Mattias fick två missfall – sen kom Maja

Publicerat 2009-11-22 13:34

Foto: Beatrice Lundborg Efter missfallen vågade Mattias Fredriksson och hans sambo Linda försöka en gång till- resultatet blev Maja som nu är tre år.

Ett sent missfall kan drabba kvinnan väldigt hårt. Men vad känner den man som skulle ha blivit pappa? Mattias Fredriksson är en av dem som drabbats av två sena missfall.

Skriv ut Textstorlek

16 kommentarer
0 Bloggar

Riskfaktorerna

Ungefär var sjätte graviditet slutar med missfall.
De flesta missfall sker före vecka sju, och missfall efter vecka tretton är mycket ovanligt.
Orsaken är oftast att något varit fel på ägg eller foster. Riskfaktorer är hög ålder på mamman, droger, vissa mediciner, rökning och alkohol.

Efter vecka 24 räknas fostret som ett barn och det finns en chans att det överlever med intensivvård. Efter vecka 28 är det ett barn rent juridiskt, vilket innebär krav bland annat på begravning.

Tidiga missfall är sällan något fysiskt problem, vid senare missfall krävs det skrapning av livmodern. Är fostret stort sätts en förlossning i gång.

För många är missfall en känslomässigt smärtsam upplevelse. Möjlighet till kuratorssamtal finns.

Läs mer om missfall på Allt om Barn

Kan man förebygga missfall? Masoumeh Rezapour, överläkare på Karolinska i Huddinge svarar.

Vad är egentligen ett missfall, hur vanligt är det och hur upptäcker man att man haft ett? Här får du svar på åtta frågor om missfall.

Marcus Birro och hans sambo drabbades också av två sena missfall innan de fick barn: "När det har gått dåligt innan så vågar man inte tro något."

Den biologiska klockan tickar inte bara hos kvinnor. Nya rön visar att män bör skaffa barn innan 40.

Kan en blivande pappa bli sympatigravid? 15 frågor och svar om graviditeten.

I dag är pappor med från första stund, de har en självklar position under graviditeten, de har en viktig funktion under förlossningen och de är lika mycket bebisförälder som mamman när barnet fötts.

De senaste decennierna har pappan gått från diffus coach som sakta fått betydelse, till solklar förälder redan vid graviditetstestet. Men inom ett område har de fortfarande ingen plats. När ett missfall sker är det oftast enbart kvinnans känslor som kommer i fokus.
Vill någon höra hans berättelse?

En av dem som drabbats hårt av missfall är Mattias Fredriksson. Han har, som han säger själv, tre barn varav ett lever. Och ett till på gång i sambon Lindas mage. Innan deras dotter Maja föddes hade de fått sena missfall, två pojkar som föddes i vecka 24.

– Jag har aldrig känt mig som pappa till de döda pojkarna, men Linda kände sig som mamma. Jag vet inte vilket som är rätt, vi såg dem ju och de såg ut som små människor. Vi hade tänkt ut namnet Oskar till en av pojkarna, men när jag såg honom så liten och försvarslös kunde han ju inte heta det … Men det är konstigt att tänka sig att om det bara gått tolv veckor till hade det blivit en Oskar.

Det är väldigt ovanligt att drabbas av sena missfall som sker utan föraning eller förklaring. ”Risken är en på miljonen”, sa läkaren till Mattias och Linda. Men det hände dem inte en gång, utan två. Varför? Förblir en gåta utan svar.

Allt gick så smidigt från början. Knappt hade Mattias och Linda bestämt sig för att skaffa barn så var graviditeten ett faktum.

Lindas mage växte, inget verkade konstigt förrän vattnet plötsligt gick, tre månader för tidigt.
– Jag var ute och körde långtradare, men direkt när Linda ringde åkte jag till sjukhuset. I tre dagar låg Linda och kved, medan jag stod bredvid som ett fån. ”Har du ont?” frågade jag men när hon svarade ”ja” hade jag inget mer att säga. -Vad kunde jag göra? Jag kunde hämta vatten, men det kan ju vem som helst. Hon fick sprutor och mediciner, men för mig fanns ingenting. Jag önskar att jag hade kunnat ta över smärta till mig och sluppit fladdra omkring som ett bihang.

Till sist hade barnet dött och förlossningen fick sättas i gång. Mattias tröstade Linda, enda gången han själv grät var när han skulle berätta för sin egen mamma vad som hänt. Allra mest var han besviken, men som tröst hade han läkarens ord på att det var höjden av otur, och att de kunde försöka utan risk snart igen.

– Efter att ha varit hemma en vecka och tröstat Linda ville jag jobba. Jag ville inte gräva ner mig och tyckte att det var bättre att leva som vanligt. För Lindas skull gick jag med på samtal med en kurator, men tyckte inte att det gav mig något.

Nästa barn var snart på gång. Men i exakt samma vecka hände precis samma sak. Mattias och Linda var då hos hans föräldrar och fick åka till ett annat sjukhus.
– En gång klarade jag, men den här gången var jag bara arg och besviken. Jag blev otrevligt mot personalen för att jag var så helt maktlös. Jag tänkte på alla som missköter sig och ändå får barn hela tiden medan vi drabbades så här orättvist. En på miljonen kunde jag acceptera, men inte två!

Mattias var upprörd och ville ha fakta och svar, men det fanns inget. Det gjorde honom rasande! Han började tro att det var fel på honom, att hans spermier var konstiga eller att det var hans fel. Men lyckligtvis sa läkaren bestämt ifrån att han inte fick söka egna fel eller ta på sig skuld.

Denna gång tog det fyra dagar innan hoppet om att barnet ändå trots allt skulle klara sig var förbi. Plötsligt stack en liten fot ut, och nu började åter en förlossning av ett dött barn. En liten pojke.

Liksom med det tidigare barnet valde Mattias och Linda att låta pojkens aska spridas i en minneslund. De valde också denna gång att inte namnge sitt dödfödda barn.

– Nu var Linda den starkast och den som stöttade mig. Jag var grinfärdig hela tiden och blev inte människa på en vecka. Det går inte att beskriva för någon som inte varit med om det själv, det är som att förklara hur stort Amerika är för någon som aldrig varit där, det blir bara ord. Allt var bara hemskt.

Vid det första missfallet upplevde Mattias att personalen brydde sig väldigt mycket om honom. De gjorde vad de kunde för att underlätta, och de frågade och pratade med honom också. Andra gången kände han sig bara utanför.

– Min känsla var att de sa ”sätt dig där borta nånstans, för vi ska prata med Linda”. Många tänker nog att papporna reder sig, men riktigt så är det inte, tycker Mattias.

Smärtan efteråt förde dem närmare varandra, menar han. Men de har hanterat sorgen på olika sätt. Mattias ville återgå till normala rutiner så fort det bara var möjligt, och han har inte haft behov av att prata om det som hänt.

– Nej, inte på jobbet eller med kompisar. En del visste ju om vad som hänt och har frågat, men jag tar aldrig upp det själv. Att sitta med grabbarna på krogen och prata missfall är inget jag har lust.

Lyckligtvis vågade Mattias och Linda sig på ytterligare en graviditet. För tre år sedan föddes lilla Maja. Allt gick utmärkt, graviditeten förlöpte helt normalt. Nu är det dags igen, i februari väntas nästa lilla barn.

– Jag tror att det blir en pojke! Allt är som det ska och jag tror att det kommer att gå bra. Men det har så klart varit påfrestande att Linda varit gravid så mycket de senaste åren. Hon är verkligen fantastisk! Det jobbigaste har varit hennes oro, även om jag absolut förstår henne. För mig finns oron långt inne.

Man eller kvinna- har du någon erfarenhet av missfall? Berätta och diskutera i kommentarsfältet nedan.

Charlotta von Zweigbergk, författare och journalist

sondag@dn.se

Läs mer: Hitta rätt i faderskapets föränderliga landskap

Kommentarer(16)

Visar 1-10 av 16. Per sida:

Namn

eller Logga in med Facebook

Logga ut

Inloggad som

Publicera min kommentar på Facebook

Kommentar (Max 500 tecken)

Om du har en egen blogg/sajt, skriv in den här:

Kommentarerna ska hålla respektfull ton. Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg med exempelvis rasistiskt och sexistiskt innehåll (läs vårt regelverk för artikelkommentarer). Vänligen håll dig till ämnet och skriv inte längre än 500 tecken.

Jag godkänner DNs policy för artikelkommentarer.

Skicka

Vad starka ni är som vågat bli gravida igen och till slut fått en dotter! Jag vet att det inte är något som är lätt, det är förenat med mycket oro. Jag fick också ett missfall i vecka 24 då barnets hjärta slutade slå i magen. Det tar tid att bearbeta sorgen och nu efter snart tre år är jag gravid igen, nu i vecka 13. Försöker intala mig att samma otur bara inte kan inträffa igen, det är ju så liten, så liten risk egentligen... Men ÄNDÅ inträffade det och det kan ju hända igen som vi precis har läst i er artikel. Jag tror inte man kan sätta sig in i den sorg ni måste ha känt när detta tragiska upprepar sig igen för er. Jag blir glad att höra att ni till slut fick en dotter! Känner mig fortfarande optimistisk denna gång men oron kommer vara enorm när man närmar sig samma tid då det tragiska inträffade förra gången. Lycka till alla ni som kämpar! Och visst inser man nu att det är ett mirakel varje gång som ett barn föds!

Linda gravid igen i vecka 13, 09:42, 13 december 2009. Anmäl

jag kan nog förstå att det känns mer verkligt för kvinnan att de bär på ett liv pga alla de fysiska och hormonella förändringar men det var fint att artikeln tog upp det egentligen självklara att även en man emotionelt förbereder sig för föräldrarollen och längtar och att man blir oerhört sorgsen vid missfall. tyvärr är detta inte självklart inom vården där mannen ses som ett jobbigt bihang, har själv erfarit detta 2 ggr och vill verkligen aldrig hamna i den situationen igen.

vanlig man, 09:15, 2 december 2009. Anmäl

Skriver detta från sjukhussängen där jag varit liggande i tio dagar efter att ena tvillingen dött i min mage i v 21. Nu blir det mycket sängliggande framöver för att minimera risken att den överlevande tvillingen föds för tidigt.
Jag tycker att vi har blivit behandlade väldigt bra generellt, min man har blivit ompysslad och informerad när jag har körts runt till operationer, och personalen har gjort vad de kunnat för att han ska kunna stanna på sjukhuset med mig, fått mat när det finns över osv. De har även frågat om vi vill träffa kurator och specifikt frågat min man om han känner att han får tid att sörja och bearbeta sina egna känslor och inte bara oroa sig för mig. Det känns som om vi blir sedda som två föräldrar och inte en mamma och nåt bihang, synd att det inte verkar vara så överallt.

Maria, 14:34, 29 november 2009. Anmäl

Jag kan klart förstå Mikes indignation kl 19:26, tänk att även män är mänskor, vilket man i alla fall inte fattade på sjukhuset när vi fick 2 tidiga missfall. Min fru fattade inte heller utan ångade på med sitt vilket gjorde att jag "fick huvudvärk" varje kväll. Mäns låga känslor är tyvärr tabu även bland deras frigjorda hustrur. Feminismen blev tyvärr inte frigjord utan egocentrisk.

La Ha, 08:13, 29 november 2009. Anmäl

Efter fem totalt fruktlösa IVF-försök blev äntligen min fru gravid. Allt var perfekt kontrollerna bekräftade det vi misstänt, tvillingar. På tisdagen i v18 såg allt bra ut vid kontroll, på fredagen gick vattnet i förtid. Min fru åkte akut till SÖS och vi påbörjade pendlade mellan hopp och förtvivlan i två veckor. Då kom nummer ett ut. Ett dygn senare kom nummer två ut. Vi fick se dem och ta på dem, det var absolut livsviktigt. De kremerades och ströddes på Skogskyrkogården. Sorgen var tung efteråt, men vi resonerade som så att hon och jag är nr1, allt utöver det är bonus. Nu, ca 6 månader senare är vi gravida igen, det har bara gått ca 5 veckor. Håll tummarna!

Pokalen, 19:16, 27 november 2009. Anmäl

Jag är inte överraskad över vårdens handfallenhet. Jag och min flickvän försöker skaffa barn och har gjort det i en längre tid utan att lyckas. Jag tycker inte att vården visar någon kunskap eller förståelse för mina känslor som flickvän och förhoppningsvis snart icke biologisk mamma. Det är jobbigt stå vid sidan av och oron för missfall finns även om vi inte lyckats bli gravida än.

emilia, 21:01, 26 november 2009. Anmäl

Jag beundrar er som klarar av att prata om allt så öppet. Själv fick jag missfall i v18 för 3 år sedan och har en sambo som lever enligt filosofin "om man inte låtsas om det så har det inte hänt". Jag har känt mig otroligt ensam och utanför, har inte passat in i några samtalsgrupper eftersom det inte gick att hitta några fel på min flicka. Fortsätt att uppmärksamma sådant här så att fler slipper att känna sig ensamma.

M, 22:33, 25 november 2009. Anmäl

No shit! Drabbar också män???
Fan vad besviken man blir på ens medmänniskor.
Trodde faktiskt att alla var mer upplysta nu på 2000talet.
Bara TÄNK att pappor har samma kännslor för sina barn som mammor...svår nöt att svälja vad? Ni stenålders individer.

Mike, 19:26, 25 november 2009. Anmäl

Fin artikel och jobbig att läsa. Jag förlorade min lilla dotter för två veckor sedan (vecka 24) och jag är mitt uppe i chock/sorg. Fint att läsa om mannens tankar och hur han bearbetar händelsen. Det hjälper mig i förståelsen för sambons bearbetning. Mycket jobbigt att läsa att det hände familjen två gånger. Två gånger! Det är grymt. Hur är det möjligt och HUR orkar man hitta kraft igen? Beundransvärt!
För mig är kraften familjen. Go man och fantastisk liten snart tvåårig dotter. Jag vet att jag kommer att klara detta. Och det är skönt att veta att man inte är ensam om en sådan erfarenhet. Det är det faktiskt. Så tack för artikeln.

Loppans mamma, 14:37, 24 november 2009. Anmäl

Vi miste vårt första barn sent i graviditeten. Min fru fick bra hjälp, själv kände jag mig mest lite vid sidan av och hjälplös. Trots att missfall är rätt vanliga undrar jag varför inte någon hade berättat om att detta kunde hända. Det fanns bara inte på min karta lika lite som det fanns sorgbearbetning för mig som man inom vården just då. Jag är bara tacksam över att vi fick fler barn senare. Och jag är tacksam över att den här artikeln kommer upp för det här är något vi behöver dela med varandra.
Tom

Tomas Nimreus, 11:56, 24 november 2009. Anmäl

1 2 Nästa