Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Lärdomar från en vardagsterrorist på Lilla Essingen

Foto: Anders Wiklund/TT

De ber om ditt engagemang, dina idéer och dina åsikter. Tar du dem på för stort allvar riskerar du att åka ut på öronen.

En mycket spännande liten historia smög sig in på notisplats i fredagens DN. Om ni missade den, vilket ju är lätt hänt, så kommer här en sammanfattning.

Tidningen Hem & Hyra kunde i veckan berätta om hur ett stort drama i det tysta utspelat sig på Lilla Essingen. En man på Strål­gatan har inte kunnat acceptera att gatans husnumrering börjat på siffran 3 i stället för siffran 1, och till slut bestämt sig för att själv korrigera saken. Hem & Hyra skriver:

”Först ändrades vägskyltarna. Därefter ska hyresgästen ha skrapat bort siffrorna på husen och ersatt dem med siffror i urklippt kartong. De ändrades sedan till siffror i plast, inte bara en gång utan flera. Värdens fastighetstekniker har fått byta tillbaks till rätt siffror vid sex tillfällen under en fem­veckorsperiod. Kommunen har ryckt ut och bytt tillbaka vägskylten två gånger. Enligt samma övertygelse har hyresgästen även korrigerat sina grannars lägenhetsnummer. Och vindförrådens.”

Läs mer: Ändrade siffror på hus – sägs upp från kontrakt (DN/TT)

Därefter ska mannen ha övergått till att utföra ”förbättringsarbeten” i tvättstugan, bland annat genom att dra in varmvatten i tvätt­maskinerna. Maskinerna uppfattade dock inte detta som förbättringar, utan gick i stället sönder. Till slut tröttnade fastighetsägaren och sade upp mannens hyres­kontrakt.

En rimlig åtgärd mot en besvärlig rättshaverist och vardagsterrorist, eller orättfärdigt förtryck av en initiativrik sanningssägare? Det beror förstås, som så ofta, på hur man ser det. Att göra egenmäktiga ”korrigeringar” på annans egendom går onekligen emot de flesta samhälleliga normer. Å andra sidan har ju mannen rätt i att det är mer logiskt om gatan börjar med siffran ”1”.

Man kan också diskutera vilken ideologisk grund mannen haft för sitt agerande, och därmed i vilket politiskt sammanhang vi ska förstå hans gärningar.

Mannen på Lilla Essingen framstår snarare som ett slags rödgrönrosa demokratiextremist.

Vid en första anblick kan ohörsamheten mot lokala auktoriteter tolkas som en extrem variant av borgerlig individualism. Ni vet, där var man ska äga och reda sig själv och där det offentliga anses vara i vägen till den grad att man ser kommunal drift av simbassängen i Vanadislunden som ett marknadshot mot den eventuella framtida förekomsten av privata poesiaftnar i parken (Norrmalmsmoderaterna).

Å andra sidan visar Lilla Essingen-mannen en sällsynt omsorg om just det gemensamma.

Nyliberal extremism accepterar knappast gatunumrering som princip – vad är syftet, annat än att överheten ska kunna ha koll på oss? – eller utpräglat kollektivistiska nyttigheter som tvätt­stugor. (Mannens avsikt var ju inte att förstöra tvättstugan, utan att förbättra den.) Att han korrigerat även grannarnas lägenhets­nummer och vindsnummer visar även det en stark läggning åt det oegennyttiga hållet.

Nej, mannen på Lilla Essingen framstår snarare som ett slags rödgrönrosa demokratiextremist.

Ni som följt den här spalten vet att Stockholms S-MP-V-Fi-styre kombinerar sin tro på stora, offentliga system med ett brinnande engagemang för småskaligt medborgarinflytande. Vart och vartannat kommunalt projekt – och det är många – handlar om ”röster” som ska ”höras”, knappar som ska tryckas, samråd som ska samrådas. Om nuvarande utveckling fortsätter kommer det snart inte finnas medborgare nog åt alla samordnare av olika medborgardialoger.

Det finns, som synes, en liten motsättning inbyggd här. Stora system som berör många kräver till sin natur massvis av kompromisser mellan viljor, mål och behov. Oavsett om det är en skola eller en tunnelbana.

Alla röster kan visserligen få höras, men alla röster kan inte hörsammas. Om alla har rätt till sin egen upplevelse av portnumret så fungerar inte postgången. Detta riskerar naturligtvis att föda viss frustration.

Nu säger jag inte att det är det som skett på Lilla Essingen, men just här slutade kombinationen av engagemang, initiativ för det gemensamma och en stark vilja att låta rösten höras onekligen illa.

Trots att varenda människa begriper att en gata egentligen ska börja med ”1”.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.