Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt

”Det gäller att hålla i och hålla ut”

Bokmärk artikel

Foto: Fredrik Funck

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Med partiets öde i sina händer. Lördagsmagasinet smög i spåren när Sveriges mest slag­färdiga partiledare vevade i gång sitt första valår.

Med partiets öde i sina händer. Lördagsmagasinet smög i spåren när Sveriges mest slag­färdiga partiledare vevade i gång sitt första valår.

Annie Lööfs valår börjar på hemmaplan. Nästan, i alla fall. Vintersnön har just brutit in över Sydsvenska höglandet när Kinnarps fabrik i Skillingaryd, ett par mil norr om Lööfs famösa hemby Maramö, fylls av industrifolk och lokala potentater som ska avhålla ”Möbelriksdag”. Det är ett slags lokal branschmässa i det småländska möbel­riket och det är inte bara Annie Lööf som valt att komma hit.

Ett valår får inga tillfällen gå förlorade. Socialdemokraten Magdalena Andersson är här för att markera att partiet visst gillar företag. Gustav Fridolin är också här. Han ägnar sitt anförande åt att lägga fram Miljöpartiets utbildningspolitiska program, inför allt mer apatiska möbeldirektörer.

Annons:

Att Centerns stöd här i Vaggeryds kommun bara var blygsamt över rikssiffrorna förra valet spelar ingen roll: Det är ingen tvekan om vem som är stjärnan. Det är Annie Lööf som känner alla och som skakar händer på presidentlikt manér, medan Fridolin står vid sidan och äter ostkaka med sin sekreterare.

I Kinnarps stora maskinhall cirkulerar förarlösa robotar med material för möbeltillverkningen. Personalen ber besökarna att se upp för de frigående maskinerna, men lugnar samtidigt: de känner av när de ska svänga och stannar när de stöter på hinder.

Centerpartiet är ingen förarlös robot. Att hävda att Annie Lööf svänger eller stannar vid hinder vore en grov överdrift.

”The lady’s not for turning”, sade Margaret Thatcher i ett berömt tal till Torypartiets stora konferens 1980. Saken gällde reformeringen av den brittiska ekonomin och de åtstramningar man genomfört i den offentliga sektorn och meningen var att avvisa alla spekulationer om en förestående u-sväng i frågan. Thatcher, händelsevis tidigare framhållen av Annie Lööf som en politisk förebild, svängde inte. Hon och marknadsliberalismen vann, fackföreningsmakten krossades och huvudpersonen blev en av det senare 1900-talets mest betydelsefulla politiker.

Annie Lööf är visserligen inte premiärminister i ett världsimperium på dekis, men få om någon i svensk politik är så tydligt ideologisk. Möjligen Jonas Sjöstedt, åtminstone innan vänsterledaren började prata väl om småföretagare.

Lööf vill sänka skatter, arbetsgivaravgifter och löner. Hon tar strid för privata aktörer i välfärden och kallar offentliga välfärdsinrättningar för ”kolchoser”. Samtidigt hukar andra partier allt djupare för att undvika att svepas bort av debattens tilltagande vänstervind.

Annons:

Miljöpartiet ber om ursäkt för sitt tidigare stöd till friskolereformen. Moderaterna mumlar om skattesänkningsstopp. Folkpartiet vill köra ut riskkapitalister. Kristdemokraterna vill … nej, förresten, glöm det.

– Jag gör det som känns rätt i magen. I andra frågor där vi stått upp när det blåser har det visat sig senare att fler följer vår linje. Det är väl det som handlar om det politiska modet – att stå upp när andra inte gör det för det vi vet är rätt, säger Annie Lööf när vi ses på näringsdepartementet i Stockholm.

– Tittar man på frågan om ingångslöner så är det något vi drivit en lång tid. Vi har fått gatsten kastad på våra expeditioner och det har varit en massiv kampanj mot oss från den fackliga sidan. Men det som trädde i kraft i januari, med 75 procents lön för 100 procents verksamhet – där har fack och arbetsgivare kommit överens om detta och regeringen finansierar via sänkta arbetsgivaravgifter. Och då står Stefan Löfven där och säger ”jag kal­lar det Löfven-jobb”. Det är fascinerande. Det som varit bespottad högerpopulism.

Det är något av ett brandtal som bjuds i tjänsterummet, där publiken består av två DN-medarbetare och en pressman.

– En annan sak är rutavdrag, som var otroligt utskällt för åtta år sedan. Pigjobb var det, andra klassens arbete. Vi stod upp för möjligheten att jobba vitt i en svart bransch och ville öppna upp tjänstesektorn. Nu köper nästan alla detta.

– Jag är helt övertygad om att den strid jag nu tar om valfriheten i välfärden är liknande.

Historien kommer att ge dig rätt, menar du?

– Det var många som skrattade åt Centerpartiet på 1970-talet när vi pratade om hållbarhet och kretsloppssamhället. I dag är hållbarhet en hygienfaktor på företag och kretslopp en folkrörelse – gå till en återvinningsstation och du ser köer av människor som återvinner på det sättet. Det vi varit dåliga på är att hålla i saker. Vi tar ofta första och andra smällen, sedan kommer andra och plockar poängen några år senare.

Det måste kännas otacksamt.

– Min analys är att det gäller att hålla i och hålla ut. Det är nu vi ska prata rut, välfärdsföretagande och att vi stod upp för arbetskraftsinvandring.

I ärlighetens namn var det inte Annie Lööf som inledde högervridningen av det gamla Bondeförbundet. Projektet att sno moderatväljare som tröttnat på Fredrik Reinfeldts ekonomiska vänstersväng inleddes för länge sedan av företrädaren Maud Olofsson och efter det relativa framgångsvalet 2006 (7,9 procent och tredje störst i riksdagen) var målet att med samma strategi fördubbla stödet och nå 15 procent 2010.

Det gick som det gick med det – trots en stark spurt fick C nöja sig med 6,6 procent. Maud Olofsson lämnade, men kursen låg fast och av tre ordförandekandidater pekade rörelsen med emfas på den mest uttalat marknadsliberala. När bedömare väntade sig en ”återgång till rötterna” vid 2013 års kongress svarade centerdelegaterna med att skärpa den liberala linjen.

The party’s not for turning.

Att just Centerpartiet iklär sig den rollen i svensk politik är egentligen något av en historisk märklighet. Ursprungligen ett intresseorgan för jordbruksnäringen som genom historien ägnat sig mer åt reglering av mjölkpriser än frihandel, korporativism snarare än liberalism.

Korporativismen tycks också djupt rotad i den förmodat företagsamma småländska möbelbygden. Efter Annie Lööfs entusiastiska anförande – hon hyllar branschens innovationskraft och tar avstånd från jantelagen – vidtar panelsamtal på scen mellan näringsministern och diverse företrädare för branschen.

Möbelfolket önskar mer samverkan med politiken, mer ”dialog” som det numera heter. Branschen är visserligen långt ifrån någon krissituation – tillväxten har varit 25 procent över tio år – men just därför menar man att det är viktigt att staten ”satsar” på möblemanget, så att branschen kan fortsätta växa. I klartext: delar ut stöd.

Annie Lööf viftar undan de flesta önske­målen och pekar på att man redan fått ett slags checkar som använts för att kunna åka och visa upp sig på möbelmässan i Milano. Det märks att hon har hanterat stödsugna företagare förr.

– Det är en av mina stora upplevelser: Vart jag än åker är just det här den viktigaste vägen, den viktigaste branschen, den viktigaste järnvägssträckan. Som politiker gäller det att se helheter, att det handlar om generella villkor, säger Lööf.

Med tanke på din marknadsorienterade inställning borde det vara ganska frustrerande att möta den typen av attityder.

– Ibland kan jag känna att de tar de självklara sakerna för givet och bara lyfter grädden på moset. Viktigast för alla är egentligen saker som minskat regelkrångel, sänkta skatter, och frihandel. Det finns ibland en regional frustration över att man inte förmår att med generella verktyg lyfta sin bransch. Då är det enkelt att vilja låta den nationella nivån kasta en pengapåse.

Centerpartiet är möjligen inte helt oskyldigt drabbat av förväntningar om en statens hjälpande hand. Högervridningen till trots har man fortfarande ett omisskännligt sinne för olika typer av stöd och subventioner – om än förpackat i marknadsmässiga termer som kopengar, verksamhetscheckar och innovationsstöd.

Det mest kända exemplet är förmodligen ”Matlandet Sverige”, projektet där jordbruksminister Eskil Erlandsson ätit sig landet runt i syfte att stärka livs­medelsnäringen. De mätbara effekterna har varit få, kritiken desto mer omfattande – ”Pratlandet Sverige”, sammanfattade den inte helt övertygade vd:n för Svensk dagligvaruhandel.

Notan är inte färdigräknad än, men det handlar om ett niosiffrigt belopp som när DN räknade förra året hade fördelats på 1.900 projekt. Annie Lööf försvarar den satsningen (”antalet mindre slakterier har ökat”, ”man pratar mer om närproducerat i dag”) och förklarar hur det går till när den fria marknadens förkämpar lägger sig i ekonomin.

– Jag tror att vi på vissa håll ser ett marknadsmisslyckande – att kvinnor är underrepresenterade som företagare, exempelvis. Då vill vi inte kvotera eller särbeskatta utan i stället hjälpa fram kvinnliga företagare genom mentorprogram och på andra sätt ge dem stöd. Vi har vissa främjandeinsatser som jag är beredd att försvara när marknaden inte lyckats hela vägen.

