Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 12:56 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/familj/birgitta-albons/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Birgitta Albons

Engagerad och sann DN-journalist

Fd DN-medarbetaren, frilansjournalisten Birgitta Albons har avlidit just fyllda 64 år. Hennes närmaste är livskamraten Sören Brunes och barnen Pia och Martin med familjer.

Birgitta Albons tillhörde det gamla gardet av djupt engagerade journalister på DN, de som formulerade tidningens engagemang för utsatta människor här hemma men framför allt ute i världen: fattiga i Indien, svarta i USA, krigsoffer i Vietnam, drabbade kvinnor i Kosovo, folkmordsoffer i Rwanda, palestinier i Gaza och på Västbanken. På alla dessa platser fanns Birgitta Albons och hennes engagemang upphörde aldrig. Ända till slutet förblev hon sig själv, sökandes efter sanningen, fylld av indignation över världens orättvisor. Alltid övertygad om att man måste kämpa för att göra världen bättre. När hon såg tecken på detta blev hon lycklig, som när organisationen ”Kvinna till kvinna” lyckades upprätta kvinnliga våldstäktsoffer på Balkan eller ensamkommande flyktingbarn fick stanna i Sverige och börja om sina liv, ibland med Birgittas egen personliga hjälp.

Birgitta Albons kom till DN som ung reporter 1962. Då hade hon gjort en resa per bil till Indien för att skriva om brunnsborrning och behovet av rent vatten i byarna. Väl på plats bröt gränsstrider ut mellan Indien och Kina och Birgitta Albons kontaktade DN för att rapportera om detta. Stor sak, konstaterade utrikesredaktionen och skickade sin stjärnreporter Sven Öste till krishärden; där i Indien möttes Birgitta och Sven och ett år senare hade de gift sig, hon blott 19 år, han 18 år äldre. Birgitta var strålande vacker med sitt långa ljusa hår, att Sven Öste föll för henne är inte svårt att förstå, men i Birgitta hade han också fått en partner som kunde matcha hans lidelse och intellektuella brio. De hade mycket gemensamt: engagemanget, journalistiken, den outtröttliga viljan att skildra världens elände och ondska men också dess hjältar: medborgarrättskämparna som slogs för rättvisa och sanning. Något år efter giftermålet flyttade paret till USA, där Sven blev 
DN:s Washingtonkorrespondent, och nu engagerade sig bägge i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. De lärde känna Martin Luther King, Birgitta blev nära vän med hans närmaste man Andrew Young. När King mördades hade han ett brev till Sven i fickan. Sonen Martin, född 1967, uppkallades efter honom. Och Birgitta Albons skrev ett lysande reportage i tidningen Vi från den amerikanska Södern där hon visade i ord och bild hur järnvägen delade samhället mitt itu med svarta på ena sidan och vita på den andra.

Åter i Stockholm 1972 fortsatte Sven Öste sin rapportering från Vietnam, kriget engagerade bägge djupt, men någon måste ju stanna hemma hos barnen, Pia och Martin. Det blev oftare Birgitta än Sven. 1978 gick de skilda vägar. Birgitta Albons fortsatte på DN:s hemmaredaktion, engagerad, kritisk som alltid också mot DN för vårt ”överhetsperspektiv” som hon tyckte, vår förkärlek för makthavare och oförmåga eller ovilja att se på verkligheten ur de vanliga människornas perspektiv. På åttiotalet valde hon att lämna tidningen för att utbilda sig till sjuksköterska och hon arbetade som sådan i palestinska flyktingläger. Nu fick hon upp ögonen för palestiniernas sak, ett engagemang som så sent som 2005 sedan ledde till fotoboken ”Muren” med bilder av Donald Boström där hon beskrev den förödande situation som Mellanösternkonflikten lett till för palestiniernas del. Så sent som förra sommaren lyssnade jag på henne när hon berättade om sin bok och visade bilder för en djupt berörd publik på Bottarvegården på södra Gotland. Då var Birgitta Albons återställd efter sin cancersjukdom och såg sig själv som frisk, men under sensommaren insjuknade hon åter. Då hade hon ändå hunnit få nära femton lyckliga år med scenografen Sören Brunes, en partner som passade henne perfekt.

När sjuksköterskearbetet blev för fysiskt krävande återvände Birgitta till DN, först som redigerare, sedan som reporter på Insidan. År 2001 lämnade hon Dagens Nyheter med avgångsvederlag. Då hade hon under många år varit verksam på Insidan, där hon inte bara skrev om världens kriser utan även författade kulturhistoriska artiklar om till exempel polions historia eller gjorde författarporträtt. Efter folkmordet i Rwanda for hon dit och skrev starkt och sant om försoningsarbetet som hade tagit vid i byarna. Hennes sista reportage för DN var en serie från USA, dit hon for tillbaka för att följa sina egna spår från 1960-talet. Den första artikeln handlade om dödsstraffet, en oförglömlig vidräkning med all världens grymhet i amerikansk tappning, som hon kände så väl. Kritisk, skarp, korrekt, balanserad som alltid av värme och medkänsla.

KERSTIN VINTERHED

Artikeln är rättad

DN rättar

I dödsrunan över Birgitta Albons 26/6 uppgavs att Martin Luther King hade ett brev till hennes dåvarande make, DN:s Washingtonkorrespondent, Sven Öste i fickan när han blev mördad för 30 år sedan. Brevet, egentligen baksidan av ett kuvert, var dock från Sven Öste till Martin Luther King och innehöll tio ”budord” mot kriget i Vietnam.

Martin Luther King bar detta kuvert med sig i innerfickan på sin kavaj och citerade ofta budorden i sina tal, bland annat ”Thou shalt not believe in body count”, det vill säga tro inte på den amerikanska krigsmaktens uppgifter om hur många fiendesoldater som dödats. Budorden formulerades av Öste vid en sopplunch för äldre svarta präster från Södern som King och hans närmaste medarbetare Andrew Young ville försöka mobilisera mot kriget i Vietnam och innehöll även följande: ”du ska inte tro på en seger i Vietnam”, ”du skall icke tro att Vietnams folk älskar er…”, ”du skall icke döda…”

”Det kunde ha låtit som blasfemi – men inte där, inte bland Kings baptistpräster”, berättade Sven Öste själv senare om händelsen. ”Och Martin själv förde budorden med sig under färderna väster ut och söder ut till Memphis.”

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt