Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Karisma och social kompetens överröstar djup sakkunskap”

Vad det är för speciell kunskap som Boston Consulting Group och liknande konsulter erbjuder som får ett stort universitetssjukhus att betala en kvarts miljard? Det enkla svaret är: just ingenting. Samhällets tilltagande nedvärdering av reell och substantiell kunskap ska inte förstärkas av skola och högskola; den ska motverkas av dem, skriver Mikael Holmqvist.

Man kan fråga sig vad det är för speciell kunskap som Boston Consulting Group och liknande amerikanska konsultföretag erbjuder som är så pass viktig, att ett stort svenskt universitetssjukhus köper deras tjänster för en kvarts miljard kronor under några få år? Det enkla svaret är: just ingenting. Däremot är betydelsen av dessa företags främsta kännetecken – välutvecklade sociala, kommunikativa och estetiska förmågor hos medarbetarna, en god illustration på vad samhället i allmänhet i dag värderar som ”relevant kunskap”.

Under decennier har Sverige uppfattats som ett ”kunskapssamhälle”, där det svenska näringslivets omvittnat framgångsrika förmåga till innovationer har byggt på människors faktiska kunskaper och analytiska förmågor. Alltjämt är Sverige en stark forsknings- och utvecklingsnation. På dagens arbetsmarknad, vilken speglar ekonomins allmänna omvandling, är det dock sådana egenskaper som ”personlighet”, ”entusiasm” och ”social kompetens” som värderas i allt högre grad. Företagsledare måste i dag vara ”karismatiska” för att övertyga investerare och media om förträffligheten med deras planer; motsvarande dygder gäller i tilltagande grad för andra av samhällets makthavare såsom politiker, jurister och myndighetschefer. En kompetent ingenjör som förvisso säger en massa kloka saker får allt svårare att göra sin röst hörd om han eller hon inte också är socialt och kommunikativt driven; samma sak gäller för andra professioner.

Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet torde vara det bästa exemplet på hur en djupt okunnig men mycket karismatisk person förmår att förvärva jordens viktigaste politiska ämbete, och detta i ett land med de främsta akademiska institutionerna. Men även inom den akademiska världen förväntas lärare och professorer numera vara socialt och kommunikativt skickliga, där förmågan till att framställa någonting som intressant kan vara nog så viktigt som huruvida själva sakfrågan i sig är intressant. Anställda på företag och myndigheter efterfrågar också allt oftare chefer som är engagerande, entusiasmerande och aktiverande; elever och studenter vill därtill ha lärare som agerar mentorer och coacher snarare än är traditionella kunskapsbastioner som föreläser till dem utifrån en djup sakkunskap. Det tidigare så bildande SVT-programmet ”Fråga Lund” blev under ledning av den entusiastiske underhållaren Kristian Luuk, någonting helt annat.

Trots sin historia som en kunskaps­nation framstår Sverige som en synnerligen god jordmån för detta fenomen som har sina rötter i en nyliberalt präglad världsekonomi. Grundskolans nuvarande läroplan stipulerar att barn och ungdomar bedöms och betygssätt inte bara för vad de kan, utan också för hur de förmår att verbalt och skriftligt presentera sin kunskap. För att till exempel få ett högt betyg i ämnet bild, räcker det inte bara med att ha skapat ett betydande arbete, man måste som elev också kunna uttrycka sig på ett visst, övertygande sätt om det man har gjort. Samma sak gäller för de andra ämnena, inklusive matematik, fysik och kemi. Att förstå avancerade matematiska begrepp och kunna lösa komplicerade tal är inte längre tillräckligt för att kunna erhålla ett toppbetyg; eleven måste också på ett dedikerat sätt redogöra för hur han eller hon tänkt. Den ”kommunikativa läroplan” som präglar den svenska skolan i dag handlar i hög grad om att kunna förmedla sådant som man har lärt sig, där en av lärarnas främsta roller är att utveckla elevernas förmåga till detta.

Att ett antal friskolekoncerner runt om i landet har blivit så populära, har att göra med att deras pedagogiska grund i hög grad inspireras av den typ av ”kunskap” som i synnerhet företag som Boston Consulting Group besitter. Skolans läroplan är som hand i handske med detta näringslivs världsbild; men den är på kollisionskurs med hur traditionellt akademiskt arbete fungerar, liksom den ordning som hittills gällt i industrin och i den offentliga sektorn. Förutom den uppenbara risken att arbetsmarknaden i allmänhet och morgondagens ledare i synnerhet i framtiden kommer att bestå av personer som förvisso är mycket kommunikativa och sociala, men som kan väldigt lite i jämförelse med tidigare generationer, finns också den lika uppenbara risken, att den nuvarande utvecklingen, där grundskolans läroplan är en nyckelfaktor, driver på redan existerande sociala skillnader mellan människor och därmed förstärker det svenska klassamhället. Den sociala och kommunikativa kompetens som grundskolans läroplan idealiserar bidrar inte till ett mer demokratiskt eller jämlikt samhälle, tvärtom.

De dygder som alltmer värderas på dagens arbetsmarknad och i samhället i stort lärs nämligen inte bara (bäst) ut av de mest attraktiva friskolorna; de lärs också först och främst ut vid köksborden i landets mest privilegierade samhällen, där just förmågan till aktivitet, engagemang, social förmåga med mera, sedan länge värderats högt. Barn och ungdomar som växer upp i mindre socialt, kommunikativt och estetiskt medvetna samhällen riskerar därmed att i än högre grad än tidigare marginaliseras; de kommer att få allt svårare att göra klassresor och därmed besätta viktiga beslutsfattande positioner och på annat vis nå inflytande i samhället.

Ett första steg mot att utveckla samhället bort från en betoning på individers karisma, ”personlighet” och image, är att återge den faktiskt förvärvade kunskapen en central roll i skolans läroplan, och inte som nu lära barn och ungdomar att vägen till ett högt betyg och därmed en god framtid går genom förmågan att vara socialt och kommunikativt excellent.

Givetvis måste barn och ungdomar vara socialt förmögna, det har gällt i alla tider; men denna ”kunskap” kan inte vara det huvudsakliga målet och framförallt inte utgöra grunden för samhällets framtida ekonomi. Landets universitet och högskolor måste medvetet se sig som en motkraft mot den tomhetens triumf som alltmer präglar samhället, för att referera till en viktig observation av min kollega Mats Alvesson. Vi behöver ett utbildningsväsen som står upp för den reella och faktiska kunskapen, och därmed motverka en utveckling som går på tvärs mot dess grundläggande uppdrag i samhället: att vara en bastion för kritiskt tänkande, intellektuell analys och liknande uttryck för meritokrati.

Samhällets tilltagande nedvärdering av reell och substantiell kunskap, så illustrativt förmedlat genom Karolinska universitetssjukhusets omfattande konsultinköp för skattebetalarnas pengar, ska inte förstärkas av skola och högskola; den ska motverkas av dem.

Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet