Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 04:09 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/debatt/jordbruksforskningen-styrs-alltmer-av-ideer-utan-vetenskaplig-grund/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Jordbruksforskningen styrs alltmer av idéer utan vetenskaplig grund”

EU-domstolens beslut i veckan angående genetiskt modifierade växter är ytterligare ett exempel på att jordbruksforskningens inriktning och tillämpningar alltmer styrs av idéer som omhuldas av miljörörelser, men som saknar vetenskaplig förankring, skriver Jens Sundström, docent i växtfysiologi och Torbjörn Fagerström, professor emeritus i teoretisk ekologi.

Samtidigt som det svenska lantbruket är drabbat av den värsta torkan i mannaminne har EU-domstolen fällt ett avgörande som kommer att få långtgående konsekvenser för det svenska jordbruket, bortom denna varma sommar. I veckan beslutades att grödor där man skapat mutationer på ett riktat sätt med hjälp av genkniven CRISPR ska betraktas som genetiskt modifierade (GM) växter. Beslutet är inte bara tragiskt för europeisk växtforskning och växtförädling. Det befäster också ett bredare mönster som blivit allt tydligare under senare år: Jordbruksforskningens inriktning och tillämpningar styrs alltmera av idéer, eller skolbildningar, som omhuldas av miljörörelser, men som saknar vetenskaplig förankring. I stigande utsträckning sysslar därför jordbruksforskningen med vetenskapligt döda frågeställningar, eller ideologiskt formulerade frågor utan vetenskapligt djup.

Valet stod mellan att betrakta CRISPR-växter på samma sätt som grödor där mutationerna åstadkommits med hjälp av strålning eller mutagena kemikalier, och att betrakta dem som GM-växter. Ur vetenskaplig synpunkt är detta en död fråga, en icke-fråga av ungefär samma dignitet som frågan om påven hade skägg eller ej. En mutation är en mutation, oavsett om den uppstått spontant, är inducerad med strålning, eller framtagen med en riktad teknik. Men dessvärre är frågan i högsta grad forskningspolitiskt relevant: Eftersom domstolen gick på miljörörelsernas linje – mot ett enigt forskarsamhälle – kommer CRISPR-tekniken nu att omfattas av EU:s stränga GMO-lagstiftning. Den döda hand som sedan länge vilar över modern växtforskning i Europa utvidgas därmed till att täcka ytter­ligare en löftesrik teknik.

Gemensamt för de skolbildningar som miljörörelserna framgångsrikt trumfar igenom både i Bryssel och här hemma är att de fokuserar på medlen i stället för målet. De definierar alltså på förhand vilka metoder som får och inte får användas. När det gäller växtförädling har hela miljörörelsen i decennier varit besatt av föreställningen att en viss uppsättning metoder – de som ger upphov till GM-grödor – utgör en fara för miljö eller hälsa. Eftersom jordbrukspolitiken i Bryssel går i miljörörelsens ledband blir det ointressant att det saknas vetenskapligt stöd för miljörörelsens uppfattning. Därmed blir också målet med växtförädlingen – att skapa grödor som bättre kan möta framtidens behov och problem – oväsentligt. Huvudsaken är att man inte använder de metoder som miljörörelsen har bannlyst.

Ett annat exempel är synen på naturgödsel kontra handelsgödsel. Utan vetenskapligt godtagbara skäl fastslår inflytelserika skolbildningar att den förra, men inte den senare, är godkänd för användning i jordbruket. Fosfor- eller kvävebärande molekyler får alltså bara användas som växtnäringsmedel om de först passerat en häst-, gris- eller komage. Det som borde vara det intressanta målet – att tillsätta den mängd näring som grödorna behöver för att kunna växa optimalt, och att göra det på ett sådant sätt att näringsläckaget till den omgivande miljön minimeras – är ointressant. Det viktiga är att metoden att framställa gödseln uppfyller det på förhand stipulerade regelverket, till exempel KRAV:s.

Ofta framställs skolbildningarna som progressiva; att välja bort ny teknik och innovationer sägs öka kreativiteten. För oss är detta en främmande tanke­gång. Att a priori förbjuda använd­ningen av en viss teknik utan att bry sig om vad som ger den största miljö­nyttan med bibehållen produktivitet är inte progressivt. Det är bara dumt, och borde inte vara värdigt en akademisk institution eller en forskningsfinansiär. Tyvärr visar de senaste årens sats­ningar på bristande insikt om detta:

Gemensamt för dessa och andra liknande satsningar är att forskningen ska stödja en verksamhet som bygger på ett på förhand fastslaget, ovetenskapligt regelverk beträffande vilka metoder som får användas inom jordbruket. Man kan tycka att ett mera passande uppdrag till ett universitet eller en forskningsfinansiär vore att statsmakten anger ett mål – till exempel att främja ett hållbart och miljövänligt jordbruk – och sedan ger forskningen fria händer att undersöka vilka medel som kan gynna det målet. Men avsevärda delar av jordbruksforskningen fungerar alltså inte så i dag.

I nästa ramprogram för Forskning och Innovation, kallat HorizonEurope, har EU-kommissionen aviserat att den vill öronmärka närmare 10 miljarder euro till forskning om hållbar livsmedels­produktion. Målet är att stöpa om livsmedelskedjan så att matproduktionen i större utsträckning kan bidra till att vi uppnår FN:s globala hållbarhetsmål. EU-kommissionens prioriteringar ligger också i linje med den svenska rege­ringens livsmedelsstrategi. Vi befarar att skolbildningarna blir väg­ledande både för hur forskningsmedlen fördelas och hur forskningen utförs. Då riskerar dessa satsningar att bara bli ett slöseri med skattemedel och ett hinder för att vi över huvud taget ska kunna uppnå hållbarhetsmålen.

Från politiskt håll trummas nu budskapet ut att ”business as usual” inte längre är gångbart. De jordbruksmetoder som har sin grund i vetenskap och teknik, och som historiskt har varit så viktiga för folkförsörjningen, är inte längre användbara, hävdas det. Skälen till att inte vetenskap och teknik skulle kunna vägleda oss in i framtiden klargörs dock inte.

Vi hävdar i stället att det ur ett samhälleligt perspektiv är viktigt att ”business remains as usual”: Vi behöver värna ett vetenskapligt förhållningssätt, där metoder, tolkningar och resultat i möjligaste mån inte styrs av ideologiska filter, och vi måste vara öppna för att använda bästa tillgängliga teknik i det praktiska jordbruket. Endast på det sättet kan vi uppnå FN:s globala hållbarhetsmål.

Det börjar bli läge för ett strategiskt vägval: Vad ska vi ha jordbruksforskningen till? Ska den ge kunskap för framtidens hållbara jordbruksmetoder, eller ska den vara en lekstuga för diverse utomvetenskapliga skolbildningar? Den som i sommarvärmen vill veta lite mera om hur det kan gå när jordbruksforskning filtreras genom alltför ideologiska glasögon kan ju googla på namnet Trofim Lysenko. Med Stalins goda minne körde han sovjetisk jordbruksforskning i botten. Den har inte hämtat sig än.

Jens Sundström, docent i växtfysiologi, SLU

Torbjörn Fagerström, professor emeritus i teoretisk ekologi, Lunds universitet

Fakta. CRISPR

CRISPR är en teknik som introducerar mutationer på förutbestämda ställen.

CRISPR tillhör en grupp av tekniker där ett protein eller ett RNA känner igen en DNA-sekvens som är unik för ett specifikt ställe på DNA-molekylen. Ett enzym (så kallad nukleas) klipper av DNA-strängen vid denna sekvens. Cellens eget reparationssystem träder då in och lagar brottet i DNA-kedjan. Med viss frekvens blir det fel när DNA-kedjan ska lagas. Då uppstår punktmutationer som kan utnyttjas i växtförädlingen.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt