– Kör man ända ner riskerar man att få backa 400 meter och det har vi inte lust med, säger busschauffören Roland Schmidt, en av dem som kör den här turen ut till Munsö.

Linje 311 är i sanningens namn inte den västligaste i bussystemet, men eftersom 312:an, som går runt Adelsö i en ringlinje, inte har någon slutstation så är 311:ans så långt västerut man kan komma med SL-buss.

Det är ingen direkt trängsel på bussen den här förmiddagen. Vi är några spridda passagerare: sju som kliver på vid Brommaplan, ytterligare tre stiger på efter vägen. Den näst sista passageraren, som klev på vid Drottningholm, går av vid Farmen, två hållplatser före Munsö kyrka. Då återstår 17 stopp före Sluts brygga. Men det blir inget stopp före Slut eftersom ­DN:­s­ reporter är den sista kvarvarande passageraren. Fotografen, som kört bil, väntar vid Sluts brygga. Annars kommer vi inte därifrån förrän åtta timmar senare.

När Roland Schmidt rattar in mot Brommaplan 16 minuter efter ankomsten är det enda som hörs några kvinnoröster från vattnet. Det är fem tjejer i 20-årsåldern som slagit sig ner i solgasset i väntan på skjuts in till stan.

– Vi har varit hos en kompis i natt. Hans föräldrar har en stuga en bit bort. Vi väntar på att killarna ska komma med båten, säger Nicolin Häger, en av de fem som uppenbarligen har haft en trevlig utflykt.

Så småningom kommer killbåten. Markus Kullberg kör utombordaren med van hand och förtöjer vid båtplatsen, där det ligger ett 30-tal andra utombordare. När allt är låst och årorna bortburna drar gänget in mot Stockholm.

– Det är skönt att ha bil. Annars är det svårt att ta sig härifrån, säger Markus Kullberg.

Men bussen går ju?

– Ja, men inte så ofta och ibland går den inte ända fram. Det är ingen höjdare att behöva gå ända upp till kyrkan med packning om man har missat den här bussen, säger han och gör en grimas. Desto gladare ser han ut när han berättar om världens badställe: lagunen en bit ut med alldeles kristallklart vatten.

När ungdomarna stuckit i väg i sina bilar är det enda som hörs några fåglar som kvittrar och en och annan mygga. På vattnet är det kav lugnt och utombordarna vid bryggan guppar knappt.

Plötsligt bryts tystnaden av en bil. Det är ägarna till det pittoreska gula huset i backen som kommer för att titta till huset och – inte minst – den magnifika rabatten av halvvilda blommor. Det är en enorm blomsterprakt med ett hav av prästkragar, blåklockor, kattfot, hundkex, lupiner, vallmo och en och annan fingerborgsblomma som fått fäste.

– Tyvärr är det en del ogräs som måste rensas bort, konstaterar Sören Jensen och tar raskt itu med de objudna blomstren medan hustru Gerda går in i huset för att sätta på kaffet. Hon berättar att namnet Slut är gammalt och kommer sig av att vägen och båttraden med grönsaker som fraktades in till Stockholm helt enkelt tog slut här, alldeles nedanför deras vackra gulmålade hus med ljust gröna fönsterluckor.

Så, har busschaufförerna rätt – är det för många bilar här?

– Tja, säger Sören. Det här är ingenting om man jämför med hur det var i midsomras. Då stod de i dubbla led. Då gick det inte att komma fram.

På gaveln till båthuset sitter det inte bara spindelnät utan också en del meddelanden på anslagstavlan:

”Fungerande platt-tv bortskänkes” och ”Råd till dig som hjälper en närstående”. Dessutom är både Dennis och Uffe intresserade av att köpa en roddbåt. Det är bara att höra av sig. Telefonnumren står där.

Serien om ändhållplatserna är härmed – precis som bryggan – Slut.