Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Valet 2014

S och MP närmar sig varandra

Bokmärk artikel
Radarparet Stefan Löfven (S) och Gustav Fridolin (MP). Den lite hetsige 80-talisten Fridolin och den stabile 50-talisten Löfven delar vurmen för svensk industri. I kväll möts de – och de andra partiledarna – i SVT:s partiledardebatt 20.00. Bilden är från deras gemensamma utspel i DN om skolan i vintras.

Foto: Alexander Mahmoud Radarparet Stefan Löfven (S) och Gustav Fridolin (MP). Den lite hetsige 80-talisten Fridolin och den stabile 50-talisten Löfven delar vurmen för svensk industri. I kväll möts de – och de andra partiledarna – i SVT:s partiledardebatt 20.00. Bilden är från deras gemensamma utspel i DN om skolan i vintras.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0

Andra radarpar

Mona Sahlin (S) och Maria Wetterstrand (MP). Två politiker som hellre ägnade sig åt stora linjer än små detaljer. Kunde stötta varandra som kvinnor i toppolitiken.

Peter Eriksson (MP) och Göran Persson (S). Två starka män från kommunpolitiken i Kalix och Katrineholm. De var inte alltid överens. Men de förstod varandra.

Detta har hänt. Miljöpartiet och Socialdemokraternas gemensamma historia

1980

Den avhoppade folkpartisten Per Gahrton drar upp riktlinjerna för ett nytt parti.

1981

Miljöpartiet bildas.

1988

Miljöpartiet kommer in i riksdagen på tredje försöket. Men efter tre år åker partiet ut.

1994

Dåvarande statsministern Carl Bildt myntar uttrycket ”rödgrön röra” i en debatt med utmanaren Ingvar Carlsson. Miljöpartiet tillbaka i riksdagen. Men Socialdemokraterna föredrar att samarbeta med ett annat grönt parti – Centerpartiet.

1998

Göran Persson (S), Gudrun Schyman (V), Birger Schlaug (MP) och Marianne Samuelsson (MP) drar upp riktlinjerna för ett långsiktigt samarbete.

1999

EU-kritiska Miljöpartiet och Vänsterpartiet hamnar på kollisionskurs med Socialdemokraterna vid EU-valet. Efter några ilskna debattartiklar normaliseras kontakterna.

2002

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand blir nya språkrör för Miljöpartiet, och partiet lyckas vända opinionssiffrorna. Efter riksdagsvalet förhandlar de gröna om en blågrön mittenregering. I slutändan blir det en överenskommelse med S och V om ett långtgående samarbetsprogram.

2006

S och MP för diskussioner om en koalitionsregering, men går fram som skilda partier, utan besked till väljarna, i valet. Den borgerliga alliansen vinner.

2008

Mona Sahlin och språkrören närmar sig varandra allt mer. I oktober presenteras riktlinjerna för ett samarbete som ska vara fram till år 2020. Men det blir revolt i S-leden. Sahlin tvingas backa och ta in Vänsterpartiet i samarbetet.

2010

De tre rödgröna partierna går till val på en gemensam regeringsplattform. Men de klarar inte matchen mot alliansregeringen. Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Under de kommande åren byts partiledningarna ut, i Socialdemokraternas fall två gånger.

2013

S-ledningen pekar ut Miljöpartiet som det mest naturliga samarbetspartiet. Miljöpartiet pekar ut Stefan Löfven som de grönas statsministerkandidat.

Sju knäckfrågor

1.  Skattepolitiken. Tydliga skillnader i vårmotionerna. Partierna har olika syn på krogmomsen. Båda vill höja inkomstskatten för höginkomsttagare, men bara S vill sänka för pensionärer.

2. Skolan. Tydlig profilfråga för båda partierna som därmed konkurrerar om väljarna. MP vill höja lärarnas löner utanför ordinarie löneförhandlingarna. S vägrar köra över arbetsmarknadens parter.

3. Energin. MP vill beskatta bilismen, flyget och kärnkraften betydligt hårdare än vad S vill.

4. Arbetskraftsinvandringen. MP:s uppgörelser med alliansen har provocerat delar av arbetarrörelsen. Känsligt i EU-valstider. Hårdare kontroller kan bli lösningen.

5. Förbifarten. S har gjort upp med alliansen om en ny motorvägsförbindelse utanför Stockholm. Men det finns frågetecken om finansieringen. MP vill stoppa bygget.

6. Försvaret. MP vill fortsätta spara. S är tvärtom inne på att öka anslagen, och säger också ja till planerna på fler Gripenplan och ubåtar. Vapenexporten skapar också splittring.

7. Samordningen. En formfråga, javisst, men av stor betydelse. Ska partierna råda över sina egna departement, eller kan röda och gröna ministrar samsas på till exempel finansen?

Tänkbara ministrar

I en renodlad S-MP-regering och med ett valresultat som inte skiljer sig markant från dagens opinionsvindar, kan de gröna få uppåt fem ministerposter. Ska ytterligare koalitionspartners in, krymper antalet.

GIVNA

Stefan Löfven (S). S-ledaren får talmannens uppdrag att bilda regering, om opinionssiffrorna står sig.

Magdalena Andersson (S). Det är en självklarhet att Socialdemokraterna lägger beslag på finansministerposten.

Gustav Fridolin (MP). Språkrören är givna om Miljöpartiet får ministerposter, och Fridolin kommer att slåss för utbildningsministerposten.

Åsa Romson (MP). Oddsen är låga för att det kvinnliga språkröret blir miljöminister i en rödgrön regering.

HETA

Per Bolund (MP). Om S och MP enas om några gemensamma departement, hamnar den ekonomiskpolitiske talespersonen Bolund på finansen.

Mikael Damberg (S). Gruppledaren är inte populär på vänstersidan av arbetarrörelsen, men har partiledarens förtroende.

Maria Wetterstrand (MP). Nog borde det populära och erfarna före detta språkröret finnas med på ministerlistan? Men kontakten med efterträdarna sägs vara begränsad.

Ibrahim Baylan (S). Får sannolikt inte återvända till utbildningsdepartementet men är ändå en het ministerkandidat på grund av tidigare statsrådserfarenhet.

Peter Hultqvist (S). Partivänstern ska ha sitt. Och sannolikheten är noll att S släpper ifrån sig försvarsministerposten till MP.

Åsa Westlund (S). Var ett ungt stjärnskott när väljarna skickade henne till EU-parlamentet. Återvänder erfaren. Nackdel att MP äger miljöfrågan.

JOKER

Åsa Domeij (MP). Omtyckt partiveteran som öppnade för en återkomst till politiken i en DN-intervju för några dagar sedan.

På söndagskvällen står de sida vid sida i tv – Stefan Löfven och Gustav Fridolin. Partiledarna förbereder sig för att regera tillsammans, men under ytan lever stora spänningar kvar mellan arbetarrörelsen och de gröna. Här är historien om hur de försöker vinna valet.

På söndagskvällen står de sida vid sida i tv – Stefan Löfven och Gustav Fridolin. Partiledarna förbereder sig för att regera tillsammans, men under ytan lever stora spänningar kvar mellan arbetarrörelsen och de gröna. Här är historien om hur de försöker vinna valet.

Ibland går det inte som man har tänkt sig.

För tre år sedan lovade Gustav Fridolin att göra Miljöpartiet till ett av de tre stora, fristående politiska alternativen i Sverige.

Annons:

Det var då, det: Det rödgröna samarbetet låg i spillror. Social­demokraterna hade valt en ny parti­ledare, Håkan Juholt, som gick omkring och muntrade upp sin parti­vänster med radial retorik. Miljöpartiets rotationsprincip innebar att det var dags att ta farväl av den framgångsrika ledarduon Peter Eriksson och Maria Wetterstrand.

Gustav Fridolin kandiderade till posten som nytt manligt språkrör. Tillsammans med partikamraten Ulf Bodach Söderström gav han ut en bok med titeln ”Maskiner & Människor”. Boken kunde beskrivas som ett försök att sluta fred mellan den tillväxtkritiska miljö­rörelsen och den svenska industrin. Ny grön teknik utmålades som ett viktigt svar på samtidens stora utmaningar, klimatkrisen och jobbkrisen.

Reaktionerna blev välvilliga. Borgerliga recensenter varnade för att Fridolin skulle locka liberaler som ledsnat på alliansregeringen. Det såg ut som om de gröna kunde gå sin egen väg.

Men ideologiska resonemang får sällan samma uppmärksamhet som personkonflikter. Striden om den kvinnliga språkrörsposten kom att överskugga Gustav Fridolins framtidsvisioner inför Miljöpartiets kongress i maj 2011. Några månader senare hamnade Socialdemokraterna i djup kris, en kris som slutade med att en gammal fackföreningsman blev socialdemokratisk partiledare och statsministerkandidat.

Det skiljer 26 år mellan Stefan Löfven och Gustav Fridolin, och det är svårt att kalla dem lika i tonläge eller framtoning. Ändå vittnar många om att de båda toppolitikerna har kommit varandra ganska nära. Det gemensamma engagemanget för svensk industri nämns som en orsak. De är två män som gillar maskiner.

Miljöpartiet är tredje största parti i opinionsmätningarna, men inte en fristående tredje kraft. Fridolins bok om industrin banade väg för nästa fas av samarbetet mellan de gröna och Socialdemokraterna.

Annons:

– Samarbeten handlar rätt mycket om personkemi. Och Gustav är ju den här grabben från Vittsjö, från landet, med ett utifrånperspektiv och ett folkrörelseengagemang. Det går hem i socialdemokratin, säger en miljöpartist.

– Gustav kan ju verkligen låta som en sosse. Det är mycket system­lösningar och kollektivism. Jag har alltid undrat om han är i rätt parti, säger en annan.

Med Stefan Löfven är det tvärtom. Ingen tycker att han låter som en miljöpartist. Det skiljer honom från företrädaren Mona Sahlin.

Hon stod Miljöpartiet så nära i så mycket av sitt politiska engagemang att hennes egna partikamrater tvivlade på henne som förhandlare. När hon för sex år sedan försökte etablera ett nära samarbete blev protesterna våldsamma. När Stefan Löfven i höstas pekade ut Miljöpartiet som en naturlig samarbetspartner, slöt rörelsen upp bakom beskedet.

– Det finns en sådan trygghet runt Stefans ledarskap. Man behöver inte vara orolig om orienteringen eller riktningen, säger en socialdemokrat.

– Jag var och lyssnade på Löfvens tal på LO:s valupptakt för ett tag sedan. Han kunde ha föreslagit platt skatt och alla hade applåderat i alla fall, säger en annan.

Personer och personkemi är inte överordnad politiska skillnader – i sådana fall hade Carl Bildt och Gudrun Schyman haft ett gemensamt moderatfeministiskt projekt – men den har spelat roll för rödgrönt samarbete i över ett decennium.

De pragmatiska, maktinriktade före detta kommunalråden Göran Persson och Peter Eriksson förstod varandra vid förhandlingsbordet. Inför valet 2010 blev Mona Sahlin och Maria Wetterstrand vänner över parti- och generationsgränserna.

I de nuvarande partiledningarna finns det flera kombinationer som fungerar. De ekonomiskpolitiska talespersonerna Magdalena Andersson och Per Bolund har en omvittnat god relation. Båda har erfarenhet av att arbeta i Regerings­kansliet under perioden 2002–2006, när Socialdemokraterna säkrade stödet från Miljöpartiet och Vänsterpartiet med ett omfattande program. De har också liknande bakgrund med forskarkarriärer som avbrutits för politiken. De närmar sig olika samhällsproblem som akademiker, snarare än ideologer.

– Det är mer profession än parti­politik, säger en miljöpartist.

Så kan samarbetet mellan Miljö­partiet och Socialdemokraterna beskrivas: Som summan av ett antal personliga relationer. Den som hellre vill tala om principerna, kan studera en utveckling som sträcker sig över tre årtionden.

Det var i Dalarna som det första beslutet togs, sommaren 1982. Hela våren hade det politiska utskottet i nystartade Miljöpartiet diskuterat alternativ i regeringsfrågan: Kräva en samlingsregering? Stödja en samarbetsregering? Stötta den statsministerkandidat som gick med på att avveckla kärnkraften?

På kursgården Lindsberg i Falun kom ställningstagandet: De gröna ville fokusera på sakfrågorna. Ett icke-besked, tyckte medierna. De gröna fick aldrig testa modellen. Det blev inga riksdagsplatser.

Inför valet 1985 försökte Miljöpartiet kora en statsministerkandidat genom att ställa 20 frågor till de stora partiernas ledare. Ingen svarade. Det blev inga riksdagsplatser den gången heller. Kort därpå avgick grundaren Per Gahrton som språkrör. Redan då hade han börjat fundera på någon form av samverkan med Social­demokraterna.

– Vi ville stå fria i förhållande till blocken och låta väljarna ta ställning. Men trycket från medierna var enormt stort. Vi pressades att välja sida, säger han till DN.

Dagens partistrateger gör samma bedömning: Miljöpartiet kan inte bedriva valrörelse utan att peka ut en statsministerkandidat.

– För att vi ska få ägna oss åt våra frågor, måste det finnas ett lugn i regeringsfrågan. Därför har vi försökt hitta den tryggheten i god tid före valet, säger partisekreteraren Anders Wallner.

Partiet – som numera kräver ministerposter i utbyte för stöd – har haft tid att testa olika modeller:

– Vi har ju fått jobba med det här mycket längre än vi hade velat. I åtminstone tre tidigare val har vi tänkt att nu är det skarpt läge.

Ideologiskt har partiet gång på gång fastnat för samma huvudalternativ, det vill säga Social­demokraterna. Men strategierna för samarbete skiljer sig åt. Den här gången fanns inget stöd för en gemensam valplattform. Ingen ville heller upprepa det stora misstaget från den förra mandatperioden: Projektet med rödgröna arbetsgrupperna om allt ifrån jobb och miljö till utrikespolitik.

För det första blev resultatet för skralt. Ledamöterna i grupperna hade inte tillräckligt stort mandat från sina respektive partiledningar, eller tillräckligt stöd från sina partigrupper. Miljöpartister minns med en suck ett stort jämställdhets­utspel inför den 8 mars 2010 som ströks i sista stund när Vänsterpartiet bytte position.

För det andra tog grupparbetet alldeles för mycket tid under val­rörelsen.

– Man förhandlade på nätterna och kampanjade på dagarna, och det är en av de stora lärdomarna. Det som man ska göra efter valet får inte ta sådana proportioner att man inte hinner vinna och komma i majoritet, säger Anders Wallner.

Den här gången involverar Miljö­partiets projekt ”maktövertagande” en begränsad skara miljö­partister. Det leds av kanslichefen Per Ängquist, en veteran och inflytelserik doldis i partitoppen.

– Det vore oansvarigt att inte förbereda arbetet i regeringsställning. Men vi ska inte ha hela partiet som ägnar sig åt det, säger han.

Förberedelserna har några huvudspår. Ett är att förbereda partifolket på vad det innebär att sitta i regering. Där spelar kontakterna med partiveteraner en viktig roll, särskilt som den förra ledningen försvann med rotationsprincipen.

Ett annat spår är att skapa strukturer och tidsscheman för eventuella regeringsförhandlingar. Miljöpartiet har en plan A och en plan B och en plan C, utifrån olika scenarier. Där står inte bara när olika beslut kan fattas, utan också vem som fattar dem. Till exempel är det klart att språkrören har mandat att utse ministrar.

Men själva förhandlingarna med Socialdemokraterna ska ske efter valet.

– Vi har sagt att vi ska ge väljarna ett inflytande, och då kan vi inte börja i smyg, säger Per Ängquist.

Möjligen börjar en informell rollfördelning mellan språkrören ta form: Om Gustav Fridolin är länken till Stefan Löfven, är Åsa Romson länken till de gröna gräsrötterna.

– I det interna livet i Miljöpartiet är Åsa oerhört viktig. Hon har en enorm integritet och bryr sig om interndemokrati. Det var inte den tidigare ledningens bästa gren, säger en person i partistyrelsen.

Så långt Miljöpartiets förberedelser. Socialdemokraterna har sina egna.

Partiledningarna har regelbunden kontakt, men de beskrivs som avstämningar. Skriftligt vilar samarbetet på en enda mening i en debattartikel i Dagens Nyheter för ett halvår sedan. ”För oss är Miljöpartiet en naturlig samarbetspartner framöver”, stod det. Avsändare var Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och partisekreteraren Carin Jämtin.

Den formuleringen var å andra sidan väl förankrad. Både av Stefan Löfven, och av Carin Jämtin, som rest runt och pratade med partifolket.

– Vi hade diskuterat debattartikeln i ett halvår. Alla visste att den skulle komma och vad som skulle stå i den, säger en riksdagsledamot.

Formuleringarna i artikeln var i och för sig öppna för olika tolkningar. Till och med drömmen om en socialdemokratisk enpartiregering har kunnat leva kvar. Bara häromdagen luftade valledaren Jan Larsson sådana tankar i SvD.

Men ledande socialdemokrater hävdar att partiet har gjort en viktig förflyttning i synen på samarbete. Det har varit en lång resa, intellektuellt och känslomässigt, säger de. De tycker också att Miljöpartiet har förflyttat sig till vänster under de nuvarande språkrören, och att det har vuxit fram ett förtroende genom samarbetet i opposition i riksdagen. De gröna röstar ofta lika­dant som Socialdemokraterna – trots att de inte haft press på sig att komma överens i alla frågor.

En erfaren S-politiker beskriver samarbetet som ”bättre än någonsin”.

– Vi måste inte grotta ned oss i varje detalj. Det har inneburit att vi har kommit varandra närmare förtroendemässigt. I stället för att förhandla utifrån låsta positioner, talar vi mer om innehåll, utifrån hur den ene och den andre tänker, säger han.

De gemensamma utspelen på toppnivå är däremot lätträknade. De ekonomiskpolitiska talespersonerna Per Bolund och Magdalena Andersson har rest ihop och skrivit artiklar tillsammans. Miljö­partiets kvinnliga språkrör Åsa Romson har gjort ett utspel med Stefan Löfven. Gustav Fridolin och S-ledaren har framträtt i DN om skolan.

Det kommer att finnas fler tillfällen att visa upp sig ihop under sommaren och valrörelsen. Men partiernas pressträffar om vår­motionerna har varit snarast demonstrativt osynkade. Och skillnaderna i innehållet är tydliga. Det gäller till exempel skatte­politiken, där Socialdemokraterna vill ta bort regeringens sänkning av ­krogmomsen, medan Miljöpartiet vill behålla. Däremot vill de gröna höja bensinskatten. Och de vill spara på försvaret, inte satsa. Och så vidare.

Det saknas inte frågor om politiken och möjligheterna att komma överens när partiledarna går in i studion i SVT:s ”Agenda” i kväll. ­Alliansledarna har laddat. I fredags kallade folkpartiledaren Jan Björklund det rödgröna samarbetet för ”den största politiska mörkläggningen i modern tid”.

Klart är att det finns en rad inre och yttre spänningar. Enbart spelteorierna är så komplicerade att erfarna gamblers har svårt att hålla reda på korten. Även om Stefan Löfven får talmannens uppdrag att bilda regering, är det inte särskilt sannolikt att Social­demokraterna och Miljöpartiet får egen majoritet. Och vad ska hända då? Ett samarbetsavtal med Vänsterpartiet? Vänsterpartister i regeringen?

Socialdemokraterna är djupt splittrade. En del miljöpartister sneglar mot Danmark, där vänsterpartiet Enhedslisten tidvis fungerar som stödparti åt den S-ledda regeringen. Partiet har inflytande, men plockar samtidigt poäng i opinionen genom kritik mot regeringen. Det är inget grönt önske­scenario.

– Min personliga uppfattning är att det vore klokt att binda upp väns­terpartisterna i en regering. Annars får vi en situation där de hela tiden kan angripa vår politik, säger Max Andersson, som sitter i Miljöpartiets partistyrelse.

Men valet 2014 kan också leda till att de tre rödgröna partierna blir större än alliansen, samtidigt som Sverigedemokraterna behåller positionen som tungan på vågen. Och SD röstar oftast som de borgerliga. Vad händer då? Blocköverskridande samarbete? Folkpartiet och Centerpartiet har ju sagt blankt nej?

Stefan Löfven och språkrören har problem med att visa upp ett stabilt regeringsalternativ i valrörelsen. Möjligen kommer de undan med det, så länge den sittande regeringen uppfattas som svag.

Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner säger det rent ut:

– Om den nuvarande regeringen får ett uppsving hamnar bevisbördan på oss. Det är mindre tryck, så länge vi har en impopulär regering. Eftersom alliansregeringen ligger så väldigt långt i från att få en egen majoritet framstår deras regeringsalternativ som det svagare.

Det finns yttre spänningar kring Social­demokraterna och Miljöpartiet. Och det finns inre.

Maskiner och människor är fortfarande en svårsmält kombination för delar av Miljöpartiet. Allt det som har fått arbetarrörelsen att omfamna Stefan Löfven som rödgrön samarbetsarkitekt, kan också sprida missnöje bland de gröna.

En kärnkraftsvänlig före detta metallordförande med band till ­vapenindustrin, det är inte en drömkandidat till statsminister­posten för Miljöpartiets gräsrötter.

– Mona Sahlin beskylldes för att stå till höger, och det gjorde hon kanske i någon marknadsliberal mening, men hon hade en förståelse för miljötänkande och feminism och det mångkulturella samhället och så mycket annat som är viktigt för Miljöpartiet. Detta finns inte alls hos kärnkraftskramaren och vapen­skramlaren Stefan Löfven. Jag möter många miljöpartister som känner oro, säger grundaren Per Gahrton.

Partisekreteraren Anders Wallner bekräftar att den tidigare S-ledaren Mona Sahlin väckte större entusiasm bland gröna aktivister.

– Å andra sidan har det ju blivit tydligare nu för väljarna. Om man tvekar mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet och vill ha ett parti som driver en grön politik för klimat, jämställdhet och migration – ja, då ska man välja oss. Det er väljarna inflytande över nästa regerings politik, säger han.

Miljöpartiet är inget stort parti, men det rymmer flera riktningar och falanger. Ledningens strategiska inriktning på senare år – att bredda den sakpolitiska profilen – har ifrågasatts av miljökämpar som framför allt vill se radikala förslag om klimat, energi och transporter.

– Vi måste ha tydliga och skarpa mål, och vi måste kunna visa väljarna 2018 vad vi har presterat, säger Karin Svensson Smith, som är klimat­ansvarig i partistyrelsen.

En klassisk splittring i Miljöpartiet är den mellan ”fundis” och ”realos”. Termerna kommer ursprungligen från tysk politik, där de gröna delades upp i systemkritiska fundamentalister och samarbetsinriktade realister. Numera skulle man kanske snarare tala om mer tillväxtkritiska grönavågare och moderna, urbana latteliberaler.

Tillväxtkritikerna har varit starka på de senaste kongresserna, de är starka i riksdagsgruppen, och de kräver att Miljöpartiet står för ett tydligt alternativ till konsumtionssamhället.

– Vi måste våga säga att vi måste jobba mindre totalt. Vi behöver dela rättvist på jobben och resurserna och makten. I dessa frågor är det jätteviktigt att vi inte anpassar oss och lägger på någon slags självcensur, säger riksdagsledamoten Annika Lillemets.

Omvänt lever misstron mot Miljö­partiet kvar i delar av arbetarrörelsen, i partivänstern och facket. Den är inte lika tydlig som inför valet 2010, och den formuleras mind­re ultimativt. LO:s strategi är att framhålla att det är Socialdemokraternas partiledare, och inte facket, som ska sköta regeringsbildningen.

Gustav Fridolins visioner om svensk industri har inte blidkat alla i facket. Kritiken i dag gäller inte gamla gröna idéer om medborgarlön och friår, utan det nuvarande migrations­politiska samarbetet med regeringen, och arbetskraftsinvandringen i synnerhet.

När Miljöpartiet talar om öppna gränser och frihet, talar facket om ett system som dumpar löner och skapar undermåliga villkor för utländsk arbetskraft.

– Jag upplever att Miljöpartiet är oansvarigt på gränsen till fientligt. Och då talar jag inte i första hand om fientlighet mot fackförenings­rörelsen utan mot dem som kommer hit, säger Mikael Johansson, förbundsordförande för Målarna.

När tidningen Arbetet (tidigare LO-tidningen) för några veckor sedan kartlade fackföreningarnas syn på Miljöpartiet syntes en tydlig skepsis. Knappt en fjärdedel av före­trädarna på olika nivåer svarade ”nej” på frågan om de kunde lita på de gröna. Lika många sa ja. Resten tvekade.

Facket känner ilska mot att Miljöpartiet gjorde upp med regeringen om att avskaffa den så kallade arbetsmarknadsprövningen – den som i praktiken innebar att facket kunde stoppa arbetskraftsinvandring till branscher med hög arbetslöshet.

Detta är den stora knäckfrågan för samarbetet, tycker Arbetets politiska redaktör Martin Klepke.

– På de flesta områden tycker jag att Miljöpartiet har visat att man i realiteten bedriver en politik som ligger Socialdemokraterna nära. Men när det gäller arbetskrafts­invandringen har jag svårt att se slutlig lösning. Vi behöver arbetskraftsinvandring. Men från fackets synvinkel är det nuvarande systemet ett direkt hot mot medlemmarnas intressen. Det är ett sätt att dumpa lönerna, säger han.

Arbetskraftsinvandring är en känslig fråga i EU-valstider. Social­demokraterna går till val på ordning och reda på arbetsmarknaden, Miljöpartiet lyfter fram öppen­het.

Men nyligen deklarerade Stefan Löfven att det inte blir någon återgång till en regelrätt arbetsmarknadsprövning, i stället ska Social­demokraterna lansera en ny modell. Miljöpartiet har gjort upp med regeringen om skärpningar av reglerna för arbetskraftsinvandring. Det kan tolkas som att partierna närmar sig varandra.

Men partiledningarna förnekar att det pågår regelrätta förhandlingar om regeringsprogrammet. De har lovat att invänta väljarnas dom, och låta valresultatet avgöra styrkepositionerna i eventuella förhandlingar. Det betyder i sin tur att det kan bli komplicerade och utdragna diskussioner efter valet.

– Den genomgående erfarenheten av Socialdemokraterna, oavsett om man har samarbetat nära eller gjort enskilda uppgörelser, det är beständigt. Man måste ha allting skriftligt. Man kan aldrig tänka att man kan lösa detaljerna sedan, säger en MP-veteran.

Grundaren Per Gahr­ton hoppas att partikamraterna vågar förhandla tills de har ett hållbart resultat:

– I andra länder kan regeringsförhandlingarna ta månader snarare än veckor. Vi är inte vana vid det i Sverige. Men det är inte så att staten brakar ihop för att man inte har en politisk regering på plats direkt.

Det är svårt att kombinera rosor och maskrosor. Det krävs god vilja om Stefan Löfven ska få ihop buketten.

Det är därför som erfarna socialdemokratiska politiker är med och drillar blivande gröna ministrar. I slutet av februari i år deltog Ylva Johansson som föreläsare i Miljö­partiets eftervalsutbildning.

– Jag vill förstås att miljöpartisterna ska vara så välförberedda som möjligt. Framför allt ville jag berätta för dem att det kan vara fantastiskt roligt att regera, säger hon.

Som arbetsmarknadspolitiker har Ylva Johansson riktat kritik mot Miljö­partiets syn på arbetskraftsinvandring. Men hon är också en av de socialdemokrater som lyfter fram hur Miljöpartiet på senare år ansträngt sig för att lyssna mer på facket. Det ska nog gå att komma överens, säger hon. Det finns ju något annat som förenar Stefan Löfven och Gustaf Fridolin i debatten i SVT i kväll. Något som är det kanske viktigaste kittet.

Just Ylva Johansson beskriver det så här:

– Vi har haft åtta år med en alliansregering. Viljan att vinna det här valet blir allt starkare. Och det är en kraft som för oss samman.

Partiledardebatten på söndagskvällen. Med start 20.00 sänds partiledardebatt i SVT:s Agenda. Fredrik Reinfeldt (M), Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD), Stefan Löfven (S), Gustav Fridolin (MP), Jonas Sjöstedt (V) och Jimmie Åkesson (SD) deltar.

Kommentarer (13)

Den här artikeln går inte längre att kommentera.

0 Per sida:

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

Protest
Demonstration utanför riksdagen inför debatten. Foto: Peter Wallberg/TT

 Protester i riksdagen. Debatt om Vattenfalls brunkolsförsäljning avbröts.

 Mycket talar för avstängning. Carlos Strandberg kan ha gjort sin sista match i AIK-tröjan.

strandbergpuff
Foto:Kamerapress
TrumpFleraNY
Foto: AP, BEI/REX

 Slog lärare i andra klass. Historien om Donald Trumps väg mot makten.

Clinton
Foto: AP

 Tagit ledningen. Avståndet mellan presidentkandidaterna krymper.

Annons:
tjitjerova-1000
Foto:AP

 Höjdhoppsstjärnas tränare bekräftar. Prov från Peking-OS har testats igen.

isabelle2
Foto:Lotta Härdelin

 Isabelle fick en diagnos – efter fem år. Har svår variant av Crohns sjukdom.

vantrum2
Foto:TT

 Missnöjda med vården: ”Oförstående läkare.”

 DN:s medicinreporter: Hur blir det med dem som inte orkar kämpa?

amina_288
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: