Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Viktor Barth-Kron: Endera är det fel på folket – eller så är det fel på visionen

Foto: Magnus Hallgren

Striden om Slussen är över, och det är dags för epilogerna. En sådan kom i onsdagens DN Kultur, där den bevararorienterade skribenten Kerstin Gezelius gick till rasande angrepp på alla som ”svikit” i kampen om Slussen.

Det var en sprakande (och rolig) tirad. Även om den innehöll en del slängiga anklagelser så tål den faktiskt att läsas oavsett syn på Slussen, eftersom den lyfter den ständigt förbisedda frågan: Varför misslyckades Bevara Slussen-rörelsen? Och då inte i meningen att den politiska striden förlorades, utan som folkrörelse. För så var det faktiskt.

Trots alla år, allt medieutrymme, alla kändisar och all febril aktivitet så blev det ingen folkstorm. Demonstrationerna vid Stadshuset samlade aldrig mer än något hundratal. Stort sammankallade manifestationer vid Slussen lockade liknande skaror. Stockholmspartiet, med Slussen som profilfråga, fick 0,54 procent.

För att skapa ett verkligt politiskt tryck hade det behövts helt andra siffror. Det hålls större manifestationer i Stockholm snart sagt varje vecka.

Det är något liknande som Kerstin Gezelius är inne på i sin kulturlitanias nyckelpassage:

”Men kanske har vi stadsbor också förrått Slussen. Vi har varit dåliga på att leva upp till den modernistiska vision den hade för oss.

Med det lysande undantaget Debaser (och Strömmingskiosken) har det inte tagits särskilt pigga initiativ här de senaste fyrtio åren. Vi lät restaurant Strömmen, en drömlokal med makalös utsikt, bli en angelägenhet för nostalgi redan på sjuttiotalet. Varför var det ingen som tog över den platsen? Varför visste man knappt var ingången till Kolingsborg låg och fixade till den? Varför var inte Blå Bodarna hett åtrådda affärs- och marknadslokaler och lättare att komma till? Varför ville vi vara retro på Wienerkonditoriet hellre än öppna fik på Slussen? Varför har det aldrig legat en biograf, en teater, en snofsig nattklubb i Kolingsborg?”

Jag delar Gezelius grundanalys – frågorna är rätt ställda. Däremot landar jag i andra svar.

Om generation efter generation inte lever upp till en planerad vision finns två slutsatser att dra. Den första, som Gezelius tycks föra fram, är att det är fel på folket. Den andra är att det är fel på visionen.

Det är nämligen inte första gången modernistiska visioner krockar med verkligheten. Viljan hos 1900-talets politiker, arkitekter och planerare att skapa den Nya Människan, eller i alla fall den Nya Staden, har efterlämnat en kopiös rad av besvikelser.

Slussen faller väl in i den raden. Folk tycks helt enkelt inte tycka att det är trevligt att röra sig i eller på aldrig så väl genomtänkta tunnelsystem. Hur ”smart” biltrafiken än dras så skrämmer dess betongkonstruktioner och nivåskillnader bort folklivet. Resultatet, i Slussens fall och i andras, är att platsen successivt lämnas över till mer ljusskygga aktiviteter. Varpå den negativa spiralen fortsätter.

Man kan tycka att det är synd, men att rasa mot folket som sviker visionen blir något av totalitaristens klagan.

Det är också här Slussenbevararnas historiska anslag blir ologiskt. Ett återkommande slagord menar att ”först rev de Klara, sedan Slussen”. Vilket förstås anspelar på Stockholms stadsbyggnadsdebatts urkatastrof, skövlingen av Norrmalm under 1900-talets mitt.

Kopplingen är rimlig, men kronologin fel. Först byggde de Slussen, sedan rev de Klara. Dagens bilcentrerade trafiksystem till Sluss är mer Hjalmar Mehrs nya City än gamla Klara.

I samma försvar för Slussen lyfts hyllande ord från den franske stjärnarkitekten Le Corbusier fram. ”Den moderna tidens första stora verk”, sade han. Mer sällan lägger man till att Le Corbusier i den moderna tidens fortsättning helst sett en rivning av Gamla stan och större delen av Södermalm.

