Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

USA-valet

Hökar och duvor i båda lägren

Analys. När nästa man eller kvinna flyttar in i Vita huset om knappt ett år kommer USA:s utrikes- och säkerhetspolitik att se annorlunda ut än under Barack Obamas åtta år som president. Men partitillhörigheten är inte avgörande. Hökar och duvor finns på båda sidor.

Två av kandidaterna, republikanerna Donald Trump och Ted Cruz, vill återinföra dränkningstortyr av misstänkta terrorister. Den senare vill fälla massiva bombmattor över Syrien så att ”sanden glöder i mörkret”. Dessa två, liksom demokraten Bernie Sanders, är skeptiska till att USA ägnar sig åt att störta regimer i andra länder, medan Hillary Clinton är betydligt mer aktivistisk.

Internationella frågor står i regel inte i centrum i amerikanska valkampanjer, inte heller i årets. Men eftersom USA förblir den enda supermakten med globala maktambitioner spelar Washingtons utrikespolitiska beslut stor roll för omvärlden.

Ingen vet ännu vilken av de fyra som leder i Republikanernas och Demokraternas pågående primärval – eller någon annan – som till slut väljs till president. Men vem det än blir kommer han eller hon att påverka utvecklingen i världen under åratal.

USA har genomlevt två åttaårsperioder i följd med de två presidenterna George W Bush och Barack Obama. De hade motsatta uppfattningar om USA:s roll i världen. Bush såg USA som en undantagsnation som ska sprida sin form av demokrati och frihet till andra länder. Obama hade en motsatt och mer självkritisk syn på detta begrepp; han betonade annat, inte minst det faktum att det var möjligt för en person med hans familjehistoria att kunna bli president i världens mäktigaste nation.

”Höger” och ”vänster” i traditionell mening är en nog så viktig skiljelinje i inrikesfrågor (som statens roll och skatter). Men det gäller i mindre grad utrikespolitiken, även om kampen mot islamisk terrorism binder ihop de båda.

De omstridda och dyrbara USA-interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen och 15 år av permanenta krig i Mellanöstern har gjort en stor del av amerikanerna skeptiska till utländska militäroperationer.

Det kommer att gynna den kandidat vars linje bäst överensstämmer med den rådande opinionsstämningen. Och den lutar snarare åt mindre än mer amerikanskt engagemang i främmande konflikter.

Men lika mycket kommer väljarnas bedömning att styras av vem av kandidaterna som framstår som mest lämpad att vara USA:s överbefälhavare. Alltså den som är bäst på att hålla landet säkert mot en alltmer hotfull omvärld.

Tre av de fyra ledande kandidaterna har ingen eller klen erfarenhet av utrikespolitiska frågor. I detta avseende har Hillary Clinton, med åtta år som första dam i Vita huset, därefter åtta år som USA-senator och sedan fyra år som utrikesminister i Barack Obamas administration, ett särklassigt försprång.

Hon använder sin utrikespolitiska erfarenhet som argument mot sin utmanare Bernie Sanders, på samma sätt som hon gjorde mot Obama i 2008 års primärval. Om det lyckas bättre denna gång återstår att se.

Egentligen borde hon vara överlägsen Bernie Sanders. Men hennes långa erfarenhet innebär också ett tungt bagage. Som senator 2002 röstade hon för det katastrofala kriget i Irak, och som utrikesminister drev hon igenom den militära interventionen i Libyen år 2011. Särskilt det första ställningstagandet är impopulärt bland demokratiska väljare.

Då hjälper det föga att hon har samlat en formidabel hjärntrust av före detta makthavare och säkerhetspolitiker kring sig som rådgivare; bland dem tidigare CIA-chefen och försvarsministern Leon Panetta, Obamas tidigare säkerhetsrådgivare Tom Donilon och förra utrikesministern Madeleine Albright.

Bernie Sanders har aldrig visat upp någon tydlig utrikespolitisk profil. Men utifrån hans uttalanden framträder bilden av en klassisk duva. I viss mening också en isolationist. I en röstförklaring i kongressen 1991, där han motsatte sig ett biståndspaket, sade Sanders: ”Jag har ett problem med att avsätta 2 miljarder dollar till Egypten och 3 miljarder till Israel. Låt oss ta hand om några av problemen här hemma först.”

Han har förespråkat minskade försvarsutgifter, och vill att USA ska bete sig ”tufft men inte dumt” i kriget mot IS. Samtidigt anser han att USA ska välkomna flyktingar från Syrien. I andra fall har han inte verkat särskilt påläst i utrikesfrågor.

Han motsätter sig frihandelsavtalen med Stillahavsregionen och Nordamerika, eftersom han anser att de gynnar ”Wall Street” och bidrar till att amerikanskt kapital och jobb flyttar till låglöneländer.

Sanders har judisk bakgrund; fadern invandrade från Polen 1921. Det har aktualiserat hans syn på konflikten Israel-Palestina. Han stödjer Israel som stat, men betonar att också palestinierna har rätt till ett eget land. Han har försvarat Israels militära operationer i Gaza, som ett legitimt svar på Hamas raketattacker mot civila i Israel, men samtidigt sagt att ”Israel överreagerade och orsakade mer civilt lidande än nödvändigt.”

Skillnaden är avsevärd mot Clinton, som i likhet med övriga presidentkandidater i stort sett reservationslöst stödjer vad Israel än företar sig.

På den republikanska sidan är sprickan djupare än på den demokratiska. Man är enig på en punkt: att Obama har varit eftergiven och låtit USA:s odemokratiska rivaler Ryssland, Iran och Kina stärka sin ställning.

Men där slutar enigheten. Demokratispridning à la Bush är inte längre på modet. Ted Cruz är emot regime change och långsiktiga åtaganden, till skillnad från traditionella neokonservativa som vill ha mer USA-interventioner i världen för att störta antiamerikanska regimer och stötta allierade.

Men Cruz föredrar att USA vid behov snabbt slår till, krossar fienden och sedan drar sig tillbaka.

Cruz sade nyligen att USA inte ska ersätta diktatorer, hur otrevliga de än är, med terrorister:

– Hur dålig al-Assad än var och är, skulle radikala jihadister i kontroll av Syrien vara väsentligt sämre.

Donald Trump, som inte har någon urskiljbar ideologi, har ett mer svårläst budskap: Han vill göra USA stort och starkt, bland annat med hjälp av sin erfarenhet som affärsman. De främsta hoten är Kina och Mexiko. Han tänker inte kriga för att störta diktatorer. Och han har inget emot Rysslands bombningar i Syrien, eftersom de gör att Putin blir fast i Mellanöstern i årtionden.

Washington bör ha goda relationer med Putin, säger Trump. Putin kvitterade med berömmande ord om Trump, som i sin tur svarade:

– Putin sade att jag är briljant. Det tyder på en viss smarthet.