Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

”Vi trodde det skulle vara bättre i Sverige”

De sitter på gatan åtta timmar om dagen – men vad händer sedan? DN har följt med tiggarna Claudia och Nico Sbircea hem. I ett skogsparti utanför Stockholm står två uppställda husvagnar. Därinne bor tolv rumänska tiggare.

– Vad du än gör får du inte berätta för någon var det här ligger. Då kommer jag att råka illa ut, säger Claudia till mig och rör handen i en svepande gest över halsen.

Det rumänska paret Claudia och Nico Sbircea är i Sverige tillfälligt för att tigga ihop pengar till sin handikappade dotter. Familjen, som tigger på Södermalm i Stockholm, har inte velat berätta för DN var de håller till efter arbetstiden på Stockholms gator. Fram till nu.

Nico Sbircea spänner ögonen i mig.

– Du får aldrig säga det till någon var den här platsen ligger och du får aldrig komma tillbaka hit. En person, en gång. Alltså bara du, en gång. Det är vad som gäller.

Familjen har hela tiden uppgett att de bor på en campingplats i Bredäng. Men det stämmer inte. Förklaringen till hemlighetsmakeriet sipprar successivt fram. De bor inte ensamma på platsen. Andra rumänska familjer delar på madrasserna i de två husvagnarna som är uppställda i skogsgläntan. Tiggarna är rädda för myndigheterna, svenskarna, polisen och för varandra, uppger de. Mest fruktar de avvisning ur landet.

– Kommer det någon får du kasta av dig jackan och låtsasjogga, säger Claudia. Det är många som joggar häromkring. Gör sport, gör sport, säger hon och springer hela den snöbeklädda skogs­vägen fram till husvagnarna.

Inne i husvagnen pyr kolen fortfarande i kaminen som delar det lilla utrymmet. Det är varmt och skönt, som vid en öppen eld. Husvagnen består bara av madrasser, lakan och de blå Ikeasäckarna som är intryckta längs med golvet. Sex personer delar på utrymmet. Privatliv kan man inte tala om. På ena sidan sover Claudia och Nico, på mellansoffan faster Elena och hennes man och på andra sidan lillebror Mihai, 27 år, som har ett byggjobb i Sverige, och hans höggravida flickvän Alina, 24 år, som också ­tigger.

Det var lillebror Mihai, som varit i Sverige i flera år, som föreslog att familjen skulle resa hit för att tigga. Han äger husvagnen som står uppställd i skogen och upplåter sängplats till tiggare i den mån det finns plats.

Men Claudia och Nico behöver inte betala för att bo i husvagnen.

– Jag tog hand om min bror när vi var små och mamma dog i en traktorolycka så det är självklart att han hjälper mig, säger Claudia.

I ett litet skåp över ingången till husvagnen finns kastruller, salt, kaffe och te.

Ingen toalett finns, ingen dusch. På utsidan har någon spikat upp en dammig gammal ­spegel.

Hur påverkar det er relation att leva så här?

– Vi lever inte som man och hustru när vi är i Sverige. Det finns ingen plats för det. Det är därför vi längtar så mycket till Rumänien, säger Claudia och skrattar.

Claudia Sbircea vill åka hem nu. Hon orkar inte mer – det är för kallt och varje dag har hon problem med Situation Stockholm-försäljarna och ordningsvakterna i Mariatorgets tunnel­banestation.

– I morgon vill jag inte sitta på Mariatorget. Jag är rädd. Jag mår inte bra när de skriker på mig, säger hon.

Problemet är att Claudia och Nico inte sparat ihop tillräckligt med pengar. Av de 3.000 kronor de sparat ihop måste de betala av 2.500 kronor till den lokala matbutiken i Rumänien för att kunna fortsätta handla på krita mellan tiggarresorna. Då återstår 500 kronor, vilket räcker till mat i ungefär tre veckor, säger Claudia. Sedan är de på noll igen.

Vad gör ni då?

– Jag vet inte, jag vill inte tänka så långt fram. Jag hoppas att det löser sig så vi slipper åka och tigga igen. Åker vi hem nu måste jag åka tillbaka om en månad.

Kan du tänka dig att åka till ett annat land?

– Nej, jag känner till Sverige nu och har min lillebror här som ordnar bostad till oss. I Sverige kan vi få mat i kyrkan och hos Frälsningsarmén.

På tåget tillbaka till stan tar Nico upp mobilen för att ringa hem till döttrarna i Rumänien.

– Det kostar fem kronor per samtal, säger Nico medan han slår siffrorna hem till döttrarna.

“Hallå Andrea”, säger Nico och lyser upp. Han frågar om dottern vill tala med deras nya svenska bekanta.

“Alå” skrattar en ung flicka på andra sidan luren långt borta. Fråga henne “How are you” viskar Claudia.

“How are you”, frågar jag.

– How are yooo, svarar flickan och skrattar så hon kiknar.

Claudia tar luren och ser bekymrad ut.

– Lyssna. Andrea, jag måste lägga på men kommer snart hem. Farmor tar hand om dig.

Jag frågar varför hon inte talar med sin handikappade dotter.

– Vandana är sjuk. Någon måste hjälpa henne att hålla telefonen för att hon ska kunna prata. Hon kan inte hålla i luren själv. Men vi kan ringa till henne i morgon och be farmor hålla i luren om du vill.

Dagen därpå har Claudia och Nico bytt plats så att Nico tigger på Mariatorget och Claudia på Nicos plats utanför Ica på Torkel Knutssonsgatan. En granne från hembyn Malu Vinat, som också tigger i Stockholm, kommer förbi för att snacka. Han bär på en stor trave färska Metrotidningar.

Har du nytt jobb?

– Nej, tidningarna är för att sitta på. Det är minus 17 i dag, säger han genom den stora pälsmössan.

Tiggarna varvar kläderna de har med sig från Rumänien med nya varma som de hämtat hos socialtjänsten eller på Frälsningsarméns klädförråd i Hornstull.

Är det viktigt vad man har på sig när man ­tigger?

– Jag har aldrig tänkt så. Jag har samma kläder dygnet runt och samma kläder som jag har hemma i Rumänien, förutom dem jag fått här av socialtjänsten. Jag har ingen maskering, säger Claudia.

Finns det folk som klär ner sig för att tigga?

– Jag gör inte det i alla fall, säger hon.

Men det finns många tiggare som klär ner sig för att väcka mer sympati, säger rumänske tolken Marius Gaspar, som arbetar med tiggarna i Stockholm.

– Många ser inte alls lika luggslitna ut på ­fritiden. Då är de rakade och har fina kläder. Men samtidigt finns det en logik och en strategi i det. Vem ger pengar till någon med fina kläder?

Rakt över gatan från Nicos tiggarplats tigger kvinnan Florica Tudorici, 43 år, granne från samma by – Malu Vinat i distriktet Arges utanför industristaden Pitesti – och lite längre bort, utanför Hemköp på Hornsgatan, sitter Floricas svärdotter Magda, 20 år, med en tom plastmugg framför sig.

Magda skrattar ofta och högt, men när hennes barn kommer på tal gråter hon. Hon har två barn med Floricas Tudoricis 24-årige son – en treåring och en fem månaders bebis. Det är mormor som tar hand om dem hemma i Rumänien.

Och din man?

– Han är också där.

Liksom resten av gruppen talar Magda en del spanska. Hon säger att hon lärt sig från Tele ­Novell, en spansk tv-kanal med såpoperor hemma i Rumänien, men gruppen kan lika gärna ha varit i Spanien och tiggt innan de kom till Sverige, säger rumänska hjälporganisationer som känner till romerna från den här trakten. Det är många av tiggarna som tagit vägen via Italien, Grekland och Spanien. När krisen kom och folk slutade skänka pengar reste de norrut för att tigga.

Magda blir exalterad över att bli intervjuad och vill visa bilder på sina barn som hon har i mobilen. Det är första gången hon tigger och hon har varit i Stockholm en månad, säger hon.

Hur är det, tycker du?

– Tråkigt, men okej. Folk är 50 procent otrevliga, 50 procent trevliga ungefär. Jag måste få ihop pengar. Jag kan inte amma och måste köpa mjölkersättning till min bebis. Det kostar jättemycket i Rumänien.

Magda ser ledsen ut där hon sitter. Huvudet har sjunkit ned mot knät. Men vänta, hon talar i en telefon gömd i jackan. När dagen blir för långtråkig talar tiggarna i telefon med varandra, telefoner som de har gömda i jackan. De flesta har en begagnad mobiltelefon med svenskt simkort. Magda och Florica säger att de bor i Högdalen, hos “social service”. Magda ritar upp ett rum med sängar, dusch och toalett. Vi får godkännande till att följa med hem, men när vi kommer till mötet är kvinnorna spårlöst försvunna.

Några dagar senare är Magda borta från sin tiggarplats.

– Magda gone Romania, säger Florica och gör en gest bortåt med armen.

– Problems baby.

Många av tiggarna säger till DN att de vill åka tillbaka till Rumänien. Men bussbiljetten hem kostar 1.250 kronor enkel resa. Det är mycket för en person som sitter utomhus i kylan i timmar för drygt 200 kronor.

Dagen därpå har Claudias lillebror Mihai varit på rumänska ambassaden för att hjälpa en grann­familj från hembyn Malu Vinat som också tigger i Stockholm och vill åka tillbaka hem.

– Åk hem och kom aldrig mer tillbaka, säger Mihai till sina grannar. Åk hem och sköt era hästar, här i Sverige finns inget att hämta.

Familjen har klarat två månader på gatorna. Nu ger de upp.

– Hemma går det rykten om att man kan tjäna hur mycket pengar som helst i Sverige. Vi trodde att det skulle vara bättre.

Fotnot: Mihai heter egentligen något annat.