Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-13 05:57 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/debatt/ulvaeus-sviker-kampen-for-allas-ratt-att-ta-sig-ton/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
DN Debatt

”Ulvaeus sviker kampen för allas rätt att ta sig ton”

Bo Strömstedt till angrepp mot Björn Ulvaeus om synen på religionsfriheten.
 Den kände artisten Björn Ulvaeus vill tillsammans med förbundet Humanisterna att religionsfriheten ska mista sitt skydd i grundlagen. Kan den som vill snöpa andra människors fria uttryck alls kallas humanist? undrar Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt. Ett angrepp på religionsfriheten är ett svek mot Ulrika i Vilhelm Mobergs romaner om utvandrarna till Amerika, som Ulvaeus och Benny Andersson förvandlade till musikalen ”Kristina från Duvemåla”. Ulrika satte sig till motvärn mot trosförtryck. Det är bland annat det upproret religionsfriheten ska skydda. Humanisterna vill naturligtvis inte bara avskaffa religionsfrihetslagen, de vill avskaffa religionen, skriver Bo Strömstedt.

Förbundet Humanisterna i Uppsala – givetvis välmenande men alltför sammanbitet – vill att den svenska lagstiftningen om religionsfrihet skall avskaffas. Att förslaget väckt uppmärksamhet beror inte minst på att det stöds av Björn Ulvaeus.

Björn Ulvaeus sviker därmed åtminstone en av sina gamla vänner, nämligen Ulrika i Västergöhl i Vilhelm Mobers stora utvandrarroman som Ulvaeus och Benny Andersson så mästerligt förvandlat till teater. I en klassisk scen säger Ulrika där till kyrkvärden som tillsammans med pros­ten kommit för att upplösa en förbjuden nattvardsgång och som då kallar henne hora:

– Hora för dej, kyrkvärd? Vad sa du te mej förr i världen? När du kom te mej mä riksdalern i ena handen och kuken i den annra?

Så skandalös ansågs den repliken 1949, när boken kom ut, att riksdagsmannen Axel Rubbestad krävde att Vilhelm Moberg skulle sättas i fängelse och riksdagsmannen Axel Mannerskantz eldade upp ”Utvandrarna” i värmepannan medan han tillsammans med sin hustru sjöng ”Du gamla, du fria”.

– Det var ju tur, sa Moberg, att boken var så tjock, annars hade herrskapet inte hunnit med sin sång.

När Ulrika så småningom, i bredbrättad amerikansk hatt, gifter sig med baptistpastorn i Stillwater och blir mrs Henry O’Jackson – och det på grund av ett aldrig tillrättalagt missförstånd står i tidningen The Pioneer att ”the bride belongs to the very old noble family of Västergöhl in Sweden” – är det Mobergs gåva till en gammal stursk kamrat från Ljuder.

Självtillit hade Ulrika från början. I det nya landet vann hon också andras tillit – respekt för sin person, sin tanke och för det människovärde Ljuder velat beröva henne. Det människovärdet är alltjämt ett av religionsfrihetslagens syften.

Det är sant att religionerna, kyrkorna, i många sammanhang varit förtryckande. Därför är det ständiga upproret i kyrkornas värld, historien igenom, av vikt: att det ständigt skapats frihet inte bara till religions­utövning utan också till opposition mot trons tryck och förtryck.

Inte sällan har denna strävan, liksom hos Moberg, präglats av gott humör. Nils Frykman hette en skollärare, lekmannapredikant och sångförfattare i Sunne i Värmland under det sena 1800-talet. Han ville tro och tänka efter eget huvud och hjärta och inte efter prostens. Han blev därför varnad av skolrådet och var nära att bli utsparkad från både skollärartjänsten och skollärarbostaden. Då satt han i gungstolen i skollärarbostaden han skulle bli utlyft från och skrev en av sina mest kända andliga visor:

Nu är jag nöjd och glader,

Nu kan jag andas ut.

Nu bor jag hos min Fader,

Min träldomstid är slut

Livad av sin egen sång överklagade han sedan skolrådets beslut till domkapitlet – som fällde. Då överklagade han domkapitlets beslut till Kungl.Maj:t – som friade. En skollärare i Sunne skrev på 1880-talet på en svensk rättighetsförklaring. Ur det humöret – som också till exempel Tage Erlander växte upp i och smittades av – växte den svenska demokratin.

Och ännu sjungs Nils Frykmans sånger; trettio av hans främsta hits finns förtecknade i ”Svenskt psalm- och sånglexikom” – vilket säkert berättar något också för Björn Ulvaeus.

Martin Luther spikade sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Paul Peter Waldenström som – i ett uppror mot Svenska kyrkan – skapade Svenska missionsförbundet spikade sina teser, om också inte på kyrkporten. William Booth var mot slutet av 1800-talet pantlånare i East End i London och såg varje dag männi­skors nöd och betryck. För att ge också de fattigaste uniformer, fanor och trumpeter skapade han Frälsningsarmén.

Inte sällan hängs dock en religiös kappa på strävan till makt. När Gustav II Adolf på 1600-talet krigade i Tyskland var hans huvudavsikt inte alls att försvara den rena evangeliska läran; avsikten var att stärka det svenska stormaktsväldet. Religionen skall fritt kunna utövas, men dess yttringar skall just därför fritt kunna granskas, bedömas, diskuteras. Det är ingen rättighet, ingens rättighet, att utöva religion med våld.

Humanisterna anser nu att det i Sverige i dag finns så många religioner, också med egenartade sedvänjor, att religionsfrihetens konsekvenser kan bli svåra att överblicka. Men är då inte lagstiftarens uppdrag snarare att överväga och bedöma det som förändrats än att avskaffa en grundlagsskyddad rättighet? Humanisterna anser också att många moment i religionsutövningen skyddas av andra lagrum. Men är det automatiskt ett skäl att avskaffa den grundlag som har just religionen som sitt föremål?

Vad är en grundlag? Grunden också för annan lagstiftning. Somliga anser nu, i upphetsning över den snabba tekniska utvecklingen, att tryckfrihetsförordningen bör slås samman med yttrandefrihetsgrundlagen. Är det så säkert att det skulle vara till frihetens tjänst? Den som börjar försvaga grunden riskerar inte sällan sättningar i själva bygget. Det erfarenhetskapital som förvaltas av tryckfrihetsförordningen och tryckfrihetsförordningens tillämpning är en tillgång inte framför allt för dem som skriver utan för dem som läser, för medborgarna.

Humanisterna vill naturligtvis inte bara avskaffa religionsfrihetslagen, de vill avskaffa religionen. Också det är en tillåten strävan – men en strävan som bör omges av det fria yttrandet. Uppsala har rätt till sitt ord – även om det möjligen är svårt att tänka sig att en grupp Lundahumanister lika sammanbitet, och utan självironisk eftertanke, skulle ägna sin viktigaste kraft åt att avskaffa en medborgerlig rättighet. Hjalmar Gullberg ler ett mångtydigt leende.

Tills motsatsen är bevisad förefaller därför Ulrika i Västergöhl som en mera skapande kamrat för Björn Ulvaeus än Humanisterna.

Kan den som vill snöpa andra 
människors fria uttryck alls kallas humanist?

BO STRÖMSTEDT

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt