Ineffektiviteten växer i arbetsmarknadspolitiken. Kommuner har, som svar på Arbetsförmedlingens misslyckande, byggt upp parallella arbetsmarknadsåtgärder i egen regi med kommunala medel och med resurser från bland annat Europeiska Socialfonden (ESF). Kommunernas arbetsmarknadsåtgärder, inklusive vuxen­utbildning med SFI, omfattar enligt statistik från SCB, SKL och Skolverket idag drygt 12 miljarder kronor. Flera kommuner och ESF-projekt förefaller ha betydligt bättre resultat än Arbetsförmedlingen – samtidigt är variationen mellan kommuner stor i utformning, antal deltagare och målgrupper. Den lokala arbetsmarknadspolitiska utvärderingen är kraftigt eftersatt, och mer forskning behövs kring vilka insatser som ger bäst effekt.

Trots det menar vi att kommunerna är bättre lämpade att äga huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Närheten till så väl individen som arbetsgivare, och kunskapen om lokala förutsättningar ger kommunerna unika förutsättningar att fungera som plattform för matchning genom auktoriserade utförare.

Med denna utgångspunkt föreslår vi att Arbetsförmedlingens uppgifter fördelas enligt följande:

Myndighetsutövning. En arbetssökande kan idag bli kartlagd och arbetsförmågebedömd av flera olika aktörer i olika skeden. Staten behöver i stället ta ansvar för att en samordnad arbetsförmågebedömning och kompetenskartläggning genomförs, med fördel genom en eller flera upphandlade företag som utvecklat expertis. Personer som bedöms sakna arbetsförmåga bör staten ha rehabiliteringsansvar för, både avseende ersättning och sysselsättning. Kommunerna bör få huvudansvar för alla som bedöms ha någon grad av arbetsförmåga.

Arbetsförmedling och arbetsmarknadsinsatser. Arbete förmedlas inte genom Arbetsförmedlingen; med digitala plattformar som LinkedIn har Platsbanken spelat ut sin roll. Sverige behöver göra som andra EU-länder och lätta på tolkningen av utannonseringskravet. Ansvaret för kompetenshöjande insatser, stöd och matchning bör överföras till kommunerna och utföras av fristående aktörer i auktorisationsmodeller. Storbritannien och Australien kan här stå som förebilder, vars olika utformningar av jobbpeng har klart bättre resultat och är betydligt mer kostnadseffektiva än Arbetsförmedlingen. Resultatbaserad ersättning slår ut oseriösa eller dåliga utförare och styr mot etablerade och erfarna aktörer. Solnamodellen har exempelvis visat att lokalt, nära och flexibelt samarbete med näringslivet kortar vägen för arbetslösa till egen försörjning och jobb.

Utbildning. Arbetsförmedlingen har 18 olika utbildningsinsatser, varav arbetsmarknadsutbildning, som är en av dem, innehåller nästan 80 olika utbildningsinriktningar. Därutöver erbjuder kommunerna grundläggande och gymnasial vuxenutbildning med teoretisk och yrkesförberedande inriktning. Därtill finns den mer kvalificerade Yrkeshögskolan (YH). Eleverna omgärdas även av olika ersättningssystem: de mer förmånliga hos Arbetsförmedlingen respektive CSN-lån för ordinarie vuxenutbildning. Kommunerna bör i stället få det samlade ansvaret för utbildning för vuxna och utföra detta med fristående aktörer i lokala eller regionala auktorisationsmodeller med resultatbaserad ersättning, likt de modeller våra kommuner nu inför.

Lönesubventioner. Arbetsförmedlingen hanterar idag nio olika lönesubventioner med invecklade regelverk. Dessa bör i stället reduceras till ett enda flexibelt stöd. Av de nästan 90 000 prefixjobb som Socialdemokraterna utlovat (i form av utbildningskontrakt, extratjänster, beredskapsjobb och traineejobb) har mindre än åtta procent, eller knappt 7 000, blivit verklighet. Alliansens nystartsjobb var samtidigt 15 000 redan första året och är i dag 45 000. Regeringens förslag om att slå ihop några av stöden är otillräckligt. När alla lönesubventionerna i stället reduceras till ett enda flexibelt stöd bör de framgångsrika nystartsjobben stå som förebild.

Ersättningar. Arbetsförmedlingen hanterar i dag aktivitetsstöd, utvecklingsersättning och etableringsersättning, som samtliga kan slopas och ersättas av det kommunala försörjningsstödet, mot att kommunerna får kompensation. Hur försörjningsstödet behöver reformeras har vi skrivit om i flera artiklar tidigare . Lars-Erik Lövdéns statliga utredning av kvalificerad välfärdsbrottslighet förordar att utbetalningar ska ske genom en samlad utbetalningsmyndighet för att underlätta kontroll och effektivisera handläggning. Det kan vara en väg att samordna de ekonomiska skyddsnäten och undvika felaktiga utbetalningar eller medvetet fusk.

Uppföljning. Effektutvärderingar av lokala arbetsmarknadsåtgärder, utbildningsinsatser och lönesubventioner saknas i hög utsträckning. För att utveckla och förbättra arbetsmarknadspolitiken bör forskning knytas till utvecklingsprojekt, där de framgångsrika kan skalas upp och spridas till fler kommuner. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) bör få i uppdrag att leda ett sådant arbete tillsammans med intresserade kommuner. Arbetslöshets­statistiken som nu finns hos Arbetsförmedlingen kan föras av Statistiska Centralbyrån (SCB) och komplettera befintlig registerbaserad arbetsmarknadsstatistik (Rams).

Reformerna ovan lämnar Arbetsförmedlingen utan uppgift och den kan därmed läggas ned. Arbetsmarknadspolitiken blir samtidigt mer överblickbar och skulle enligt internationella erfarenheter bli mer resurseffektiv och nå bättre resultat. Dagens brister lämnar människor i arbetslöshet och riskerar att bidra till ett utanförskap som biter sig fast på höga nivåer bland utsatta grupper. Regeringen kan inte längre blunda för behovet av en genomgripande förändring.

Anna Jähnke (M), kommunalråd i Helsingborg

Josefin Malmqvist (M), kommunalråd i Sundbyberg

Oliver Rosengren (M), kommunalråd i Växjö

Lars Rådén (M), kommunalråd i Solna

Kommunerna är bättre lämpade att äga huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Närheten till så väl individen som arbetsgivare, och kunskapen om lokala förutsättningar ger kommunerna unika förutsättningar.