Det här tangerar frågan om att ”hela Sverige ska leva”, ett återkommande och närmast existentiellt mantra för Centerpartiet. Ett mantra som dock visat sig svårt att leva upp till, vilket kanske inte är så konstigt – den mänskliga historien innehåller många flyttar i jakt på goda eller åtminstone bättre försörjningsmöjligheter. Frågan infinner sig: Kan hela Sverige verkligen leva? Kan alla orter vara livskraftiga om 30 år?

– Om jobben finns där, säger Annie Lööf.

Kan de göra det?

– Ja, det tror jag. Men staten kan inte hålla dem under armarna. Jag brukar dra den om två grannbyar hemma i Värnamo – de har samma förutsättningar, samma skatter och samma avstånd till tätorten. I den ena byn står husen tomma och skolan har lagt ner. I den andra byn flyttar barnfamiljer in, de har en egen fotbollsklubb, folk dras dit. Vad är skillnaden? Det är inte pengar från näringsdepartementet, det är människor på orten som gör skillnaden.

Mår glesbygden bättre i dag än för åtta år sedan, när ni fick ta över frågorna?

– Den är nog i samma kritiska läge. Det totala antalet jobb på landsbygden är oförändrat, samma gäller folkmängden. Men landsbygden har framtiden för sig. Ska vi göra en grön omställning finns en stor potential.

Denna dag håller vintern Stockholm i sitt grepp. Snöflingorna far som förarlösa robotar med kortslutning utanför det gamla posthus som numera huserar Lööfs departement. I början på året hade ett par opinionsmätningar lättat upp stämningen – Centerledaren talade om en ”stabilisering” och hoppades se början på en ny trend. En efterlängtad sådan, i så fall. Men det ska snart komma flera usla siffror slag i slag, tillsammans med avslöjanden om kanske väl täta kopplingar mellan partitoppen och företag som tagit del av ”statligt riskkapital”.

Känns valåret som en ödesmättad vandring?

– Jag är jättetaggad. Jag förstår att det kan vara provocerande när jag säger det, men är man som jag uppväxt i en idrottsengagerad familj med inställningen att allt är möjligt, och det här är året då det verkligen gäller, då är man på tå. Centerpartiet ska öka och alliansen vinna. Det är bara det som gäller, säger Annie Lööf. Hon ser ut att mena det.

När räknar du med att se resultat?

– Vi ökar alltid sista månaden innan ett val och visst hoppas jag att vi börjar klättra nu under våren. Men de riktigt höga siffrorna lär dröja några år. 2020 har vi sagt att vi ska vara en dominerande kraft i svensk politik.

Kort efter intervjun samlas Centerpartiet i Malmö för kommundagar och ”kick off” för valåret. Mod ska gjutas in i leden och företrädarna peppas till stordåd.

På mötets första dag kommer Dagens Nyheters Ipsos-mätning. Centerpartiet får 3,1 procent, den lägsta noteringen sedan mätningarna började. Och det är inte vinterns värsta siffra. I SvD/Sifos mätning i mitten av februari landar stödet på 2,8 procent. Fortfarande i DN/Ipsos februarimätning ligger partiet kvar under spärren.

– Jag tar siffrorna på allvar och ska fortsätta markera att Centerpartiet är rösten för jobb och tillväxt, kommenterar Lööf i radion från Malmö.

– Vi kommer definitivt att öka i årets val.

– Nu gäller det att hålla i och hålla ut.

The lady’s not for turning.

Frågan är nu bara om svenska folket är berett att svänga.

Fotnot: Användningen av begreppet ”kolchos” syftar på de tillfällen då Annie Lööf hävdat att Jonas Sjöstedt (V) ”vill leka kolchos med välfärden”, då den senare vill att privatdrivna välfärdsinrättningar övergår i offentlig regi.

Kommentarer (14)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

brasilien_1000
Många har slutit upp under parollen ”Inga fler våldtäkter”. Foto:AP

 Brutala övergrepp skakar Brasilien. Film spreds på sociala medier.

kimjongun_1000
Foto:AFP

 Bor i en bostad betald av CIA. Avslöjar detaljer om diktatorn i intervju.

Annons:

 För första gången. Räddade livet på en människa med den enkla teknik han uppfann 1974.

heimlich
Foto:AP
MP
Foto:Jessica Gow/TT

 DN/Ipsos majmätning. Miljöpartiets lägsta väljarstöd på nära 14 år.

 DN:s Ewa Stenberg: Nya ansikten räcker sällan för att vända en opinionstrend.

stenberg-288
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: