Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Ren luft och gågator åt alla! (Som råkar bo i innerstaden)

Trafiken ökar och bilköerna blir längre, meddelade en inte alltför munter rubrik i DN i veckan. Förändringen kan inte bara förklaras av befolkningstillväxt. Lägre bränslepriser, allmänt bättre ekonomi och framför allt nya, kapacitetsstarka motorleder har också bidragit. Öppnandet av Norra länken och E18 vid Järvafältet har bidragit till statistiken.

Just det sista borde inte förvåna. Att fler vägar leder till mer trafik är etablerat i forskningen, och inte ens de mest kreativa Förbifarts- och Österledsförespråkarna försöker längre låtsas som annat. I stället talar man om de miljövänliga, självkörande elbilar som man hoppas ska använda vägarna i framtiden. I väntan på framtiden betyder dock ökad trafik fortfarande mer miljöskadliga utsläpp och längre restider.

Detta kan man förstås tycka är ett pris värt att betala för rörlighet och tillväxt. Frågan är dock i vilken utsträckning vi faktiskt gör det.

Lika säkert som att nya vägar ökar totaltrafiken är att trafiken kan riktas om med olika typer av styrmedel. Det görs som bekant redan, med trängselskatten som främsta exempel.

 

Genom hela staden alltså! Nej, vänta nu. Genom hel innerstaden. Vilket är mycket symptomatiskt.

 

Och tänka sig – trafiken har minskat i City! Mest på grund av ombyggnationer som den vid Slussen, förvisso, men en av poängerna med den ombyggnaden är också att minska fokuset på bilar. Trenden är tydlig. Stombussarna kommer fram snabbare, dessutom.

Upplivade av dessa nyheter rusar Miljöpartiet i Stockholm vidare med sitt stora hjärteprojekt, bilfria gator. I veckan fick vi bland annat veta att det blir en ny ”bilfri lördag” i City i höst, och att en större del av Drottninggatan stängs av för bilar. Drömmen är att skapa ett sammanhängande gångstråk från Norrtull i norra Vasastan till Medborgarplatsen, eller allra helst till Skanstull på Söders södra spets.

Genom hela staden alltså! Nej, vänta nu. Genom hela innerstaden. Vilket är mycket symtomatiskt i den här frågan.

Genom en ohelig och inte ens medveten allians mellan motorvägsmoderater, innerstadsorienterade gröna och en politisk planeringsapparat fast i förra seklets förortsdogmer skapas här vad som nog måste sägas vara en ganska ond cirkel.

Det politiska pratet om att ”utvidga innerstaden” har visat sig vara just prat. Vad som byggs i de utpekade områdena söder och väster om tullarna är i regel betydligt glesare, ”luftigare”, än stenstadens kvarter. Det kan man tycka är klokt och kulturhistoriskt korrekt, men resultatet blir ofrånkomligen färre servicetäta gågator och fler bilar per hushåll. Det senare av den enkla anledningen att genomsnittsinvånaren behöver röra sig över större geografiska områden för att uträtta sina dagliga behov.

Befolkningstillväxten blir således även en biltillväxt och därmed, anses det, behöver vi nya motorleder för att hantera trafiken. Vilket i sig bygger på situationen – motorleder är ju inte direkt något optimalt inslag i den trivsamma, täta staden. Få vill bo, strosa runt eller sitta och dricka kaffe intill en motorled.

Byggs exempelvis Österleden som planerat kommer delar av Norra Djurgårdsstaden att bli mer trafikplats och mindre stadsdel. Utglesningen fortsätter.

Så pågår den större stadsplaneringen, allt medan visionära gröna röster från höger och vänster är upptagna med att färdigställa en pocketpark med foodtrucks på Götgatspuckeln. Eller något sådant.

För innerstaden klarar sig ju alltid. Faktiskt bättre än förr. Luften blir renare och det kommersiella livet stärks när marknader och serveringar ersätter gatumark. Vilket, förstås, är beroende av barriärer som håller den där ökande trafiken borta – successivt höjda trängselskatter, dubbdäcksförbud, allt färre och allt dyrare parkeringar.

Ett av de vanligaste argumenten för att bygga Österleden är förresten att minska trafiken i, just det, innerstaden.

Resultatet av den här lite aviga politiska ekvationen, nu och framför allt på sikt, är inte överdrivet svårt att räkna ut:

Den gamla och geografiskt begränsade innerstadens relativa attraktivitet ökar ännu mer. Vilket syns i priserna. Vilket leder till att det där trivsamma och dessutom hälsosamma gågatulivet blir ett ännu mer exklusivt nöje.

Så kan en annan aspekt av Stockholms segregation beskrivas.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.