Slussen är modernistisk, men den är knappast modern. Modernism har bara varit modernt under några decennier på 1900-talet. Numera, liksom i så många andra tider, är det modernt att utforma platser efter människors faktiska rörelsemönster. Sammanhängande stråk, levande kvarter. I marknivå och i dagsljus.

Som på de platser där Gezelius efterfrågade Slussenaktiviteter faktiskt händer: Kring Stureplan och Norrmalmstorg, i Södermalms förmodernistiska gatunät. Med flera. Det har inte med husens ålder att göra, utan med platsens utformning.

Om Stadshuspolitikerna fått för sig att riva Götgatsbacken misstänker jag att det hade slutat helt annorlunda. Då hade Gezelius efterfrågade hipsteraktivister kanske inte legat på taken och reciterat Piketty, men väl slutit upp i manifestationerna. Eftersom det är en omtyckt och använd plats.

Nu kommer det verkligt krångliga: Jag säger inte att Nya Slussen är allt detta. Det är Slussendebattens paradox – mycket i kritiken mot det nya är högst relevant. Allt från kostnadsutvecklingen till frågan om siktlinjerna, via tillgängligheten och den vidunderligt klantiga hanteringen av bussterminal­frågan.

Det är signifikant att den enda verkliga succén i Slussenbevararnas opinionsbildning är nätfilmen ”Stoppa Vansinnet”, en suggestiv skildring av Nya Slussens förmodade elände som setts av hundratusentals. Signifikant eftersom den inte alls handlar om den befintliga Slussen.

Till slut är det ju ändå så att det i frågor som Slussen inte räcker att säga nej. Man måste säga ja till något också – platsen finns och måste finnas. Eftersom det alternativ som de senaste åren förts fram varit att bevara den befintliga Slussen så var det inte tillräckligt många som ville säga ja till det.

Därför blev inte Slussen den nya Almstriden. Snarare blev den, även om det aldrig var avsikten från någon sida, de gamla modernistiska visionernas sista strid.

Ordlistan

Glädjedöderi

1. Det är begripligt att finansborgarrådet Karin Wanngård (S) blev uppåt av veckans DN/Ipsos. Wanngård påstår att andra storstäder hon träffar har ”saknat” Stockholm som rött fäste, och nämner New Yorks borgmästare Bill de Blasio. Det låter ju trevligt för dem. Ordlistan vill bara ha till protokollet att saknaden inte kan ha varit alltför lång: vänsterpolitikern de Blasio tillträdde 2014, och New York styrdes dessförinnan i 20 år av Rudy Giuliani (republikan) och Michael Bloomberg (republikan, sedan oberoende).

Tjugotalslajv

2. Stockholm kan få en ”Skogskyrkogårdens dag”, om Miljöpartiet får som det vill. Det låter okomplicerat – om det inte vore för trafiken. För att skapa den riktigt autentiska upplevelsen vill man nämligen få tyst på bullret från närliggande Nynäsvägen – vilket ju i så fall måste ske genom att vägen inte trafikeras. Borgarrådet Helldén hänvisar för Stockholm Direkt till att när kyrkogården invigdes 1921 så var det ett tyst skogsområde långt från staden, och att det vore fint att låta stockholmarna uppleva den så. Moderaterna i Tyresö är rasande. De tycker tydligen inte att det vore värt att stängas av från Stockholm under en dag för att Helldéns vänner ska strosa runt och leka 1920-tal.

Trafikdövhet

3. Omkring hälften av alla unga sägs ha hörlurar när de cyklar. Farligt, menar trafiksäkerhetsföreningen NTF, som i SVT Stockholm lyft frågan om förbud. Starka reaktioner har följt. Ordlistan är skeptisk. Att cykla omkring i innerstadstrafik med hörseln frånkopplad låter onekligen dumt, men samtidigt dumt på ett sätt som varje människa bör begripa och som främst riskerar den egna hälsan. Det finns alldeles för många riskabla beteenden i världen för att ens folkpartister ska hinna med att förbjuda dem alla. I det här fallet landar ordlistan i att det bör vara frivilligt att vara dum.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.