Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 00:41 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/familj/dn-gratulerar-en-luring-fran-storken/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

DN gratulerar: En "Luring" från Storken

Namn: Stefan Demert

Gratuleras till: Årets trubadurpris av Nils Ferlin-sällskapet

Arbete: Visförfattare och artist

Senaste diktbok: Om sin mamma "Edith Amalia"

Läser: Helst poesi

Musik: Tre namn bland många andra är Bob Dylan, Paul Simon och Louis Armstrong

Senaste filmer: "Gladiatorn" och "Flykten från hönsgården"

Familj: Dottern Anna 31 år. Sambo Carina Bergwik.

Motto: Sök svaren hos dig själv

Citat: "Jag begär inget annat av livet än rätten att få begå mina egna misstag" (Rod Steiger)

+++

"EN MOSSIG MAJOR ifrån Boden, han skrek till sitt manskap: Metoden när isen är tunn och man bottnar till mun är att tugga sig fram genom floden." Med denna lilla fyndiga limerick gjorde trubaduren Stefan Demert sin första mediadebut. Nämligen på Namn och Nytt-sidan i DN för 35 år sedan.

Men i dagarna har han fått pris för något helt annat, Årets trubadurpris på 15 000 kronor av Nils Ferlin-sällskapet för att han är en trubadur och diktare i Ferlins anda. DN gratulerar.

På 40-talet fanns ingen tv och bara ett program i radion. Radioprogrammen var ofta bra och redan i 8-9-årsåldern var Stefan en ivrig radiolyssnare. Någon enstaka gång hände det emellertid att apparaten var avstängd. Då fick Stefan extra tid över att kolla lite i bokhyllan hemma.

- Min mor hade Nils Ferlins "Med många kulörta lyktor". Den läste jag någon gång i slutet av 40-talet och den boken öppnade sedan vägen för mig in i dikten och versen. Och till musiken och visan, berättar Stefan Demert.

På 70-talet var det en visboom med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström i spetsen. Då beställde man en trubadur till kaffet på firmafesterna ungefär som man gör med dagens ståuppare. Och vid ett tillfälle fattade unge Stefan mod till sig och frågade på Vispråmen Storken om han kunde få sjunga några egna visor som "Balladen om den kaxiga myran" och "Luring".

- Jag var jättenervös och det var Thorstein Bergman som var huvudartist den kvällen. Ett fåtal inbjudna fick göra små inhopp. Men det gick bra för folk fnissade och garvade!

Snart utannonserades Stefan Demert i pressen som kvällens huvudartist på Visklubben Storken.

- I november 1969 skulle en visafton äga rum under Folkparksforum i Eskilstuna med namn som Cornelis och Fred Åkerström. Men ingen visste vem jag var. Allan Schulmann som var producent för tv-programmet "Hylands hörna" var också där och tittade.

- Det blev något av en Askungegrej. Efter konserten sprang dom efter mig med kontrakten i hand. Och nästa dag var det en bild på mig i Aftonbladet där det stod något om "succé". Det kom verkligen som en överraskning.

Snart blev Stefan uppkallad till självaste Hyland och i direktsändning i "Hylands hörna" sjöng han "Marknadsvisa" så hela Sverige gungade med i takt.

- Jag var lite pirrig men hade nog inte vett att vara riktigt rädd, skrattar han i dag.

Snart bildades en ny grupp med Stefan som en av sångarna i "Visor och Bockfot" som drog ut på folkparksturné 1970.

- Vi sjöng visorna, bockfoten var fiolspelmännen som enligt gammal folktro stod i förbund med djävulen och näcken. Och tittade man ordentligt på spelmännen så kunde man nog se att det stack fram en liten bockfot under byxbenen. Jeja Sundström, Fred Åkerström och jag var på lång turne med skickliga spelmännen Björn Ståbi och Per Hans Olsson. Sid Jansson, mannen som kan allt om den svenska visan och som dessutom var Cornelis manager, höll i det hela.

Så sommaren 1970 blev introduktionen till det nya livet för Stefan Demert med tredubblad lön i all hast. Han hade 8-9 visor på Svensktoppen under 70-talet. Stimpengarna droppade rakt ner i hans ficka. Och i dag hänger två guldskivor på väggen hemma i radhuset.

Stefan Demert är född i Nyköping men har vuxit upp i Stockholms södra förorter. Familjen flyttade för att pappa Denis fick jobb på LM Ericsson. Stefan hatade skolan men tog motvilligt realen i Brännkyrka Samreal bara för att glädja sina föräldrar.

- Jag hade svårt för matte som var urbota tråkigt. Däremot tyckte jag mycket om biologi och teckning.

Så småningom började Stefan arbeta som litograf på Ljunglöfs litografiska.

- Jag gick på Konstfack på kvällarna men det hände att jag smet i väg på bio i stället. Jag har faktiskt fört bok över de flesta filmer jag sett sedan jag var 4-5 år.

Sedan jobbade han en tid på NK:s tapetserarverkstad där han "hjälpte till". Därefter arbetade han fem år på Lagerkompaniet. På det följde De Blindas fabrik i Sandsborg.

- Jag skrev mycket på fritiden. Och på jobbet, när chefen inte såg.

I dag sjunger Stefan Demert på alla upptänkliga ställen för "folkparkerna har tagit slut".

- Där finns bara rockstjärnor med stora högtalare numera. Förr hade folkparkerna ett brett programutbud och familjekvällar.

Visioner

- På ålderns höst tänker jag sitta och skriva. Som vision låter det kanske tråkigt men det är det mest spännande jag vet. En sorts samtal pågår med mig själv.

Lisbeth Tell

lisbeth.tell@dn.se

08- 738 11 17

Två guldskivor. I dag sjunger Stefan Demert på alla upptänkliga ställen för "Folkparkerna har tagit slut. Det finns ju bara rockstjärnor där numera".

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt