Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-22 19:03 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/debatt/omprova-politiken-carlsson-nara-medarbetare-till-ingvar-carlsson-analyserar-socialdemokratin/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

Ompröva politiken, Carlsson! Nära medarbetare till Ingvar Carlsson analyserar socialdemokratin: partiet brände ut sig i bägge ändar

Socialdemokratin har inget fungerande alternativ till den nuvarande ekonomiska politiken. Därför måste s nu förutsättningslöst ompröva sin politik. Samtidigt krävs att ledningen ändrar politisk attityd. Det är inte mer retorik och kortsiktiga kampanjer som partiet behöver utan återupprättande av samhällskritiken som arbetsmetod. Det skriver Pär Nuder, tidigare politisk sakkunnig hos Ingvar Carlsson.

+++

Den amerikanske diplomaten och filosofen Francis Fukuyama har återigen blivit aktuell. Än en gång skärskådas hans tes, att historien har tagit slut i och med kommunismens sönderfall och kapitalismens acceptans världen över.

Det må vara hur det vill med detta. I avvaktan på att just historien bevisar teorins hållfasthet bör emellertid en mycket äldre tes prövas, nämligen den som säger att historien ibland upprepar sig.

Under åren 1976-79 hade det socialdemokratiska partiet svårt att finna en naturlig oppositionsroll. Det var lättare att kritisera den borgerliga politiken än att formulera ett alternativ, särskilt på det ekonomisk-politiska området. Samtidigt spökade kärnkraften som en potentiell partisplittrande fråga. Engagemanget i energifrågan var många gånger större än motståndet mot den borgerliga regeringen.

Det är inte svårt att finna paralleller mellan då och nu, mellan det sena 70-talet och det tidiga 90-talet:

EG-frågan blir av allt att döma det här årtiondets kärnkraftsfråga. På samma sätt som under 70-talet ökar spänningarna inom det socialdemokratiska partiet i en för landet avgörande fråga. De allra mest euforiska EG-anhängrna borde betänka att det återigen är den socialdemokratiska opinionen som kommer att avgöra utgången i en viktig folkomröstning.

Den andra parallellen rör socialdemokratins oppositionsroll i allmänhet och partiets ekonomiska politik i synnerhet.

Rom byggdes förvisso inte på en dag, så heller inte en moderniserad socialdemokratisk ekonomisk politik. Bara det att ställa om argumentmegafonen från "vändpunkten är nära" till "domedagen är nära" tar tid.

Värre är att partiet i sak behöver förnya sig. LO-ekonomen Dan Andersson säger det rakt ut: "Sossarna har inget fungerande alternativ till den nuvarande ekonomiska politiken." Och han kan ju inte direkt beskyllas för att vara ett högerspöke.

Det tycks med andra ord som om historien är på väg att upprepa sig, det vill säga att de tre första oppositionsåren är förlorade för socialdemokratin.

Så behöver emellertid ingalunda bli fallet. Till att börja med kan dagens borgerliga regering inte jämföras med gårdagens. De sakliga och ideologiska skillnaderna mellan ministären Bildt och Ingvar Carlssons oppositionspolitik är väsentligt mycket större än de mellan ministärerna Fälldin och Olof Palmes oppositionspolitik. Ett "nej" till borgerlig politik har en helt annan innebörd i dag. Detta främst beroende på moderaternas dominans i regeringen och den moderata målmedvetenheten att förändra Sverige i grunden.

Inte heller dagens socialdemokrati kan jämföras med gårdagens. Den interna debatten är betydligt livfullare och viljan till förnyelse klart starkare nu än för 10-15 år sedan. Detta måste partiet betrakta som en stor tillgång och inte som en belastning.

EG-frågan är härvidlag ett gott test. Det gäller att undvika ett nytt Linje 2-syndrom, det vill säga att personer med andra uppfattningar än den officiella partilinjen stämplas som dissidenter och mindre goda socialdemokrater. Det betyder dock inte att partiet får sväva på målet i stödet för medlemsansökan.

Klarar man av att navigera rätt bland blindskären i EG-frågan borde det socialdemokratiska partiet vara moget för att nu ta ett nytt ideologiskt och politiskt "språng". Just sådana avgörande idemässiga "språng" har socialdemokratin tidigare varit mäktig vid vissa strategiska tidpunkter i historien: när partiet valde den reformistiska vägen i seklets början, när man 1932 avvisade socialiseringar som övergripande metod och när förväntningarnas missnöje möttes med det starka samhället och välfärdsstatens uppbyggnad på 50-talet.

Ett nytt idemässigt "språng" kan emellertid bara bli verklighet om socialdemokratin och dess företrädare ändrar politisk attityd.

I framtiden kommer väljarna i mycket större utsträckning än hittills att efterfråga fakta och analys om samhället, snarare än retorik och kortsiktiga kampanjer. I ljuset av detta måste socialdemokratin återupprätta samhällskritiken som arbetsmetod. Det krävs mindre av megafon, mer av samtidstolkare. Först då kan "språnget" bli verklighet.

Författaren Anders Ehnmark har sagt att socialdemokratin varit mästare på att befria människor, men sämre på att formulera en politik för frihet och valfrihet.

Socialdemokratins problem handlar till stor del om detta. Tillspetsat skulle man kunna säga att partiet under 80-talet och i början av 90-talet brände sig i bägge ändar.

Å ena sidan ansåg de medborgare som ännu inte är "befriade" - från dåliga arbetsmiljöer, nedslitna bostadsområden, låga löner, hierarkiska arbetsorganisationer och litet inflytande - att socialdemokratin svek dem.

Å andra sidan tyckte de "befriade" - om man så vill den välmående medelklassen - att socialdemokratin inte förde en politik för dem. Partiet talade inte deras språk. Socialdemokraterna uppfattades som ett konservativt parti, särskilt bland de unga.

Det vore förödande om socialdemokratins opinioner återigen började stångas mot varandra. Framtidens politik handlar inte om antingen eller; frihet eller "befrielse", utan om både och. Förstår partiet detta inser man också det givna sambandet mellan frihet och "befrielse".

Kittet i välfärdssamhället är de många människornas stöd för den generella välfärdspolitiken. Om inte de som en gång blivit "befriade", eller deras barn och barnbarn, som aldrig har upplevt "befrielsen" utan bara njutit dess frukter, om inte de ställer upp på jämlikhet och solidaritet, då löses kittet i välfärdsstaten sakta upp. Då kommer Sverige att abdikera från positionen som ett av de främsta och mest anständiga samhällen som någonsin funnits.

Den första uppgiften socialdemokra tin måste ta itu med handlar om just detta - att definiera den generella välfärdspolitiken och att argumentera för att jämlikhet och ekonomisk effektivitet är två sidor av samma mynt. Det är om detta som 90-talets stora politiska strid kommer att stå.

Den andra uppgiften är att partiet måste återerövra begreppen frihet och valfrihet. Det är närmast en tragik för socialdemokratin att de borgerliga partierna under 80-talet fick monopol på ordet valfrihet, och det i anslutning till något så - trots allt - perifert som Pysslingen och Cityakuten. Det vore förödande om socialdemokratin återvände till de stora och konforma lösningarna hur människors vardag skall se ut, si eller så, bestämt av någon annan, långt där uppe.

Den tredje uppgiften är klassiskt: att ständigt föra en politik som lyfter de människor som ännu inte är "befriade". Det handlar om arbetsmiljön och arbetsvillkoren, om miljonprogramsområdena och boendemiljön, om utbildning och kunskap, om kvinnor jämställda med män. Kort sagt, det handlar om klassisk fördelningspolitik, att omfördela makt och resurser till dem som det bäst behöver.

Den fjärde uppgiften är ett mästerskap i sig: Hur skapa full sysselsättning i en internationaliserad ekonomi med fasta växelkurser och kommunalskattestopp

Socialdemokratins framtid beror till stor del på hur man lyckas besvara den frågan.

Under de ett och ett halvt år som återstår till den socialdemokratiska partikongressen 1993 måste partiet förutsättningslöst pröva sin ekonomiska politik. Det måste ske med samma intensitet och målmedvetenhet som skedde inför 1981 års partikongress då krisprogrammet "Framtid för Sverige" antogs. Ingen arbetsuppgift är viktigare.

Att ta ansvar för landet efter tre års misslyckad borgerlig politik med rekordhög arbetslöshet är ingen avundsvärd uppgift - allra minst om man inte vet vad man skall göra för att råda bot på problemen.

Redan nu kan konturerna till för nyelsens socialdemokrati skön jas. Valresultatet har fört det goda med sig att öppenhet, omprövning och ifrågasättande åter har tagits till heders. Konformism och likriktning skall sökas på annat håll, "den enda vägen". Det är (borde vara) inom socialdemokratin framtidsdebatten förs.

När den socialdemokratiska analysgruppen på försommaren presenterar sina iakttagelser och förslag vore det förödande om partiet kläddes i säck och aska och debatten kom att handla om att finna syndabockar för 80-talets försyndelser. För det var faktiskt inte "stalinisterna" kring Bengt Lindqvist som gjorde att socialdemokratin förlorade valet. Inte heller "nyliberalerna" kring Kjell-Olof Feldt. Inte ens berodde det på Stig Malm. Eller för den delen Ingvar Carlsson.

Analysgruppen bör i stället ange konturerna för nästa socialdemokratiska "språng", nämligen att formulera en politik för det som maktutredningen i sin sista mening anger som framtidens viktigaste politiska uppgift:

"Ytterst handlar detta om att förena fria personliga val med solidarisk gemenskap."

PÄR NUDER

DN 5/4 1992

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt