"Järn kan orsaka cancer." Nobelpristagare i medicin och fyra andra specialister varnar för effekterna av järnberikad kost - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

"Järn kan orsaka cancer." Nobelpristagare i medicin och fyra andra specialister varnar för effekterna av järnberikad kost

Personer som har mycket järn i kroppen löper större risk att få cancer än andra. Det visar vetenskapliga undersökningar utförda i USA och Kina. Risken för hjärtinfarkt ökar också. I Sverige konsumeras mer järntabletter än i något annat land och Sverige är också det enda land där järnberikning av vitt bröd rekommenderas av myndigheterna. Det skriver Nobelpristagaren i medicin Baruch S Blumberg, tillsammans med professorerna Barry Halliwell, Peter Reizenstein och Jan Rydström samt överläkaren Jan Palmblad.

+++

Sverige är ett av ytterst få länder i världen där allmän järnberikning av vitt mjöl inte bara är tillåten utan faktiskt rekommenderas av myndigheterna. I allmänhet är det inte möjligt i Sverige att köpa vitt bröd som inte är berikat med s k joniserbart järn. Dessutom har vi världens högsta berikningsnivå, 65 mg järn/100 g vitt mjöl. I genomsnitt intar varje svensk man, kvinna eller barn 7 mg berikningsjärn per dag. Dessutom tillhör Sverige de länder som har den högsta försäljningen av järntabletter - ehuru numera något minskande - framför allt av en preparattyp som ger en långsam utlösning av järnet. För ett antal år sedan var försäljningen av sådana tabletter två-fyra gånger högre i Sverige än exempelvis i Frankrike eller England. Sådana skillnader i läkemedelsförbrukning är inte ovanliga och torde vara en av orsakerna till EG:s förslag till rådsdirektiv om samspelet mellan läkemedelsindustrin och hälso- och sjukvårdspersonal.

Numera är blodbrist som beror på järnbrist, s k järnbristanemi, en ovanlig sjukdom som ses hos några få procent av kvinnorna i fertil ålder, framför allt efter graviditeter. S k latent järnbrist, där kroppen har reducerade järnförråd men där ingen blodbrist föreligger, är något vanligare men bara bland kvinnor i fertil ålder, vissa barn och blodgivare. Man skulle därför förvänta sig att järntabletter ordinerades framför allt till dessa grupper. Det var därför ett överraskande fynd när vi för drygt tio år sedan fann att recept på järntabletter faktiskt var vanligast bland äldre människor. Inte mindre än 7 procent av alla män över 70 år och 12 procent av alla äldre kvinnor hade sådana recept.

Precis som en del av järntabletterna går huvuddelen av järnberikningen till dem som minst behöver det. Unga kvinnor och barn har ibland behov av järntillskott, men det mesta av berikningen går till andra befolkningsgrupper.

Nu skulle det väl inte göra så mycket att en stor del av berikningsjärnet konsumeras av personer som egentligen inte behöver det om man kunde bevisa att ett överskott av järn inte är ohälsosamt. Tyvärr visar detta sig av flera olika skäl vara svårt.

Frågan är nu om järnöverskott kan skada. Ett relativt begränsat problem är att tumörer i mag-tarmkanalen ofta blöder en smula, järnbristanemi är alltså ett tidigt symtom. Om man har ett högt järnintag försenas diagnosen.

Ett viktigare problem är att joniser bart järn precis som joniserande strålning kan ge upphov till s k fria radikaler i vävnaderna. Celler som innehåller mycket järn är mer känsliga för joniserande strålning än andra celler. Om man tillför substanser som binder järnjonerna i dessa celler minskas deras strålkänslighet.

Hos försöksdjur har man kunnat visa att järn tillsammans med strålning ger upphov till fler tumörer än strålning ensam.

Bildning av den mest reaktiva ("mest giftiga") typen av fria radikaler är i allmänhet inte möjlig utan att joniserbart järn finns närvarande. Icke joniserbart järn, i den form som finns i det röda blodfärgämne, är mycket mindre aktivt i detta sammanhang.

Fria radikaler är kemiska ämnen vilka har en s k oparad elektron, sådana ämnen kan förorsaka tre olika typer av vävnadsskada. Om de ligger nära cellkärnans arvsmassa kan det skada denna och framkalla cancer. Det är på så vis strålning kan framkalla cancer.

Om de fria radikalerna ligger längre bort från cellkärnan, t ex i cellväggen, kan de dels skada denna, dels ge upphov till s k sekundära fria radikaler som sedan kan skada cellens kärna.

Slutligen kan fria radikaler direkt framkalla vävnadsskada. Mycket tyder på att detta är en av de mekanismer som exempelvis skadar lederna hos patienter med reumatisk sjukdom. Man har också kunnat påvisa ökad ledskada om sådana patienter behandlas med järn. I Finland har man kunnat visa att när kroppens järnlager ökar cirka 10 procent ökar också risken för hjärtinfarkt med 11 procent troligen på grund av vävnadsskador i hjärtat.

Det finns också både bakterier och celler som behöver mycket järn därför att de inte kan växa snabbt utan extra järn. Sådana celler har mellan 5 och 15 gånger flera strukturer på sin cellyta än exempelvis normala långsamt växande celler, strukturer vilka är avsedda att fånga upp och ta emot järn och järnbärande äggvita (s k transferrin-receptorer).

Därför växer tumörer långsamt hos försöksdjur hos vilka man har framkallat järnbrist. Om man tillför järn växer tumörerna snabbare. Om järn kan få tumörer att växa snabbare hos människor vet man inte ännu. Däremot kan man hos patienter åstadkomma ett uppflammande av olika infektioner (tuberkulos, gonorre, malaria) om man tillför extra järn, därför att de framkallande organismerna kan växa snabbare om det finns gott om järn.

Vad som hittills sagts visar bara att man i laboratorieförsök kunnat påvisa hur järnöverskott skulle kunna ha skadliga effekter. Detta är ingalunda liktydigt med att skadliga effekter i verkligheten uppstår hos människor. Det finns dock några epidemiologiska studier som tyder på att så skulle kunna vara fallet.

Eftersom gulsot är en vanlig sjukdom i Kina har man där också studerat förekomsten av levercancer. Det visade sig att patienter med väl fyllda järnförråd oftare hade levercancer än de som mindre järn i kroppen. När man sedan utvidgat dessa undersökningar till USA fann man att flera olika cancerformer var vanligare hos patienter med välfyllda järnförråd än hos dem som hade mindre välfyllda järnförråd. Man fann också en större risk för lungcancer hos kvinnor som hade välfyllda järnförråd än hos andra kvinnor. I överensstämmelse härmed visade en svensk undersökning att blodgivare, som alltid har en viss järnbrist, löpte 21 procent mindre risk att utveckla cancer än befolkningen i allmänhet. Alla de ovanstående resultaten är statistiskt säkerställda.

Det finns dock också motstridiga resultat. En mindre studie från Finland kunde inte påvisa ett ökat antal tumörer hos patienter med stora järnförråd. Vidare finns några patientgrupper som får så stor järnlagring i vävnaderna att vävnadsskada ibland uppstår. Hos dessa patientgrupper har man sett en ökad förekomst av cancer i levern, men man har inte iakttagit någon ökad förekomst av andra cancerformer.

Slutsatsen måste därför bli att det är möjligt men inte bevisat att ett överskott av järn kan underlätta uppkomsten av cancer, att den ibland kan försena diagnosen och att när cancerceller en gång utvecklats kan de växa snabbare om det finns god tillgång till järn.

Hittills har livsmedelsverket, so cialstyrelsen och Vetenskaps akademins näringssakkunniga ansett att eftersom den skadliga effekten faktiskt inte är säkert bevisad finns det inga skäl att förändra vår hittillsvarande policy att berika med järn. I någon mån kan man säga att de svenska myndigheterna där intagit en annan ställning än myndigheterna i flera andra länder där allmän berikning inte tillämpas eller till och med är olaglig. Syftet med denna artikel är inte att utgöra ytterligare ett "cancerlarm", utan att ställa frågan om man inte borde ge konsumenterna möjlighet att välja mellan järnberikat och inte järnberikat vitt mjöl eller vitt bröd.

Det kan också vara värt att fundera över vilken ställning de myndigheter vilka fortsätter att rekommendera allmän berikning skulle befinna sig i om ytterligare forskningsresultat i framtiden slutgiltigt skulle bevisa att järnöverskott faktiskt kan bidra till uppkomsten av cancer eller ha andra skadliga effekter.

Slutligen hoppas vi också på en debatt där allmän berikning jämförs med kosttillskott, kanske i form av icke joniserbart järn. Ett sådant kosttillskott skulle kunna riktas till den minoritet av kvinnor och barn som behöver extra järn. Det mesta berikningsjärnet i dag går till konsumenter som egentligen inte behöver det.

BAROCH S BLUMBERG

Nobelpristagare i medicin och rektor för

Balliol College i Oxford.

BARRY HALLIWELL

Professor i medicin vid University

of California.

JAN PALMBLAD

Överläkare vid sektionen för blodsjuk-

domar på Södersjukhuset i Stockholm.

PETER REIZENSTEIN

Professor verksam vid avdelningen

för blodsjukdomar på Karolinska sjuk-

huset i Stockholm.

JAN RYDSTRÖM

Professor verksam vid Biokemiska

institutionen på Tekniska högskolan

i Stockholm.

DN 23/7 1992

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.