Lina Neidestam är ung och serietecknare och framgångsrik därtill. Nu sitter hon på Ett skafferi, ett trivsamt kafé i Midsommarkransen där solens strålar delar bordet i två, hon har sin plats i skuggan. Yrkeskvinnan Lina Neidestam badar dock i ljus, även om hon tillbringar större delen av sin tid i en källare.
Hon har kommit en bit sedan uppväxten i Södertälje.
– Det var jättespännande att växa upp där. Jag gick ju i Ronnaskolan som har sämst rykte i hela Sverige, känns det som. Det är intressant att växa upp i en stad som har så uppenbara klasskillnader, segregation och motsättningar. Man får lära sig att tänka och ta ställning väldigt tidigt, förklarar hon.
Jämför Södertälje med Stockholm?
– Det är en jävla skillnad. Framför allt finns det så många små världar i Stockholm. I Södertälje är det Scania eller Astra. Men jag var en djupt omogen 21-åring när jag flyttade, så det kan verkligen ha ändrats. I dag skulle jag gärna bo på landet utanför Södertälje, det är jättefint därute.
I tidig ålder hade Lina Neidestam börjat rita snusk men såg det aldrig som en möjlig karriär. Tills hon kom in på Serieskolan i Malmö.
– Jag hade slavat i servicebranschen och var ganska nere på noll. Jag har alltid skrivit och ritat för lokaltidningar och skoltidningar men eftersom det inte fanns något arv hemifrån trodde jag inte att man fick jobba med det. Att söka Serieskolan var bara en utväg ur en tråkig vardag. Men i Malmö träffade jag likasinnade och lärde mig att jag faktiskt hade talang för det.
2009 bokdebuterade Lina Neidestam med ”Zelda”. Huvudrollsinnehavaren är 80-talist, feminist – och går ständigt emot sin moraliska kompass.
Vad vet Lina som hon önskar att Zelda skulle fatta?
– Bra fråga. Hon är en väldigt clueless, tonårig jag som slog åt alla håll och var väldigt dömande. Det man nog lär sig med åldern är att verkligheten är lite mer i gråskala. Och att man måste förlåta sig själv och omvärlden för att man inte kan leva upp till alla ideal som man sätter upp för sig själv.
Hennes senaste verk heter ”Maran” och är andra delen i Kolik förlags femisex-serie. Boken handlar om Nora som sätter sig i en liten stuga i skogen för att skriva en roman. Men landet har, milt uttryckt, annat att bjuda på.
– Poängen med femisex-böckerna är att tjejer, av jämställdhetsskäl, ska göra sexskildringar. Genom historien så är det mest män som har gjort porr och erotik. Därför är det bra om tjejer också får bidra med sin syn. Och om det utmanar gängse könsnormer inom porren så är det också kul.
Men kan det inte bli exakt samma sak som när en man gör det?
– Det kan det verkligen men även om en tjej och en kille gör samma sak kan det ses på helt olika sätt. Våldtäktsscener kan vara feministiska för att det är en tjej som gör det.
En kvinnlig kamrat berättade en gång att hon bad sin älskare att kalla henne ett mindre rumsrent ord, vilket han vägrade med hänvisning till att det är förnedrande. Är det vanligt?
– Jag tror att det är jättesvårt som man att få ihop det med jämställdheten. Att gå omkring och känna att man är i maktposition i det vardagliga livet och sedan släppa hela samhället och alla normer bara för att det är sex. Jag tror att det är svårt som kvinna också. Det fina med sex är att man kan göra det, leka med maktroller. Det är viktigt att unga tjejer också får konsumera porr och får veta vad de tänder på och tycker är roligt. Sedan gäller det att lära sig att säga nej till det som känns fel och det är inte alltid så lätt när man är 16.
Varför har unga tjejer ofta inte den tryggheten?
– Det finns en snedfördelning. Det talas till den manliga sexualiteten så himla mycket. Hela bildkulturen vänder sig till en manlig, heterosexuell blick. Alla tjejer är tilltalande och snygga och inbjudande och det är väldigt accepterat att män konsumerar porr. Det finns inte lika mycket som vänder sig till den kvinnliga lusten. Tjejer ska akta sig för sin sexualitet, vara rädda för att bli våldtagna, för att bli gravida, för att få könssjukdomar.
De grafiska sexscenerna i ”Maran” till trots, hittills är det Zeldas öden som har berört läsarna mest. Bok nummer två utkommer i februari nästa år och därefter sätter Lina Neidestam i gång med en ny serie, om segregation och klasskillnader i en liten stad; Södertälje.
Hur segregerat upplever du att Stockholm är?
– Extremt. På många sätt värre än min hemstad. Många invandrargrupper, som syrianer, är så etablerade i Södertälje. De har supervillor och är egenföretagare och har bott i Sverige länge. Så tänker man på inkomstskillnaden mellan Bredäng och Mälarhöjden, det är helt vansinnigt. Jag bodde i Bredäng och hela tåget bara töms på ljusa människor i Mälarhöjden och sedan sitter vi andra kvar. Det är så små geografiska avstånd och sådana enorma socioekonomiska skillnader.
Vad är det som gör dig rolig?
– Jag tror att det är någon sorts självironi och våga visa att man är dum i huvudet. Att inte ha så många prestigelager.