Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 19:12 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/debatt/felbehandlingar-i-sjukvarden-orsakar-3-000-dodsfall-per-ar/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

"Felbehandlingar i sjukvården orsakar 3 000 dödsfall per år"

Nya undersökningar visar att personalen ofta inte vågar rapportera vårdskador.

Mellan 2 000 och 3 000 svenskar beräknas avlida varje år på grund av felbehandling inom sjukvården. Drygt 60 procent av personalen vid landets sjukvårdsenheter vet med sig att felbehandlingar skett, men har inte rapporterat dessa. Ofta på grund av rädsla. Det visar nya undersökningar som Svenskt Näringsliv presenterar. Där avslöjas också att en person med värk i axel och skuldra och remiss från vårdcentral får vänta i genomsnitt hela 33 veckor enbart för ett första besök hos en specialist.

Onödiga misstag inom sjukvården skördar mångdubbelt fler liv än trafiken. Den otydliga och splittrade organisationen är en bidragande orsak till de onödiga vårdskadorna, liksom även till de långa väntetiderna.

Vi presenterar i dag ett antal nya studier som belyser omfattningen av de undvikbara sjukvårdsskadorna och de "dolda" väntetiderna för patienter. I en av undersökningarna har en rad patienter försökt att boka tid hos läkare för allvarliga åkommor vid ett hundratal kliniker. Denna ibland till och med årslånga väntetid för ett normalt läkarbesök på specialistmottagning bortses det ofta från. Fokus har ensidigt och felaktigt enbart varit tiden från diagnos till behandling.

Samtidigt presenterar vi en rad goda exempel som visar att vårdskador och väntetider kan minskas väsentligt med en annan organisation. En nyckelfaktor är att varje patient bör ha rätt till snabb direktkontakt med en läkare som fungerar som koordinator eller lots genom den alltför splittrade vården.

I flera nya amerikanska studier som bygger på noggranna genomgångar av dödsorsaker konstateras att det antal undvikbara dödsfall som uppstår på grund av felbehandling motsvarar "tre kraschade jumbojetplan varannan dag". Översatt till svenska förhållanden skulle det innebära ungefär 2 000 - 3 000 dödsfall per år, mer än fem gånger så många som orsakas av trafiken.

Att detta inte enbart är ett amerikanskt fenomen visas i en noggrann genomgång av patientjournaler i Danmark. Där konstateras att 9 procent av inlagda på sjukhus lider av skador som orsakats av sjukvården snarare än av någon sjukdom eller olycka. Exempel på sådana skador är feldiagnoser, sjukhusinfektioner eller trycksår. Nära hälften av dessa skador ansågs undvikbara.

I Sverige lyser studier som ger ökad kunskap om undvikbara vårdskador med sin frånvaro. Flera studier tyder i stället på att många i den svenska vården inte tagit till sig betydelsen av ett gediget patientsäkerhetsarbete.

Vid en riksomfattande granskning Socialstyrelsen gjort framgår att personalen vid drygt 60 procent av de granskade enheterna vet med sig att avvikelser inträffat som borde ha rapporterats men där så inte skett, ofta på grund av rädsla. 35 procent av de undersökta psykiatriska öppenvårdsmottagningarna har över huvud taget inte fungerande rutiner för avvikelserapportering, så att till exempel självmord kan förebyggas.

I en undersökning från Kardiologför-eningen hävdas att 650 patienter per år dör i onödan i Sverige på grund av bristande rutiner vid plötsligt, oväntat hjärtstopp. I en rapport från Stockholms läns landsting uppskattas att 20-40 procent av sjukvårdsorganisationers årliga budgetar går åt till att hantera konsekvenserna av bristande kvalitet. Samtidigt sägs att "I Sverige är forskning på ekonomin runt kvalitet och säkerhet begränsad"

"Inga för syftet relevanta publicerade svenska studier framkom i sökningen..."

Många av de undvikbara vårdskadorna har sin grund i en organisation där patienten inte står i fokus. Patienter skickas runt mellan olika vårdproducenter utan att någon tar ansvar för helheten. Samarbete mellan olika läkare försvåras av allt från icke-kommunicerande journalsystem till att många kliniker och vårdcentraler styrs och tillåts agera som fristående satelliter i vårdsystemet. Detta skapar också ett stort merarbete för sjukvårdspersonalen. Det förekommer till och med att läkare på akutmottagningar tvingas ägna en betydande del av sin tid åt att ringa runt till olika avdelningar i jakt på lediga vårdplatser åt patienter, samtidigt som svårt akut sjuka tvingas vänta på vård.

I uppföljningar av tidigare studier som vi presenterar i dag bekräftas att en orimligt stor andel av en sjukhusläkares tid, närmare hälften, går till arbetsuppgifter som över huvud taget inte är relaterade till vården av enskilda patienter.

Den orationella organisationen skapar också väntetider. I en ny studie som vi presenterar i dag har vi låtit en rad personer försöka att boka tid för olika symptom hos hundra kliniker runt om i landet. En person med värk i axel och skuldra och remiss från sin vårdcentral får i genomsnitt vänta 33 veckor enbart för ett första besök hos specialist. Därefter börjar väntetiden på behandling som är den som politikerna uppmärksammat. Denna långa väntetid till specialistmottagning rör då en typ av åkomma - rörelseapparatens sjukdomar - som står för mer än en tredjedel av all sjukskrivning.

Ofta kan redan ganska små ändringar i organisationen som ger någon läkare ett mer sammanhållet ansvar för en patient ge stora positiva effekter. Vid öron-, näsa-, hals-kliniken i Lund fick varje patient en ansvarig läkare genom hela vårdepisoden. Följden blev en drastisk minskning av väntetiderna. Exemplet är dock ett undantag i vård-Sverige och ingen generell företeelse.

Vissa patienter kommer kanske att med bättre IT-teknik kunna hitta bättre själva. Sjukvårdsföretaget Kaiser Permanente i USA arbetar med att låta alla anslutna se sina egna journaler och labresultat samt boka tider på sin personliga nätsida. Detta måste bli möjligt även i Sverige.

För patienten och vårdkoordinatorer bör det vara en rättighet att kunna följa kvaliteten hos olika vårdproducenter. Där har andra länder gått om oss. England och Norge har lyckats utveckla ranking- och kvalitetsindikatorer för varje sjukhus, som är lättillgängliga på nätet.

Frågor som besvaras i sådana redovisningar är till exempel: Hur vanligt är det att patienter får ligga i korridoren? Hur nöjda är patienterna? Hur vanliga är sjukhusinfektioner? Hur många överlever efter olika behandlingar?

Men för många är detta inte tillräckligt. Det växande antal multisjuka äldre är de som mest far illa av den splittrade vården. Bland dem är det vanligt att inom loppet av några år träffa ett tiotal olika läkare, som ofta inte vet vad de andra har ordinerat. En studie av utskrivna äldre från akutkliniker i Stockholms län visar att för var fjärde patient som sjukhuset planerade eftervård för skickades ingen skriftlig information till öppenvården.

Vi menar därför att det är avgörande att någon tar ett helhetsansvar för den sjukvård som en patient behöver. Vi kallar denna roll för en personlig vårdkoordinator. En utgångspunkt bör vara att det alltid finns någon lätt tillgänglig person inom sjukvården som är beredd att ta ansvar för en patient.

Det kan vara husläkaren om den klarar uppgiften och är tillgänglig. Om husläkaren inte är tillgänglig går ansvaret automatiskt över till en annan läkare, till exempel vid sjukvårdsrådgivningen, som då tillfälligt tar över som vårdkoordinator. Om man långvarigt hamnar på sjukhus eller en definierad vårdkedja kan det bli en koordinator där som tar över. Man skall aldrig hamna i ett läge där ingen har ansvar.

Den personliga vårdkoordinatorn tar ett helhetsgrepp om vårdbehoven. Man skall inte behöva plocka ihop specialisttjänster själv om man inte vill eller kan. Koordinatorn skall kunna boka in tid direkt hos de läkare, specialister eller undersökningar som behövs. Vårdkoordinatorn kan se var väntetiderna är korta, och kan ge råd om kvalitetsmått från olika vårdgivare samt var man kan informera sig för att ta ställning till val man måste träffa som patient.

Det görs synligt hur ofta en vårdkoordinator inte kunnat svara en patient och hur långa väntetider patienterna har haft medan koordinatorn haft ansvaret, och hur det har gått för patienterna sedan. Vårdkoordinatorerna har då all anledning att bli pådrivande för utveckling av vårdsystem som förbättrar organisationen och minskar väntetiderna. Vi bedömer att ett system med vårdkoordinatorer, som har acceptans av övrig sjukvård och ett fungerande IT-stöd till förfogande, inte kommer att öka sjukvårdens kostnader utan minska dem.

I förlängningen kan man tänka sig konkurrerande vårdorganisationer - privata och offentliga - som tillhandahåller hela vårdåtagandet gentemot medborgarna. Individen får välja vilken vårdorganisation han eller hon vill tillhöra. Vårdorganisationen tillhandahåller själv, eller upphandlar hos andra vårdgivare, den sjukvård som de anslutna individerna kommer att behöva. Härigenom vidgas vårdkoordinatorsrollen. Särskilt i mindre befolkningstäta områden kommer flera vårdorganisationer att sluta utföraravtal med samma vårdgivare. Samma gäller avseende högspecialiserad vård.

Finansieringen är huvudsakligen offentlig eller på annat sätt solidarisk, eftersom plånboken inte vare sig ska eller får styra möjligheten till medicinskt motiverad vård. Ersättningen till vårdorganisationen bör ske bland annat med hänsyn till individens ålder och medicinska status. Då vårdorganisationerna ska ha ett ekonomiskt sunt mål - vinst ska tillåtas - och vara konkurrensutsatta blir det också lönsamt att vårda på "rätt" nivå i vårdkedjan. Förebyggande hälsovård blir också betydelsefullt för vårdorganisationen. Kvalitetskontrollen upprätthålls bland annat genom öppna kvalitetsredovisningar av processer och behandlingsresultat samt genom patienternas fria val av vårdorganisation.

Svensk sjukvård har ofta varit bra på att anamma de senaste medicinska metoderna. Organisationen har däremot inte hängt med. Patientens behov har i alltför liten utsträckning fått styra. Hur väl sjukvården lyckas i framtiden hänger knappast på i vilken mån landstingen eller staten är huvudmän för sjukvården. Det avgörande blir om sjukvården organiseras så att den lyckas ta ett samlat ansvar för en patients behov. Det står bokstavligen tusentals liv på spel.

STEFAN FÖLSTER

Chefekonom, Svenskt Näringsliv

GÖSTA JEDBERGER

Styrelseledamot, Svenskt Näringsliv

ANDERS MORIN

Ansvarig välfärdspolitiska frågor, Svenskt Näringsliv

En personlig vårdkoordinator bör ta ett helhetsansvar för den sjukvård som en patient behöver, föreslår bland andra Stefan Fölster.

FOTO: STEFAN BORGIUS

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt