Jonas arv: fars mage

Visst slår han returerna galant, och springer på bollarna gör han så svetten rinner, när han spelar tennis med sin hälften så gamle son. Sigfrid Leijonhufvud ser ut som en ovanligt hälsosam och rörlig 70-åring. Ändå talar måttbandet sitt tydliga språk, när han något motvilligt drar det runt magen: 113 cm.

Det är i mesta laget, han vet det mycket väl. Trots regelbundet tennisspel och simning har han dragit på sig en rejäl kulmage. Och nu börjar den kännas besvärande, tycker han.

– Häromhelgen när vi skulle åka långfärdsskridskor var nästan det jobbigaste att knyta på sig skridskorna. Det känns trist. Och så blir jag så trött, både på eftermiddagarna och på kvällarna, av att vara så här tung. Det är jag less på.

Sigfrid är pappa till DN Söndags testperson Jonas Leijonhufvud. Den genetiska kopplingen är stark när det gäller övervikt. Det finns ett starkt samband mellan barns och föräldrars BMI, visar nya studier. Och var fettet tenderar att placera sig är till stor del ärftligt.

Därför har vi stämt träff med Sigfrid och Jonas i Sundbybergs rackethall, där de då och då tar en tennismatch.

– Motionera är jag faktiskt rätt bra på, säger Sigfrid, när han pausar och torkar svetten ur pannan. Även om jag skulle kunna göra mer. Men jag klarar inte vikten, jag har helt enkelt inte disciplinen.

Tennis har de spelat sedan Jonas var liten. Men mycket mer gemensam träning än så har de inte ägnat sig åt.

– Du var ingen fotbollsfarsa precis, säger Jonas när de går till omklädningsrummet. Du var mest på Expressen när jag var liten.

Det håller Sigfrid med om.

Efter dusch och klädbyte åker vi hem till Sigfrid. I bilen berättar han om sin egen kamp mot kilona.

– Som ung var jag spänstig, jag gymnastiserade mycket i tonåren. Inte så att jag var nån tävlingsgymnast direkt, men jag höll på och slog volter och sånt. Och så simmade jag i skollaget.

Viktökningen började i 30-årsåldern, precis som hos sonen Jonas.

– Det var de där åren på 60-talet, när jag var ungkarl och bodde i New York. Jag skulle doktorera i nationalekonomi och samtidigt försörja mig som journalist. Jag jobbade jämt. Det är klart det blev mycket utemat, pizzor och hamburgare, alldeles fel saker. Och väldigt litet motion.

Något egentligt försök att gå ner i vikt gjorde han aldrig – då.

– Mina intressen var ekonomi och journalistik, inte hur jag såg ut.

Inte blev det bättre av att han slutade röka.

– Jag gissar att jag tröstade mig med sötsaker.

Som mest vägde Sigfrid 98 kg.

Men för tio år sedan, inför 60-årsdagen, bantade han ner sig rejält, med Nutrilette.

– Det var hemskt, men effektivt. jag hade de där pulverpåsarna med mig till och med när jag gick bort på middag. På ett halvår gick jag ner till 83–84 kg, och det kändes jättebra. Jag orkade mycket mer.

På den tiden var Sigfrid politisk kommentator på Svenska Dagbladet.

– Jag minns en gång då när jag hade gått ner i vikt och skulle intervjua Göran Persson. Han öppnade dörren, tittade på mig och sa ”Du håller ju på att falla ur, det blir ingenting kvar av dig”. Han tyckte om att omge sig med andra tjockisar.

Men det tog bara ett år så var Sigfrid uppe i nästan samma vikt igen.

– Varför vet jag egentligen inte, jag fick så mycket att göra och tappade fokus. Började prata om ”trivselvikt”. Tyckte att litet kan man väl unna sig, när man jobbar och sliter så mycket.

Hemma i pappas kök ska Jonas laga lunch. Han har köpt med sig torsk, spenat, sparris, sallad och tomater, och sätter raskt i gång att hacka paprika, lök och selleri till en röra, som han fräser upp i olja.

– Ska det inte vara litet hollandaisesås till? undrar Sigfrid hjälpsamt, Vi har färdig sås i kylen.

Men nej, det ska inte vara någon hollandaise i dag. Det här ska bli en nyttig lunch.

– Vi ska ha citron till, pappa, säger Jonas. Massor av pressad citron, det är det som är såsen. Och valnötter. Det kommer att bli gott, vänta bara.

Sigfrid ser något tvivlande ut.

Medan Jonas hackar valnötterna som ska strös på fisken, plockar Sigfrid fram ett litet svart-vitt foto av sin far, Jonas farfar, jägmästaren och tillika reservofficeren Axel. En stilig, medelålders man som sitter till häst, iklädd prydligt knäppt uniform. Och med – en väl synlig kulmage.

– Han har för mycket mage, eller hur? Det går i arv, det här. Så är det bara.

Axel var en man för vilken middagskulturen var viktig, berättar Sigfrid. Han älskade mat – älgstek med potatis och steksill med löksås. Också Sigfrid tycker om att äta gott och dricka gott.

Trerättersmiddagarna med gäster är många.

Både Jonas och Sigfrid är synnerligen väl medvetna om vad de borde äta. När Sigfrid berättar om sina matvanor är det till en början svårt att förstå var kulmagen kommit ifrån, så mycket nyttigt som han äter. Men sonen Jonas är skoningslös. Raskt rycker han upp dörrarna till kyl och frys och plockar fram dessertostar och fyra sorters glass.

– Du äter efterrätt varenda dag pappa, och franska ostar. Du älskar ostar, håll med om det.

Jo, efterrätt äter ju Sigfrid varje dag, det måste han medge.

– Men det är ju inte så mycket, oftast blir det bara litet konserverad frukt, säger han. Och så glass då.

Till lunchen på jobbet blir det lättöl. (Sigfrid Leijonhufvud jobbar fortfarande, som politiskt sakkunnig på finansdepartementet). Sen är det ju alltid ett glas öl eller vin till middagen. Någon whisky ibland. Och så är det förstås chokladbiten som slinker ner på eftermiddagen.

– En liten chokladkaka är ju ingenting, de är så små. Så det kan nog bli en och en halv ibland. Om det inte finns någon annan i rummet.

Och så chipspåsen – de kvällar då hustru Madeleine inte är hemma och Sigfrid kan koppla av framför sportprogrammen på teve.

– Inte så att jag frossar ofta. Men jag gillar att se på sport, då kan jag äta upp en hel påse chips själv.

Och lägger man samman ölen, chokladen, glassen och chipsen, så träder plötsligt konturen av en kulmage fram.

Det mesta Jonas lärt sig från pappa när det gäller kropp och hälsa är, säger han, dåliga vanor. Det har handlat om att äta mycket, äta ofta, äta på jobbet, äta framför teven.

– Äta, äta äta och ägna livet åt jobb, jobb, jobb, säger Jonas.

Både Sigfrid och Jonas är, konstaterar de, gränslösa när det gäller mat. Tydligt ser de mönstren, hos sig själva och varandra. Vissa mönster har de gemensamt. Som att de har svårt med impulskontrollen. Och att de periodvis tyckt sig ha så mycket annat viktigt att göra att de inte haft tid att fundera över vad de stoppat i sig. Gemensamt för dem båda är också att de belönar sig med mat.

Dessutom – visar det sig – har de båda haft för vana att äta i smyg.

Jonas berättar om hur det förr kunde hända, när han var och handlade, att han hittade tre munkar till extrapris, köpte dem och stoppade i sig alla tre på vägen hem.

– Och eftersom ingen hade sett det var det som om det inte hade hänt.

Och Sigfrid berättar om den där extra marmeladmackan han blixtsnabbt smiter in i köket och tar efter frukosten, innan trådsmala hustrun Madeleine hunnit duka av köksbordet.
– Hon, säger Sigfrid med ett anings sting av avund i rösten, är jätteduktig. Hon skärper sig så fort hon går upp ett kilo.

Men eftersom ingen ser honom äta mackan i köket är det som om inte det heller hade hänt.

Sen är det det där med uppfostran. Man måste ju äta upp.

– Åtminstone det man själv tagit för sig, säger Sigfrid bestämt. Så blev jag uppfostrad. Hade man inte ätit upp när de andra ätit färdigt, så fick man sitta kvar vid bordet tills man var klar.

Men innebär det verkligen att man måste äta allt som serveras och dessutom äta allt som blir över på bordet, undrar Jonas.

Nej, det menar ju inte Sigfrid.

– Men att vara borta på en middag och lämna hälften av maten kvar på tallriken är faktiskt oartigt. Och att ta mera mat är ju ett sätt att visa att man tyckte den var god.

Oartigt eller ej, bukfetman måste man göra något åt, även om man fått den i arv, visar forskningen. För bukfetma är en hälsorisk även hos den som är normalviktig.

En hälsokontroll har visat att Sigfrid har något förhöjda blodfettvärden och att sockret också ligger på gränsen.

– Och ändå äter du sötsaker, säger Jonas förebrående.

Efter lunchen, som även Sigfrid tycker var riktigt god, funderar han över vad han kan göra. Inte för att han har något behov av att se tjusig ut till badbyxsäsongen. Utan för att han vill bli mindre trött.

– Okej, jag lovar att strunta i ölen till lunch i fjorton dagar, och träna litet mera. Och så får vi se om det händer nåt.

Men att Jonas ska lyckas gå ner i vikt – och behålla den – det tror han inte på.

– Jag hoppas förstås att det inte ska bli för honom som för mig. Men jag känner honom. Han är skärpt nu när han är i fokus, sen kommer han att falla tillbaka i gamla vanor.

– Vi får väl se, säger Jonas.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut