Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

Livet är mer än ett kontor och en säng

Svensk Mäklarstatistik tror att den som flyttar till Stockholm för att arbeta i innerstaden, men inte har råd att bo där, frågar sig ”var ska jag bo givet att jag vill ha så kort pendlingstid som möjligt?”.

Det tror inte jag. Eller rättare sagt, det är naturligtvis en av frågorna man ställer sig – bland många andra. Få tycker nog att lång restid är en bonus, men de flesta människors tillvaro innehåller lyckligtvis mer än en arbetsplats och en säng.

För det första: Den utbredda viljan att bo i innerstaden handlar inte bara om transporttider. Minst lika viktig är miljön som sådan – många gillar helt enkelt att bo nära andra människor, eller i alla fall nära det utbud som uppstår när många bor på samma plats. Skulle tidsprincipen vara den enda rådande borde det vara dramatiska skillnader i attraktivitet mellan de delar av innerstaden som ligger nära stora knutpunkter och de med en bit till tunnelbana, exempelvis östra Söder och Norr Mälarstrand. Så är det inte.

Det är ingen slump att de områden utanför tullarna som byggts helt eller delvis på ”innerstadsvis”, som Sundbyberg och Midsommarkransen, blivit mer och mer populära i takt med att efterfrågan drivit innerstadspriserna i skyn.

För det andra är innerstaden inte det automatiska förstahandsalternativet för alla. Många föredrar att ha nära till natur, fritidsaktiviteter, en viss typ av grannar eller vad det nu kan vara.

För att ta extrema exempel: Både Djursholm och Saltsjöbaden ligger förhållandevis avigt till, men är dyra ändå.

Att Ekerö i undersökningen är lika dyrt som Järfälla, trots att det är betydligt krångligare att pendla, beror förmodligen inte heller på bristande information om restider. Några kanske helt enkelt gillar vatten?

Att bedöma områdens värde enbart utifrån objektivt rationella argument leder ofta snett. Om något borde stadsplanemässiga misstag under mitten av 1900-talet ha lärt oss det. Enligt då förmodat objektiva kalkyler och ideal borde de storskaliga förstadsområden som växte fram efter kriget ha varit attraktiva för folket, som alltför länge försmäktat i städernas trånga slum eller i omoderna småhus.

Så blev det som bekant inte riktigt. Det visade sig att många värdesatte andra, mer svårmätta saker än ett visst ljusinsläpp och aldrig så effektiv spårtransport till jobbet.

Detta kan låta som självklarheter, men det kan nog vara bra att ha i minnet. Särskilt nu när vi enligt regeringen ska bygga 700 000 bostäder på nio år.