Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Valet 2014

Här har alliansen gömt sina konflikter

Bokmärk artikel
Bild 1 av 2
Samordningskansliet i Rosenbad är den plats där allianspartierna har löst sina konflikter bakom lyckta dörrar. De sista dagarna före valet jobbar kansliets sakkunniga med utrikespolitik. Från vänster: Monica Björklund (FP), Edvard Agrell (KD), Anna Kläppe (C), Hanna Backström (M).
Borgerligheten förr: Regeringskris inför öppen ridå. 1978 avgick den centerpartistiske stats­ministern Thorbjörn Fälldin. Folkpartiets Ola Ullsten (t h) bildade regering utan Moderaternas Gösta Bohman (t v). Foto: Sven-Erik Sjöberg / TT /
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Topplistan. De har hållit ihop en regeringskoalition längst

Regeringschef, land Partier Från Till Dagar

1. Fredrik Reinfeldt, Sverige 4 Okt 2006 Sep 2014 (minst) 2 900

2. Jens Stoltenberg, Norge 3 Okt 2005 Sep 2013 2 884

3. Wim Kok, Nederländerna 3 Aug 1994 Maj 2002 2 733

4. Jean-Luc Dehaene, Belgien 4 Mars 1992 Juni 1999 2 621

5. Paavo Lipponen, Finland 5 April 1995 Maj 2002 2 580

6. Willem Drees, Nederländerna 4 Sep 1952 Dec 1958 2 170

7. Wilfried Martens, Belgien 4 Dec 1981 Dec 1987 2 141

8. Poul Schlüter, Danmark 4 Sep 1982 Maj 1988 2 067

Listan utgår ifrån koalitioner med tre eller fler partier och baseras på jämförbara länder i Västeuropa efter 1945. Källa: Andersson, Staffan; Bergman, Torbjörn & Ersson, Svante (2014). The European Representative Democracy Data Archive, Release 3.

Fakta. Samordningskansliet

Samordningskansliet ingår i stats­rådsberedningen som lyder direkt under statsminister Fredrik Reinfeldt. Kansliet har sina lokaler i Rosenbad.

Där arbetar fyra statssekreterare, en från varje alliansparti. Till sin hjälp har de varsin stab av politiskt sakkunniga tjänstemän.

Det ingår i regeringskansliets rutiner att ärenden samordnas mellan berörda departement innan de är färdiga för beslut. Samordningskansliets särskilda roll är att se till att alla de fyra allianspartierna har fått säga sitt och att alliansens gemensamma politik verkligen genomförs.

Samordningen sker i tre steg:

1 Enklare frågor kan lösas redan på tjänstemannanivå.

2 Nästa steg är att frågan lyfts upp till statssekreterarna.

3 I särskilt principiellt viktiga fall sker avgörande i det så kallade inre kabinettet, det vill säga de fyra borgerliga partiledarna.

Fakta. Alliansen som höll

2003. Fredrik Reinfeldt blir partiledare och börjar förflytta Moderaterna in mot den politiska mitten.

2004. Den borgerliga alliansen bildas hemma hos C-ledaren Maud Olofsson i Högfors.

2005. En kvartett som kallas preparandgruppen får ansvaret för att jämka samman partierna. Alliansen enas om arbetslinjen hemma hos KD-ledaren Göran Hägglund i Bankeryd.

2006. Inför valet har alliansen slutit ett femtontal politiska uppgörelser. Familjepolitiken och frågan om språktest för nya medborgare är svåra stötestenar. Efter valet blir preparandgruppen ett samordningskansli i Rosenbad.

2007. Högt reformtempo i början tack vare färdiga uppgörelser: jobbskatteavdrag, hårdare villkor i a-kassan, rut-avdrag. Försvarsminister Mikael Odenberg lämnar regeringen efter en konflikt med finansminister Anders Borg (båda M).

2008. Striden om FRA-lagen. Riksdagsledamöter i flera borgerliga partier hotar att fälla förslaget. Samordningskansliet åstadkommer en kompromiss.

2009. Allianspartierna gör upp om kärnkraften. Centerpartiet accepterar att gamla reaktorer ska få ersätta gamla. Två C-ledamöter i riksdagen röstar nej. Statliga Vattenfall köper bolaget Nuon, en affär som blir helt misslyckad. Oklart vilka i regeringen som var informerade.

2010. Alliansen vinner valet efter att ha klarat att hålla ihop koalitionen i fyra år, nytt borgerligt rekord. Eftersom Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen blir det en borgerlig minoritetsregering. Reformtempot sjunker.

2011. Tronskifte i C: Annie Lööf efterträder Maud Olofsson. Två allianspartier har nu bytt partiledare sedan valsegern 2006 (tidigare FP). Gymnasiereformen sjösätts.

2012. Alliansens sänkning av krogmomsen träder i kraft. Göran Hägglund utmanas om partiledarposten i KD men vinner striden. En konflikt om idéprogrammet skakar Centern.

2013. Alliansen får kritik för brister i försvaret och fortsatt sjunkande skolresultat. En strid om riksdagens budgetregler slutar med att alliansregeringens förslag om sänkt statlig skatt stoppas.

2014. Finansminister Anders Borg ger ett snävt reformutrymme. Alliansens tredje valmanifest utelämnar stora hjärtefrågor för flera borgerliga partier. FP får ingen tredje ”pappamånad”, KD ingen sänkt pensionärsskatt, C ingen ny arbetsrätt.

Fakta. De har hållit ihop alliansen

Anna-Karin Hatt (C)

Statssekreterare i samordningskansliet 2006–2010. Dessförinnan i alliansens så kallade preparand­grupp och stabschef hos C-ledaren Maud Olofsson. Har även varit friskole-vd och pr-konsult. I dag it- och energiminister.

Helena Dyrssen (FP)

Statssekreterare i samordningskansliet 2006–2013. Ingick i alliansens så kallade preparandgrupp fram till valsegern 2006. Jobbade i regeringskansliet redan under Bildts tid 1991–1994. Har varit informationsdirektör på TV4 och If. I dag överdirektör på Skatteverket.

Jakob Forssmed (KD)

Statssekreterare i samordningskansliet 2006–. Dessförinnan i alliansens så kallade preparandgrupp. Tidigare ordförande i Kristdemokraternas ungdoms­förbund.

Mikael Sandström (M)

Statssekreterare i samordningskansliet 2006–. En av Anders Borgs närmaste medarbetare när nya Moderaterna skapades. Tog vid i samordningen när Borg blev finansminister. Har doktorerat i nationalekonomi och varit kommunpolitiker i Nacka.

Johan Britz (FP)

Statssekreterare i samordningskansliet 2013–. Tog över Dyrssens stol. Tidigare ordförande för Liberala studenter, sedan flera poster på FP:s kommunikationsavdelning. Stabschef hos utbildningsminister Jan Björklund 2006–2013.

Magnus Wallerå (C)

Stats­sekreterare i samordningskansliet 2010–. Övertog Hatts stol. Arbetade redan dessförinnan i samordningen med ansvar för utbildnings-, forsknings- och kulturfrågor. Från början lärare, i flera år ombudsman på Lärarförbundet.

Fredrik Reinfeldt är Europa­mästare i konsten att hålla ihop en koalitions­regering. Det finns en hemlighet bakom sammanhållningen: Ett maktcentrum som få känner till där kriser hanteras i det fördolda. Samordningen har blivit borger­lighetens trumfkort. Men den har haft ett högt pris.

Fredrik Reinfeldt är Europa­mästare i konsten att hålla ihop en koalitions­regering. Det finns en hemlighet bakom sammanhållningen: Ett maktcentrum som få känner till där kriser hanteras i det fördolda. Samordningen har blivit borger­lighetens trumfkort. Men den har haft ett högt pris.

Nybrokajen i Stockholm den 1 september 2014. Det är en vacker dag för en tur på sjön och knappt två veckor kvar till valet. De fyra borger­liga partiledarna kliver ombord på skärgårdsångaren ”Gurli”. Med sig har de en liten pocketbok på 126 sidor: Alliansens tredje valmanifest.

Men det viktiga är inte vad det innehåller utan vad det symboliserar. Enighet. Det framhåller Moderatledaren Fredrik Reinfeldt när han har gått i land vid Finnboda varv och talar inför ett stort medieuppbåd.

Annons:

– Välkomna till ett unikt tillfälle i den svenska valrörelsen 2014. Det här är det enda tillfället i den här valrörelsen där ett regeringsalternativ kommer att berätta vad man vill göra. Det är enda gången det kommer att presenteras saker som inte behöver följas av frågan: Vad kommer andra tycka, vad ska ni få med och vad får ni ta bort? säger Reinfeldt.

Statsministern hade kunnat bre på ännu mer. Han är Europamästare i konsten att hålla ihop en flerpartikoalition. Efter allianskvartettens åtta oavbrutna år vid makten är Fredrik Reinfeldt nummer ett på den topplista som Torbjörn Bergman, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, har räknat fram (se faktaruta).

– Det är en mycket ovanlig prestation, säger Bergman.

När alliansen bildades led borgerligheten fort­farande av traumat från tidigare regerings­fiaskon. 1976 lyckades man till slut bryta ett 44-årigt socialdemokratiskt maktinnehav, men det tog det bara två år innan den centerpartistiska statsministern Thorbjörn Fälldin fick nog av kärnkraftsfrågan och avgick. Folkpartiet och Moderaterna var osams så FP:s Ola Ullsten fick bilda en enpartiregering med minimalt stöd i riksdagen.

Även nästa Fälldinregering sprack när C och FP valde att göra upp om skatterna med S och Moderaterna lämnade regeringen i vredesmod 1981. Sommaren 1994 var det kört igen när ­Centerledaren Olof Johansson hoppade av regeringen Bildt i protest mot bygget av Öresundsbron.

Anna-Karin Hatt (C), i dag energiminister, minns hur oenigheten förföljde centerpartisterna i valrörelsen 2006.

Annons:

– I väljarnas ögon var det så att borgerliga regeringar spricker. Den vanligaste frågan vi fick var: Är det centerpartiet som kommer att lämna? I dag får jag aldrig den frågan, säger Hatt.

Hur lyckades de borgerliga tvätta av sig fiaskostämpeln? Svaret ligger förborgat längst inne i regeringsbyggnaden Rosenbad vid Strömmen i Stockholm. Bakom det torra namnet ”samordningskansliet” arbetar fyra okända makthavare som i åtta år har haft uppdraget att till varje pris undvika en regeringskris. Här har strider utkämpats, hjärtefrågor offrats och sammanhållningen försvarats, bortom journalisternas, forskarnas och medborgarnas insyn.

En solig septembereftermiddag 2014, med valet bara någon vecka bort, har det gått två månader sedan DN:s första förfrågan om att få besöka kansliet.

Nu får vi till slut tillträde, med några timmars varsel och strikta restriktioner. Fotografen har tio minuter på sig och ingen reporter släpps in vid det tillfället. En timme senare får DN:s reporter sina tio minuter med statssekreterarna Mikael Sandström (M) och Jakob Forssmed (KD).

Två av Sveriges hemligaste makthavare.

– Att vi inte läcker till medier, ja, det är ju tråkigt för er, men vi jobbar inte på det sättet, ­säger Mikael Sandström medan ett belåtet leende skymtar i mungipan.

Jakob Forssmed fyller på.

– Alla inser av historiska erfarenheter att läckor skulle förstöra förhandlingarna. Det är lätt att glömma nu hur det var före 2006. Det fanns inte den här förtroendefulla relationen i tidigare borgerliga regeringar, säger han.

Historien om hur borgerligheten knäckte allianskoden för enighet börjar någon helt annanstans. Låt oss starta på ett pojkrum i en mexi­tegelvilla i småländska Bankeryd för nio år sedan. Det är augustinatt och folkpartiledaren Lars ­Leijonborg rådgör med sin stabschef ­Helena Dyrssen.

Ledarna för den nybildade borgerliga alliansen ska göra upp om den ekonomiska politiken hemma hos KD-ledaren Göran Hägglund. Medierna har flockats runt villan i väntan på besked. In i det sista pågår striden om ersättningsnivåerna i sjukersättningen. Folkpartisterna står på sig och Moderaterna tvingas backa.

– Det var en väldig spänning i Bankeryd. Anders Borg var hetsporre. Fredrik Reinfeldt fick lugna ned och döma av. Det var en god förhandling, och efteråt var alla lite missnöjda men okej, minns Helena Dyrssen nio år senare.

Bankerydspaketet fick stor politisk betydelse. Det var där som jobbskatteavdraget lanserades. Men det var också där som det nya borgerliga samarbetet började ta form. Redan nu skapas ”preparandgruppen” som senare ska omvandlas till samordningskansliet i Rosenbad.

I gruppen fanns moderaten Anders Borg och folkpartisten Helena Dyrssen, kristdemokraten Jakob Forssmed och så småningom också centerpartisten Anna-Karin Hatt.

Medan medierna riktar sitt strålkastarljus på partiledarna är det i stor utsträckning dessa fyra personer som bakom kulisserna bit för bit snickrar ihop en gemensam politik som ska leda fram till en valseger hösten 2006. De har alla sina partiledares öron och jobbar på ett långtgående mandat. Så här beskrivs kvartetten av en person som har jobbat nära dem.

– Anders Borg var en samordnande kraft. Han är överallt och kan allting. Helena Dyrssen är väldigt rakt på. Anna-Karin mjukare. En folk­rörelsemänniska. Och så Jakob. Ämabel. Kompromissinriktad. Den som föreslår en kopp kaffe när alla andra rasat runt.

Ofta fördes diskussionerna hos Anders Borg på Moderaternas kansli vid Mynttorget i Gamla stan. Av det enkla skälet att han hade störst rum. De som var med pekar på några avgörande ögonblick när förmågan att komma överens prövades till det yttersta.

– På slutet fanns ett antal öppna frågor som skulle lösas. Bläcket hade ofta just torkat när ­medierna fick det, minns Anna-Karin Hatt.

Sommaren 2006, kort före valet, skulle partierna göra upp om familjepolitiken. Platsen var Stockholmsförorten Sundbyberg.

Folkpartiet ville ha jämställdhetsreformer, och fick stöd av Moderaterna och Centerpartiet. Men Krist­demokraterna tog strid för den traditionella ­synen på familjen. Det rörde partiets själ.

Lösningen blev typisk: Bägge sidor fick något, ingen fick allt. En jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen (FP) kombinerades med en möjlighet för kommunerna att införa ett vårdnadsbidrag (KD). Resultatet blev varken särskilt progressivt eller konservativt. Grundkonflikten kvarstod, profilen blev vag men sammanhållningen räddades.

– Två saker måste finnas på bordet samtidigt för att få till en lösning, förklarar Hatt metoden.

Alliansen blev segrare i valet 2006. För alla nya regimer är det en brutal upplevelse att ta över regeringskansliet. Departementen och dess arméer av tjänstemän är ett väldigt maskineri som obönhörligen matar fram ärenden som kräver beslut. När allt går på högvarv handlar det om 200 per vecka.

Det var tufft för alliansen att få till stånd en fungerande samordning i Rosenbad, minns ­Ulrika Schenström, då statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt.

– Konstitutionen i Sverige är gjord för en enpartiregering. Hela regeringskansliet är hierarkiskt byggt på ett sätt som är olikt resten av vårt samhälle. Det var vi tvungna att lösa. Vi fick helt enkelt skapa en organisation för en koalitions­regering, säger hon.

Lösningen blev att preparandgruppen flyttades in i Rosenbad. Under det glanslösa namnet ”samordningskansliet” — ett begrepp som hämtades från tidigare borgerliga koalitioner – blev detta regeringens dolda maktcentrum.

Det är här DN i september 2014 till slut får audiens. Platsen är ett spatiöst förmak till det ­sammanträdesrum där Sveriges regering varje torsdag klubbar skarpa beslut. I soffgruppen intill höga fönster mot Strömmen sitter två av nyckelpersonerna bakom alliansens sammanhållning.

Mikael Sandström (M) är nationalekonomen som övertog Anders Borgs plats när denne upphöjdes till finansminister efter valsegern 2006. Den andre personifierar mer än någon annan alliansens förmåga till sammanhållning: Kristdemokraten Jakob Forssmed som funnits med i den inre kärnan ända sedan alliansen jämkade ihop sina allra första kompromisser 2004. De är två av fyra statssekreterare i samordningskansliet.

Forssmed lutar sig fram med armbågarna på knäna. Minen i hans skäggrufsiga anlete skulle kunna misstolkas som förlägen om man inte ­kände till hans meriter som durkdriven förhandlare.

– Själva formen har spelat roll, att vi är samma personer som förhandlar med varandra, vi har byggt upp ett förtroende under lång tid. Det blir ett vaccin mot att lura varandra. Man vet att i morgon ska jag förhandla med samma person, säger Jakob Forssmed.

Mikael Sandström, tillbakalutad med benen i kors och strama anletsdrag, fortsätter.

– Jag kände att jag kom in i en färdig struktur, det gjorde det väldigt lätt. Vi har bytt stats­sekreterare och vi har bytt partiledare men det har funnits en accepterad mekanism för att lösa problem i alliansen. Det är förtroende mellan personer men det är också förtroende för strukturen, säger han.

I samtalen med Sandström, Forssmed och and­ra som haft till uppgift att värna alliansens sammanhållning framträder ett antal principer, en särskild allianskod för enighet.

För det första: Att vinna en förhandling är inte så svårt, det svåra och nödvändiga är att hitta en lösning som gör att alla tycker det är värt att komma tillbaka till förhandlingsbordet nästa dag.

För det andra: Ingen ställer ultimativa krav.

För det tredje: Alla ska vinna något på överenskommelserna men alla ska också bidra till att en lösning blir möjlig.

För det fjärde: Alla diskussioner stannar i det rum där de förs. Alla måste kunna lita på att inget förs vidare till obehöriga.

Folk med insyn i samordningskansliet menar att personliga egenskaper hos statssekreterarna också har spelat stor roll. En alliansveteran beskriver ursprungskvartetten så här:

– De är lika på ett sätt, politiska nördar allihop. De är hantverkarna. De är inte försäljare. De står inte på scenen och dunkar ut saker. De är smidiga personer. Det går liksom inte att bli förbannad på någon av dem.

Det är stora skillnader i partikulturer inte minst mellan de principfasta storstadsakademikerna från Folkpartiet och de pragmatiska centerpartisterna som sprungit ur en folkrörelse på landsbygden och tror att allt kan lösas med sunt förnuft. Lägg till Moderaterna, toppstyrda, och med en förkärlek för teknokratiska tabeller. Och så de konservativa kristdemokraterna med rötterna i frikyrkan.

Anna-Karin Hatt konstaterar att den som jobbar i samordningskansliet måste ha en extremt god känsla för sitt eget parti: var går gränsen, hur långt kan man tänja den?

– Man måste också ha starkt förtroende i det egna partiet. Hade vi inte haft det skulle vi inte kunnat ta så mycket beslut. Det hade det blivit för mycket kvar till partiledarna och då hade det inte blivit lika många överenskommelser, säger hon.

Forskarna lyfter även fram Fredriks Reinfeldts betydelse.

– Han är uppenbart skicklig på att vara mer statsminister än partiledare, säger Torbjörn Bergman.

Hans statsvetarkollega Rune Premfors menar att Moderaternas förflyttning mot mitten varit avgörande för sammanhållningen.

– Höger-vänster-dimensionen har nästan helt försvunnit inom borgerligheten. Men man är blåögd om man tror att M inte också har hotat de andra när det behövts. Att det funnits ett så tydligt ledarparti är ett skäl till att det har hållit, säger han.

Ett par kriser har varit särskilt svåra för alliansregeringen. Under några laddade dagar i juni 2008 belägrades riksdagen av demonstranter med vajande piratflaggor som krävde att den så kallade FRA-lagen skulle stoppas. Protesterna växte lavinartat på nätet. Inom Centern, Folkpartiet och Moderaterna fanns riksdagsledamöter som hotade med att rösta ned spionlagen som de ansåg kränkte den personliga integriteten.

Helena Dyrssen ryser vid minnet.

– Det var hemskt. Allt blev så känslomässigt. Vi lirkade men det var komplicerat.

Frågans sprängkraft överrumplade de fyra statssekreterarna.

– Det var alldeles uppenbart att vi underskattade den, säger Anna-Karin Hatt.

Bland de upproriska fanns flera av dagens toppnamn: nuvarande centerledaren Annie Lööf, partiets EU-parlamentariker Fredrik Federley och Birgitta Ohlsson (FP), nu demokratiminister. Bakom kulisserna arbetade samordnarna intensivt för få dem att acceptera lagförslaget.

– Jag satt hemma vid mitt köksbord och skrev listan med integritetsförstärkningar som sedan blev tilläggspropositionen, minns Hatt.

FRA-lagen klubbades. Men för flera av kritikerna var det en brutal upplevelse. Fredrik Federleys tårar i riksdagen blev legendariska. Idealism maldes ned till realpolitik i samordningens obevekliga kvarn.

– Det blev ett trauma för de här personerna av flera skäl, de var starkt ideologiskt drivna och hade inte övat på att kompromissa, säger en person som deltog i processen.

En annan prövning var lättare att förutse. ­Energifrågan hade lett till regeringskris 1978 och varit ett hinder för borgerligt samarbete sedan dess. De som var med pekar ut överenskommelsen från 2009 som den största och mest mångfacetterade i samordningskansliets åttaåriga historia.

Anna-Karin Hatt företrädde kärnkraftsmotståndarna i Centerpartiet:

– Det är ett bra exempel där en partiledare måste pröva: hur långt kan jag gå för det gemensamma och fortfarande ha med mig mitt parti? Maud gjorde vad som var möjligt och det var vad som krävdes för att alliansen skulle komma överens. Ett jättebra exempel på ett givande och tagande som sedan har funkat och hållit, säger Anna-Karin Hatt.

Uppgörelsen innebär att gamla reaktorer får bytas mot nya, men antalet reaktorer eller kärnkraftverk får inte öka. Dessutom måste nybyggen klara sig utan statliga subventioner. Som samordningslösning är det finurligt. Samtidigt kvarstår frågan obesvarad, 35 år efter folkomröstningen: Ska Sverige ha kärnkraft? Ja absolut, säger Folkpartiet. Nix, säger Centerpartiet. Men alliansen, den består.

FRA-striden och uppgörelsen om kärnkraften har skapat svekdebatter om att grundläggande principer sålts ut. Det är ett pris som allianspartierna på olika sätt fått betala för sammanhållningen. Men demokratin har också betalat ett pris, anser statsvetarna: Bristen på insyn.

Ett par uppmärksammade politiska affärer har gjort att det diskreta samordningskansliet hamnat i rampljuset. Det gäller Saudiaffären, som ledde till att riksdagens konstitutionsutskott ville ta en närmare titt på kansliet. Även i samband med Vattenfalls misslyckade köp av Nuon restes frågor om vad som passerat samordningen.

– Det var aldrig en samordningsfråga, säger Mikael Sandström kort om Nuon och de kontroversiella delarna av Saudiaffären.

Magnus Erlandsson, förvaltningsforskare och universitetslektor vid Malmö högskola, tycker att Nuonaffären är ett tydligt exempel på bristerna med det borgerliga samarbetet.

– Om ett samordningskansli inte kan hantera en sådan fråga, då finns det ju bekymmer. Om det däremot skulle visa sig att man har diskuterat frågan, måste man å andra sidan säga att det brast i bedömningen. Oavsett vilket blev det ett haveri, säger han.

Statsvetare som velat studera alliansen säger sig ha mött stängda dörrar till stora delar av regeringskansliet, inte minst samordningen. Professor emeritus Rune Premfors minns ett stort projekt som fick nobben

– Det var en påfallande skillnad mot tidigare regeringar. Dörren slog igen kraftigt framför oss.

Hans statsvetarkollega Birgitta Niklasson har samma erfarenheter av svårigheten att få studera samordningen.

– Vi missade den väldigt viktiga delen, det var där vi fick dra gränsen för att det över huvud taget skulle bli något. Det kom som en chock för oss.

Statsvetarkollegan Magnus Erlandsson säger att konstruktionen av samordningen har sina fördelar och nackdelar.

– När det är hårda och tuffa förhandlingar mellan samarbetspartier måste det finnas något frirum där man kan sitta och testköra saker. Det måste finnas en plats där man får tänka högt i fred. Men som medborgare och forskare kan man samtidigt beklaga den här täta samordningen. Det är en hemlig plats, säger han.

Inom alliansregeringen anser man att beskyllningarna om hemlighetsmakeri är överdrivna. Anna-Karin Hatt förvånades tvärtom av att så få försökte få kontakt med samordningskansliet.

– De fyra år jag var statssekreterare kan jag räkna på en hand de förfrågningar som kom.

När regeringen Reinfeldts andra mandatperiod nu går mot sitt slut hörs också röster om att ­alliansen har samordnat sig till döds. Idéutvecklingen sägs ha offrats på enighetens altare.

Nationalekonomen Anne-Marie Pålsson var riksdagsledamot för Moderaterna 2002–2010. Hon har sammanfattat sina erfarenheter i en bok med den talande titeln ”Knapptryckarkompaniet”.

– Det spelade ingen roll vad vi i riksdagen tyckte. Vi fick höra att samordningen redan hade bestämt hur det skulle bli. Eller så hade parti­ledarna bestämt det. Vi riksdagsledamöter var inte behöriga att ha en egen tanke eller utveckla något på egen hand. Jag som har ägnat hela mitt liv åt att tänka själv tycker att det var ganska veder­värdigt, säger hon.

Ända inne i borgerligheten finns bilden att nu är idéerna slut.

– Det är ganska få personer som ska göra väldigt mycket, och då tar det dagliga regerandet och finanskriserna och Bryssel över. Samordningskansliet har varit ett fungerande maskineri. Men det är ingen idéverkstad, säger en alliansveteran.

– Risken är ju att det har blivit en så välsmord förhandlingskultur att det bara är det som återstår, säger en annan.

Den tidigare M-politikern Anne-Marie Pålsson talar öppet om en utslätad borgerlighet. Hon tycker att utvecklingen är logisk: Den som kommer med nya tankar utmanar den sittande ledningen.

– Nya idéer får du bara fram när du får nytt folk vid makten. Det är därför det är så viktigt i en demokrati att ha rotation på maktpositionerna.

Markus Uvell, vd för den liberala tankesmedjan Timbro, hör till dem som tycker att alliansens idéfattigdom återspeglas i 2014 års valmanifest.

– När man kom till makten 2006 hade man en extremt lång lista på reformer. Sedan har ambitionen successivt skruvats ned, säger han.

Han tror att problemen uppstod redan under förberedelsearbetet inför maktskiftet 2006. Då lovade alliansen att inte röra vissa områden. Arbetsrätten är ett exempel. Men han har inget svar på hur alliansen skulle ha hittat tillbaka till idéarbetet.

– Det har ju lite grand varit ett experiment med alliansen. Vi har inte haft en så tätt sammanhållen koalition tidigare. Men det är något som framtida allianser måste lösa, säger Uvell.

Tillbaka till Rosenbad. DN:s utmätta minuter med alliansens samordnare tickar snabb mot sitt slut. Det gör även regeringen Reinfeldts andra mandatperiod. Vad gör kansliet dessa de sista skälvande dagarna före valet?

Till alldeles nyss var det alliansens valmanifest som knådades fram här, berättar Jakob Fors­smed.

På agendan bortom valet finns frågor om hur Sverige ska hantera EU:s sanktioner mot Ryssland. Men handlingsutrymmet är begränsat, enligt Mikael Sandström.

– Att fatta viktigare politiska beslut så här nära valet skulle uppfattas som provokativt.

I morgon, torsdag, klubbar regeringen Reinfeldt sina sista samordnade beslut för den här mandatperioden. På söndag kväll avgörs vilka som kommer att behöva samordna sin politik de kommande fyra åren.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

gisslan-puff
Foto:AFP

 IS tar på sig dådet. Dödade polischefen – höll sedan familjen fången.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
DN granskar

Tipsa oss på DN

 Lämna ditt tips anonymt DN:s reportrar granskar jäv och korruption.
Annons:
Annons:
Annons: