Internet har aldrig styrts av någon enskild aktör; ingen kan sägas ha makt över nätet. Trots det finns ett antal spelare som kan – och gärna vill – utöva sitt inflytande.
En ständigt aktuell fråga är hur dessa aktörer kan inskränka friheten på nätet. Samtliga säger sig naturligtvis arbeta för öppenhet och transparens, samtidigt finns mycket att vinna på ökad kontroll.
Ofta ligger pengar i potten. Eller, som i fallet med många stater, makt över den information som sprids.
Enligt Anne-Marie Eklund Löwinder, kvalitets- och säkerhetschef vid .SE, hör världens många beslutsfattare just nu till dem som ligger närmast att föra internet mot en mer sluten och mindre transparent struktur:
– Vår generella uppfattning är att politiken riskerar att påverka öppenheten på nätet mer än eventuella tekniska hinder, säger hon till DN.se.
DN.se har med hjälp av Eklund Löwinder identifierat sju aktörer som på olika sätt kan påverka internet. Påpekas bör att de kan styra utvecklingen i negativ riktning – men också stå upp för friheten på nätet.
DN.se kommer att fördjupa bilden av de sju aktörerna i en artikelserie som inleds i dag och kommer att pågå två veckor framåt. Nedan presenteras de i korthet med kommentarer av Anne-Marie Eklund Löwinder.
Enskilda stater
– Sätten som en stat kan utöva makt på skiljer sig kraftigt åt. Vi har sett flera exempel på stater med totalitära styren som stänger och stryper tillgången till internet.
– USA påverkar på så vis att staten har direkt inflytande över landets myndigheter, därtill är domstolarna väldigt starka. Domarna kan på ganska lösa boliner förelägga en operatör att stänga av vissa sajter. (Ett exempel finns här.) Även i fallet Wikileaks kändes den rättsliga prövningen undermålig.
– Jag tror att statens makt är relativt begränsad i Sverige. Vi har ingen ledare som kan fatta beslut om blockering av nätet. Makten är fördelad på flera myndigheter.
EU
– EU har en struktur som gör att det känns som om vänster hand inte alltid vet vad höger hand gör. Många är inne och pillar lite överallt; en part kan plötsligt lägga till eller förändra ett förslag i sista sekunden av en förhandling – och få igenom det med i värsta fall ganska stora konsekvenser till följd.
– En viktig drivkraft för EU-kommissionen i debatten om nätneutralitet har varit att förmå unionens medlemsstater att harmonisera sina affärsmodeller och policys, så att en inre marknad för internetaccess kan etableras. EU-kommissionens drivkraft handlar om att trimma konkurrensen mellan europeiska internetoperatörer, bryta de gamla monopolens dominerande ställning och på sikt få fram nya tjänster.
(Vad är nätneutralitet? Läs här.)
– Inom EU finns också starka krafter för en reglering och filtrering av internet. Alla gånger har det kanske inte gjorts en fullständig konsekvensbedömning. Här spelar lobbyisterna en stor roll; de som är starkast och har mest resurser har möjlighet till störst påverkan.
– Maktdelningen mellan kommissionen, ministerrådet och parlamentet är en djungel där lobbyisterna flockas.
FN
– FN kan påverka på sätt som liknar EU:s – fast i mycket större skala.
– FN försöker dessutom ta ett helhetsgrepp om nätet via Internationella teleunionen, ITU. På senare tid har de visat starka ambitioner att försöka ta kontroll över regleringen av IP-adresser och domännamn, det ansvar som nu ligger på Icann.
– Jag vill påstå att FN missade tåget för 20 år sedan; de insåg inte hur stor inverkan internet skulle få. Det som främst skrämmer med FN:s försök att ta kontroll över nätet är att styrningen sannolikt skulle bli mycket mer komplex och byråkratisk. Det går inte att ha alltför långa och krångliga beslutsvägar när den tekniska utvecklingen sker så snabbt som i dag.
Icann och andra organisationer
– Icanns makt är stor eftersom organisationen delar ut IP-adresser och toppdomäner. Det är inte säkert att ett land är överens om vem som ska ansvara för landsdomänen och då är det upp till Icann att avgöra det tillsammans med landets lokala internetkollektivet.
– Det pågår just nu en kamp om terrorbalansen inom Icann; där finns en väldig massa grupperingar och diskussioner, både öppna och slutna. Organisationen har en vilja till transparens och öppenhet, men de är också beroende av sin relation till den amerikanska regeringen, inte minst för den viktiga Iana-funktionen som ger dem ansvaret för att driva roten för det globala domännamnssystemet.
Vis sidan av Icann och Iana finns organisationer som IETF och Internationella teleunionen som också är drivande för internets utveckling.
Enskilda antagonister
– Internet har medfört en förändrad hotbild i världen. Hoten är mer asymmetriska än tidigare; någon kan med små resurser slå ut stora saker. Bevekelsegrunderna kan vara alla möjliga: från att du inte gillar något till politik eller pengar.
– Enskilda individer kan skada internet genom exempelvis överbelastningsattacker, skadlig kod och virus. Det går också att lura människor genom att ganska enkelt sprida information.
– De här skadorna kan bli riktigt allvarliga, som när Estland drabbades för några år sedan. Någon lyckades slå ut landets infrastruktur, vilket naturligtvis blev väldigt kännbart.
– Datamasken Stuxnet är ett annat exempel. Ryktet säger att man lyckades styra om ett större antal centrifuger i iranska kärnkraftsansläggningar så att de gick upp i varv och förstörde sig själva.
Operatörer och webbhotell
– Operatörer kan alltid strypa tillgången till tjänster och brandbredd. Det finns i dag relativt lite europeisk lagstiftning runt nätneutralitet. Frågan kom inte heller att ge något tydligt avtryck i telekompaketet.
– I Sverige bygger operatörernas handlingsfrihet på avtal och konkurrenslagstiftning. Det är enkelt att se för oss andra vad som är rimligt att göra, vilket ger en viss trygghet.
– Här framstår dock diskussionen om IP-telefoni som ett undantag. Operatörerna tycks se IP-telefoni som ett direkt hot mot den egna telefonverksamheten, vilket gör att man vill strypa åtkomsten. Där har vi ändå regleringar (lagen om elektronisk kommunikation) och en tillsynsverksamhet (PTS) som griper in. De kan se till att operatörerna inte kan utnyttja sin dominerande ställning.
– Men om de här möjligheterna till reglering inte fanns så skulle det vara vilda västern.
– Operatörerna har också makt på så vis att de kan välja sina kunder. Om de har någon verksamhet som sticker ut kan de välja att neka kunden tillträde till sina tjänster. Blir det så att ingen operatör – av rädsla för till exempel överbelastningsattacker – vill härbärgera en kund som ägnar sig åt opinionsbildning eller sprider propaganda så har vi ett problem. Ytterst blir det ett hot mot demokratin och yttrandefriheten.
Kommersiella aktörer
– Alla verksamheter vill tjäna pengar. Om alltför många vill sprida information om sig och sina produkter i form av reklam så kan det bli sådana mängder att vi helt enkelt inte orkar eller vill ut på nätet. Det är ett slags hygienfaktor.
– Det handlar också om att kunna värdera informationen på nätet, vad som är en bra och dålig tjänst. Många har svårt att göra sådana urskiljningar.
– Om en industri är tillräckligt mäktig så kan den ju också utöva starka påtryckningar, vilket kan utgöra ett hot mot öppenheten och friheten på nätet. Ett exempel är den amerikanska filmbranschen som pressade sin regering att påverka den svenska – vilken i sin tur fick polisen att stänga The Pirate Bay.