Karolina Ramqvist: Alla tjatar om det revolutionerande som Coco Chanel skapade.

Det sägs att när världen förändras i allt snabbare takt vill männi­skor tillbaka till trygga och beständiga värden. Kanske är det därför som modehuset Chanel och dess grundare Coco Chanel har, som det heter, ägt den här hösten.

I varenda liten modeblaska har vi sett shoppinginstruktioner för hur du ”fixar Chanel-looken”. Modebloggarna har sedan länge tävlat i att bedyra sin kärlek till den lilla 2.55-väskan (och tillrättavisa varandra om hur man avslöjar kopiorna) och i allt från H & M-fönster till SVT:s kulturmagasin ”Kobra” tillbeds Chanelfenomen som den två­delade dräkten och den lilla svarta klänningen.

Livsstilsbilagor har skrivit spaltmeter för att övertyga om att den klassiska parfymen Chanel no 5, den första designer­parfymen, visst doftar underbart och visst är en hållbar klassiker på samma sätt som när Marilyn Monroe talade om att hon sov i den och bara den. Modehuset Chanels egna annonser för hösten 2009, fotograferade av Karl Lagerfeld himself, har fått ståen­de ovationer. Man älskar dem för att de är så retro.

Och samtidigt har många velat berätta Coco Chanels personliga historia. Filmen ”Coco – livet före Chanel”, som går på svenska biografer nu, är snarlik den trista ”Coco Chanel” med Shirley Mac­Laine och förutom dem har flera dokumentärfilmer och serier producerats. I Sverige lär det numera ingå i allmänbildningen hur det ser ut i Chanelhuset på rue Cambon i Paris.

Så hur mycket Chanel känns allt det här? Inte särskilt. Den stora berättelsen blir varken särskilt snygg eller smart. Chanel var radikal på 20-talet och hon var det än en gång på 50-talet. Men i dag är en rak dräktjacka, ett pärlhalsband eller en tvärrandig tröja tecken för stil som är klassisk och konservativ snarare än omvälvande och ny.

Det vore intressant om någon kunde berätta vad som är radikalt nu. Vilka kläder ritar om kartorna för demokratin, vilka kläder förändrar männi­skors möjligheter och hur tänker de designer som klarar av att skapa sådana? Kan kläder över huvud taget göra dessa saker, är kläder ens viktiga på det sättet?

Inget av det här har man ens skrapat ytligt på i den utmattande Chanelhajpen. Det spontana svaret är nog att det beror på att kläder inte längre är viktigt på det sättet. Vi får klä oss hur vi vill.

Men det är inte sant.

Kvinnors kläder är viktigare i dag än på många år. För samtidigt som världen just nu är så olyckligt förälskad i sin mode­historia och så fixerad vid vad Coco Chanel gjorde för snart hundra år sedan närmar vi oss nya stora debatter om hur kvinnor ska få klä sig – i skolor, på jobbet och offentliga platser. Det handlar om politiska diskussioner och beslut som kan komma att definiera människors liv för en lång, lång tid. Frågor om religiösa symboler och klädesplagg som burka och niqab, men också om bikini­överdelar och nakenhet, leder till komplicerade konflikter där kvinnors fri- och rättigheter, på flera plan, åter­igen tycks kollidera med tusen­åriga traditioner.

Vad skulle Coco Chanel säga? Alla tjatar om det revolutionerande i kläder och stilar som hon skapade, men inte många verkar intresserade av att gestalta vad hennes revolution egentligen handlade om. I ”Coco Chanel” finns en scen där Chanel och hennes syster släntrar fram arm i arm på strandpromenaden i semesterhålan Deauville. De har tagit på sig bekväma kläder: stora kappor, herrbyxor, nedtryckta hattar och lågklackade skor och det ser verkligen oanständigt ut. Det blir plötsligt så självklart att de betraktades som horaktiga, kåta slynor i sin avslappnade stil med olagligt mjuka plagg och lättade leenden. Det är ett ögonblick i en för övrigt oinspirerad film, där klichén äntligen blir begriplig.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut