Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Nepotism avgör karriär på Karolinska institutet”

Tv-producenten Ylva Lööf anklagar KI för grov godtycklighet: Toppkandidaterna 
förbigås vid tillsättning av professurer vid Sveriges mest ansedda universitet. 
Vid flera tillsättningar av professurer på Karolinska institutet har vetenskapliga meriter inte varit avgörande. Och ett förslag i regeringens utredning om högskolekarriärer kommer bara att öka nepotismen. Tidigare hade oberoende sakkunniga rösträtt vid tillsättningar. Men den rätten har tagits bort. Nu bestämmer rekryteringsutskott godtyckligt om man ska ta hänsyn till de sakkunnigas skriftliga utlåtanden om de sökande. I regeringens utredning föreslås att den oberoende sakkunniggranskningen helt tas bort. Högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg bör stoppa ett förslag som än mer främjar nepotismen i högskolevärlden, skriver tv-producenten Ylva Lööf som i många år anlitats som föreläsare vid Karolinska institutet.

Karolinska institutet betraktas allmänt som Sveriges flaggskepp i fors­karvärlden. Där sitter de dugligaste i toppen. Där är meriterna avgörande vid höga tjänstetillsättningar. Där om någonstans följer man svensk lag. Det vill vi gärna tro. Men på Karolinska institutet är man i själva verket inte alltid så noga med meriter. Jag ska beskriva tre fall. Det finns fler.

När man tillsätter professurer, de tyngsta och mest prestigefulla tjänsterna på våra universitet, anlitar man sakkunniga. De ska vara experter inom det ämnesområde professuren gäller. De ska vara oberoende och icke jäviga. Därför hämtas de sakkunniga från andra universitet. De granskar samtliga ansökningar och rangordnar sedan oberoende av varandra de sökande efter meriter och skicklighet.

Rekryteringsutskottet kallas den grupp på Karolinska institutet som tillsätter höga tjänster. Förr om åren satt de sakkunniga med i rekryteringsutskottet med rösträtt. Men för ett antal år sedan togs denna rösträtt bort. Nu utgår man bara från deras skriftliga utlåtanden. De har inte längre någon självklar inblick i rekryteringsprocessen. Denna förändring öppnade dörren för godtyckliga tjänstetillsättningar. Plötsligt blev det inte alltid dugligheten som var avgörande för vem som blev professor.

Fall ett: För en tid sedan tillsattes en professur i medicinsk psykologi vid Karolins­ka institutet. Sex personer sökte tjänsten. Tre sakkunniga lämnade utlåtanden. Två av de sakkunniga var eniga om vem av de sökande som var mest meriterad och konstaterade också samstämmigt att en av de sökande inte var professorskompetent. Men underligt nog valdes just denna person som enda tänkbara kandidat av den tredje sakkunnige. Han brydde sig inte ens om att rangordna de övriga, betydligt mer meriterade.

Om en sakkunnig i sitt utlåtande fullständigt avviker från de övriga finns anledning att misstänka så kallat delikatessjäv. Denna jävssituation går inte att föra i bevis. Den handlar om de informella, ytterst starka maktstrukturerna på KI. Det maktspel som sker under bordet, som inte syns. I ett sådant fall ska rekryteringsutskottet vara särskilt uppmärksamt på de sökandes meriter. Det ska också reagera på att en av de sakkunniga antingen inte kan läsa ansökningshandlingar och/eller är oprofessionell i sitt utlåtande.

Men så gjorde inte rekryteringsutskottet. I stället kallades de två mest meriterade till intervju plus den kandidat som saknade professorskompetens. Efter intervjuerna meddelade rekryteringsutskottet sitt beslut. Den som saknade professorskompetens och som inte ens var docent utsågs till professor.Och alla runt omkring teg.

Fall två: Förra året tillsattes en professur i kirurgi med inriktning mot kolorektal kirurgi (tarmkirurgi) på Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge. Sju personer sökte professuren. Två sakkunniga var eniga om att en av de sökande inte hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsten. Den tredje sakkunnige rangordnade denna sökande som nummer tre. Då byttes en av de sakkunniga ut. Den nye sakkunnige rankade plötsligt den okvalificerade sökanden som nummer ett.

Sedan upprepades exakt samma procedur som i första fallet. Rekryteringsutskottet kallade de två mest meriterade till intervju samt den tredje udda figuren som egentligen inte hörde dit. Efter intervjuerna meddelade det sitt beslut. Professorstjänsten gick till den minst meriterade som inte ens var ackrediterad kolorektalkirurg.

Då ringde jag upp en medlem i rekryteringsutskottet och ställde den naiva frågan: ”Borde man inte ha examen i det ämne man blir professor i?” Jag fick ett kreativt svar som gick ut på att det inte behövdes för det kunde man alltid fixa senare.

Vid uppenbart felaktiga tjänstetillsättningar ska man få upprättelse om man överklagar till Överklagandenämnden för högskolan. Men på Karolinska institutet vågar nästan ingen göra det. För den som överklagar blir utfryst. Dessutom finns ett envist rykte på KI som säger att det inte går att få rätt. Men det ryktet är inte sant. De sakkunnigas sammanslagna rangordningslista ska enligt Överklagandenämnden väga tungt. Det bör framkomma starka sakliga skäl för att frångå deras rangordning.

Men nu finns en risk att även denna lilla möjlighet till rättvisa försvinner. ”Karriär för kvalitet” heter en utredning från regeringskansliet. Ett av förslagen i den utredningen innebär att man tar bort den oberoende sakkunniggranskningen vid tillsättandet av höga tjänster vid våra universitet. Om det förslaget går igenom blir nepotism, följsamhet och rätt kontakter ännu mer avgörande för möjligheten att göra karriär. Därför, Lars Leijonborg, högskole- och forskningsminister, finns all anledning att stoppa det förslaget.

På Karolinska institutets hemsida säger rektor Harriet Wallberg-Henriksson att man har som mål att bli det ledande medicinska universitetet i Europa. Då borde man vara angelägen om att anställa de bästa forskarna. Men på KI är man, som vi redan sett, ibland beredd att gå mycket långt för att slippa anställa de skickligaste. I fallbeskrivning nummer tre ska jag visa hur man bär sig åt för att på laglig väg genomföra något som egentligen är olagligt. Hur man manipulerar för att komma undan duglighetsprincipen så att det inte går att överklaga.

För en tid sedan utlystes en professur i anestesi och intensivvård vid Karolinska universitetssjukhuset Huddinge. Tre personer sökte tjänsten. En av de sökande var synnerligen välmeriterad. Han är docent sedan 1990 och en internationellt erkänd forskare som författat 235 vetenskapliga publikationer. Han har handlett 14 doktorander till disputation. Nummer två av de sökande är docent sedan 2002 och jämnårig med den välmeriterade sökanden men har endast författat 24 vetenskapliga publikationer och har bara handlett 2 doktorander.

När skillnaden i meriter är så här graverande blir det förmodligen omöjligt att hitta en sakkunnig som kan förnedra sig till att rangordna tvåan först. Och inte ens rekryteringsutskottet på Karolinska institutet klarar i det här läget att ge tjänsten till nummer två. Hur gör man då på KI om man ändå inte på villkors vis vill anställa den skickligaste forskaren? Jo, då finns ett fiffigt trick. Man drar helt enkelt in tjänsten. Så gjordes också.

De sökande meddelades per brev att det inte längre fanns någon tjänst att tillsätta. En indragen tjänst går nämligen inte att överklaga till Överklagandenämnden för högskolan.

Därefter satte man i gång att bereda två nya tjänster, skräddarsydda för den mindre meriterade men önskvärda kandidaten. Den ena var en tjänst som lektor i anestesi och intensivvård där den mindre meriterade redan i sin ansökan begär att tjänsten vid tillsättandet görs om till en professur. Den förvandlas då direkt till samma tjänst som man nyss dragit in.

Man annonserade ut tjänsten på KI:s hemsida, fyra veckor runt jul- och nyårshelgerna. Då risken var minimal att den välmeriterade skulle få syn på annonsen igen och söka även denna ”nya” tjänst. Om något så oturligt skulle inträffa måste man vara beredd att återigen dra tillbaka tjänsten. Och inte ens Karolinska institutet kan med hedern i behåll utlysa samma tjänst och ta tillbaks den hur många gånger som helst. Därför hade man även en annan tjänst i beredskap. Att ta till i nödfall. För att verkligen försäkra sig om att den minst meriterade skulle få anställningen. Nödfallstjänsten var en adjungerad professur i anestesi och intensivvård. Det sluga med en adjungerad professorstjänst är att den är personlig och inte behöver utlysas i konkurrens. Kruxet är dock att den är tidsbestämd och därför inte särskilt attraktiv.

KI hade tur. Det blev bara en sökande till tjänsten. Den mindre meriterade. Men vid sakkunniggranskningen blev det ett streck i räkningen för Karolinska institutet. De båda oberoende sakkunniga gjorde en professionell bedömning och fann KI:s önskekandidat icke professorskompetent. Önskekandidaten fick därför nöja sig med en lektorstjänst. Men denna nya lektor kan nu inom kort (när man kompletterat meriterna) konvertera tjänsten till en professur. Och Karolinska institutet får på detta sätt äntligen efter mycket krångel ”rätt” professor i anestesi och intensivvård.

Den synnerligen meriterade, internationellt erkände forskaren innehar inte längre någon akademisk tjänst. Han kan av familjeskäl inte söka sig till ett universitet på annan ort.

Till sist, Harriet Wallberg-Henriksson, rektor på Karolinska Institutet och ytterst ansvarig, är det inte besvärligt att skriva under och verkställa höga tjänstetillsättningar där man så uppenbart frångått duglighetsprincipen?

YLVA LÖÖF

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.