En del stater – främst diktaturer – kontrollerar sina medborgares kontakter på nätet och påverkar deras tillgång till olika informationsflöden. Det förekommer nätcensur, spårning, spridning av desinformation och ibland erbjuds ingen nättillgång alls.

På så vis kan staterna kväva oppositionella röster och förhindra en demokratiprocess. Färskaste exemplet är Egypten där regimen ströp nättillgången helt för att hindra demonstranter från att mobilisera sig.

– Nätet ger medborgarna en mer eller mindre obunden möjlighet att kommunicera med aktörer utanför det egna landet. På samma sätt som en auktoritär regim önskar kontrollera den verklighetsbild som folket får önskar man lägga restriktioner på dem från att kommunicera med andra aktörer, säger Marie Demker, professor i statvetenskap vid Göteborgs universitet, till DN.se.

Även i Tunisien där protester mot det politiska styret har pågått den senaste tiden har ledningen ägnat sig åt nätcensur. Där blockerades sajter och Facebookkonton kapades.

I oroligheternas Egypten censurerades information, journalister tillfångatogs i syfte att hindra nyhetsrapporteringen och Googles marknadschef Wael Ghonim fängslades. Att gå så långt som att stänga ner internet, som president Hosni Mubaraks anhängare till sist gjorde genom att utöva påtryckningar mot internetoperatörer, är ovanligt.

– Det har hänt i Burma när munkarna protesterade. Sen händer det i praktiken i Nordkorea där det aldrig har släppts på, men inte ens i Iran under protesterna 2009 stängde man av internet helt och hållet. Det som har hänt i Egypten är väldigt unikt, säger nätaktivisten Christopher Kullenberg till DN.se.

Förutom Egypten och Tunisien finns det en rad andra stater som begränsar nätet. Internationella Reportrar utan gränser listar på sin sajt 12 ”nätfiender”, det vill säga länder som inskränker friheten på nätet.

I Turkmenistan har bara en procent av befolkningen tillgång till internet och i Nordkorea är en stor del av befolkningen ovetandes om att den existerar. I Syrien censureras ämnen som är ”obekväma” och sociala forum övervakas. I Vietnam görs på internet försök att tysta ner dem som kritiserar landets politik gentemot Kina.

Att det på sina håll sker begränsningar i friheten på internet är ett faktum, men frågan är vad regimerna egentligen vinner på att göra det. Långsiktigt riskerar försöken till kontroll att slå tillbaka, säger Marie Demker.

– Man kan inte både hålla nere medborgare socialt och ekonomiskt och samtidigt förhindra informationsflödet. Det går inte, säger hon men tillägger samtidigt att det finns kortsiktiga vinster:

– Det blir ändå en tröskel och kräver ännu mer engagemang och protester. För en rörelse som har satsat mycket är frågan hur långt energin räcker.

Samtidigt finns det regimer som klarar balansgången bättre än andra. Marie Demker tycker att Kina är ett bra exempel där censureringen och kontrollen har fungerat relativt väl en längre tid.

– Kina ägnar sig åt restriktioner, men använder sig också av en systematisk desinformation. Man betalar personer för att hålla koll på diskussioner på diskussionsforum och föra regimens talan, säger Marie Demker.

Trots att totalitära stater kanske tydligast hotar friheten på nätet genom att ta till drastiska åtgärder finns hot även i demokratiska stater. Det stiftas lagar som inskränker på anonymiteten i jakten på fildelare, terrorister eller mot barnpornografi.

I EU är ett tydligt exempel kontroversiella Datalagringsdirektivet, som gör att operatörer blir skyldiga att spara datatrafik så att den kan användas av polisen när allvarliga brott utreds.

– Visst har nationalstaterna oavsett om de är demokratiska eller inte intresse av att kontrollera informationsflödet. Man ska inte på något sätt romantisera demokratierna, säger professor Marie Demker.