Ica Aptiten är avklarad. Lapidus tar en flaska med djuplila vätska från hyllan.
– Jag kom hem häromdagen med den här blandsaften för 98 kronor. Min fru blev helt vansinnig. Samtidigt var flaskan av glas, så man kan spara den och göra egen saft.
– Det är tydligen så här man är miljövänlig på Södermalm, genom att konsumera,
Enligt Dagens Industri drog ditt bolag in 21 miljoner kronor mellan 2007 och 2010.
– Okej, det låter bra, säger Lapidus, ovillig att prata pengar.
Du får ju säga om det stämmer. Men hur förändras livet när ni slipper tänka på varenda krona?
– Ja, om vi känner att vi behöver en overall med bävernylon, eller va fan det heter, så köper vi det. Vi behöver inte vänta på rean liksom. På så sätt är saker och ting enklare, det behöver man inte sticka under stol med.
– Men mitt liv har inte förändrats så mycket. Jag har samma jobb, samma lägenhet, samma bil, samma fru, samma allting.
I sex år har familjen Lapidus bott på Björngårdsgatan, granne med musiklegenden Israel ”Izzy” Youngs Folklore centrum.
– Varför kommer du inte till min affär? Varför? Undrar Young uppfodrande när vi passerar
– Jag vågar inte, ursäktar sig Lapidus skämtsamt.
– Hälsa din pappa, ropar Young innan de skils åt.
– Jag ska.
Längs Söders kullerstenar flimrar delarna ur Lapidus Stockholm noir-trilogi förbi. Lundagatan härbärgerar en hackare som karaktären Jorge tar hjälp av i ”Snabba cash”. Där ligger också Jens första egna lägenhet.
– Oftast använder jag platser jag känner till i böckerna, det är enklast.
Staden är viktig för historien, enligt Lapidus.
– Jag skulle säga att Stockholm är en av huvudkaraktärerna.
Götgatan är återkommande. Stureplan lockar sedelkåta gangstrar. Gösta Ekmans väg i Axelsberg, som är platsen för ett mord i ”Aldrig fucka upp”, är också platsen där författaren föddes för 37 år sedan.
Lapidus växte upp i Gröndal, men med undantag för några år i exil på Östermalm och i Vasastan, är det på Söder som han tillbringat större delen av sitt vuxna liv.
– När vi flyttade hit jobbade jag på en byrå vid Norrmalmstorg och då var det en jättefin promenad längs Skeppsbron. Vi tycker om det här, att det är otroligt nära till allting, men framför allt livet, myllret på gatorna. När vi bodde på Grevgatan och kom hem klockan 21 var det stendött.
Men han har sina tvivel om dem som befolkar platsen.
– Jag tror inte att man i någon stadsdel i Stockholm har en så självgod självbild som många södermalmare har. Det finns en snobbism i det bohemiska, ”här är vi minsann så fria och här är det så härligt, kulturellt, ekologiskt, här bor mycket mer sympatiska människor”. Något jävla självhävdelsebehov. Jag stöter ofta på den känslan hos mig själv, att det är lite finare och bättre här, och den känslan motar jag gärna bort innan den blir för stark. Jag vet att jag generaliserar hej vilt, och egentligen utgår jag väl mest från mig själv.
På kaféet Blooms några steg därifrån är standardbeställningen sojalatte och hallongrotta. Detta är Lapidus andra kontor. Nackdelen är att det finns trådlöst internet, något som är skadligt för produktiviteten. Särskilt om man ”porrsurfar” på Hemnet, enligt Lapidus.
När han slår upp sin dator syns ett dokument skrivet med en och en halv rads avstånd. En novell – inte en ny bok, försäkrar Jens Lapidus.
– Jag har en bokidé, men har inte börjat mejsla ut den. Det är krim. Ganska likt det jag skrivit tidigare, men två nya karaktärer, en man och en kvinna. Min tanke är ett syskonpar som väljer olika spår i livet, att följa dem och se vad som händer. Men det är inte säkert att det blir något av det, jag har inte ens diskuterat det med min förläggare.
Med Livet Deluxe avslutades också ett kapitel i hans liv.
– Det är en stor sorg för mig och en tomhet i livet. Det är känslan av en nära anhörig som försvinner.
Men han är inte den depressiva typen som inte orkar gå upp ur sängen, säger han.
– Bara när jag är bakfull. Mer sällan nu när jag har barn, men senast hände det på nyårsdagen. Vi firade hos några kompisar på Hornsgatan. Då var jag milt bakfull. Barnen vaknar ju tidigt så man kan inte vara helt ...
Den vattendränkta isen på Zinkensdamms IP glänser när vi kommer dit. Vid match kan man höra klackarna ända bort till familjen Lapidus lägenhet. I dag är planen, sånär som på några tappra barn, tom.
Hit brukar familjen gå på sonen Jacks begäran.
– Jag åker också, men jag är svindålig.
På vägen tillbaka passerar vi barnavårdscentralen på Wollmar Yxkullsgatan, som ligger i samma hus som Maria beroendecentrum.
– Jag tycker att det är bra att sådana lokaler finns utspridda, man måste acceptera det. De måste finnas och varför ska de då inte finnas där vi bor? Det är samma med flyktingförläggningar, kommuner som inte har något sånt är jävligt suspekta tycker jag.
– Sedan kan man ju ifrågasätta om de bör ligga vägg i vägg. De allra minsta barnen och de allra mest utsatta människorna på samma ställe. En gång höll vi på att bli överfallna av poliser som skulle hämta en metadonmänniska som gått över styr. Plötsligt kommer man där med sin tvådagarsbebis, som man är livsrädd ska få en infektion, och blir överfallen av polisen.
– Men det är Söder, som vi säger, man ska lära sig medmänsklighet redan tidigt i livet.
Jens Lapidus ska snart hem, klä om till kostym och bege sig till Huddingehäktet för att träffa en klient som är misstänkt för mordförsök. Men först lunch.
Har du någon gång upplevt att det varit till din nackdel att vara känd i din roll som advokat?
– Nej, jag har inga tydliga exempel och kan därför inte säga att det har hänt. Däremot kan det finnas farhågor från min sida om att det blir en jantekänsla, att ”här kommer han, den lilla författaradvokaten. Han ska inte tro att han är något”.
– Men om en domare skulle nämna mina böcker i rättssalen skulle jag jäva ut den domaren direkt, så de är nog försiktiga med det, säger Jens Lapidus. Han pillar försiktigt bort fisken ur sushirullarna innan han för tuggan till munnen.
– Jag tycker inte att just den här fisken är så god, men rullarna är redan gjorda så det känns onödigt att be dem göra nya.
Om det är någon som känner igen honom på Sushi 19, så håller de god min.
– Svenskar är artiga. Det är väldigt sällan någon kommer fram. I så fall på krogen när blygsamheten runnit av dem. Oavsett är han i dag mer försiktig när det kommer till publika utsvävningar:
– Jag står inte och bråkar öppet med min hustru på samma sätt som förut.