Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

DN gratulerar: Klok rapportör i stormcentrum

Namn: Kaj Björk.

Fyller: 80 år på juldagen.

Skilda roller: Journalist, diplomat, politiker.

Förlorat ideal: Sovjetunionen.

Han har varit en flitig man efter pensioneringen för femton år sedan. Sex böcker har han hunnit skriva. Den senaste, tillsammans med hustrun Claude, doktor i klassisk arkeologi, är ett mäktigt verk med titeln "Kinas väg - Från stenåldern till dataåldern".

- Nu får det vara nog, säger Kaj Björk, 80 år på juldagen.

Fast guvet. Claude forskar i västerlandets kontakter med Kina före Sidenvägen och själv intresserar han sig för Montesquieus syn på Kina. Kan dessa två ämnen möjligen förenas

- Jag har alltid fått syssla med sådant som jag tycker är roligt, säger Kaj Björk. Uppenbarligen roar han sig fortfarande.

Journalist, litteraturkritiker, debattör, politiker, diplomat. Han har levt i en tid av omvälvningar, varit med där det stormat, men oftast bevarat sitt lugn, försökt förklara, bena upp, beakta anförda synpunkter, lägga fram sina åsikter. Det har ibland blivit långt och komplext; otåliga läsare har tröttnat, medan den trägne fått sin belöning i en ovanligt klok analys.

Det politiska intresset fick han med sig i modersmjölken, åtminstone med fadersarvet. Mamman, som var konsthantverkare, kom från en släkt av häradshövdingar i Mellansverige, hon läste Ellen Key och hörde Hinke Bergegren tala om kärlek utan barn. Sedan fick hon själv fem stycken. Pappan, son till en skånsk slaktare, blev psykiater, bildade år 1903 det socialdemokratiska ungdomsförbundet tillsammans med Per Albin Hansson och Gustav Möller, var god vän med Fabian Månsson och Z Höglund och skolkamrat med Anders Österling.

När Kaj var tio månader dog fadern. För några år sedan skrev Kaj Björk en bok om honom, "Livet är kort".

I Göteborgs högre samskola var det klasskamraten Anders Ek, den blivande skådespelaren, som fick upp hans ögon för Sovjetunionen, det förlovade landet. Storebror Leif åkte själv dit med sin hustru, poeten Karin Boye, och kom tillbaka hänförd. De var båda verksamma i Clarté, som under 30-talet hyste vänstersympatisörer av alla kulörer, socialdemokrater, kommunister, syndikalister.

Ebbe Linde, skalden, dramatikern, Chalmers-läraren, hänförde gymnasisterna med eldande tal. Han var kanske den viktigaste inspiratören.

Efter studentexamen blev Stockholm hans arbetsplats. Han gick som löshäst på Social-Demokraten, pluggade på högskolan, lyssnade till Myrdal och Tingsten, debatterade mot nazister, som gav honom vedernamnet "Dimmornas Kaj", samarbetade med C H Hermansson och Per Meurling i Clarté. Men strax före jul 1939 kom det socialdemokratiska förbudet mot medlemskap i det "nazikommunistiska" Clarté. Kaj Björk valde socialdemokratin.

Han fick sin belöning. Fast jobb på Morgon-Tidningen. Efter kriget partiets internationelle sekreterare; under nio år reste han jorden runt och kongressade. Mot slutet av den perioden var han också chefredaktör för Tiden. Där skrev han en ledare som många ännu minns. Folk borde lägga mera pengar på sina bostäder i stället för att köpa bil, pläderade han. "Med förlov sagt påminner mig svenskens entusiasm för bilen om vildens förtjusning för glaspärlor . . . "

Aldrig har han blivit så citerad och omdebatterad.

År 1956 återvände han till barndomsstaden och efterträdde Rolf Edberg som chefredaktör för Ny Tid. Det varade inte länge. A-pressen behövde pengar till Stockholms-Tidningen och Ny Tid lades ner. Den vanligtvis stillsamme Kaj Björk gav Arne Geijer en avhyvling så det sjöng om det.

Han kunde ha blivit chef för Liseberg, men tackade överraskad och smickrad nej. Det blev UD i stället. Med tiden kom han att spökskriva Sven Anderssons tal. Möjligen kan detta ha bidragit till att han ansågs kvalificerad för ambassadörsposten i Beijing. Han blev sidoackrediterad till Kambodja, reste dit och rapporterade om ett folktomt Phnom Penh.

En annan rapport, som av misstag blev offentlig, kom att väcka betydande uppståndelse. Från sin kinesiska utsiktspunkt kunde ambassadören omvärdera sin syn på Sovjetunionen, hans ungdoms drömland. "Totalbilden av dagens Sovjetunionen, sedd utifrån, är ett stelnat och inkrökt samhälle, tyngt av gammalmodiga föreställningar och rutiner", skrev den gamle journalisten.

Han trappade ner sin diplomatiska karriär i det stillsamma Ottawa i Kanada. Med sig hem därifrån hade han en ordbehandlare. Den är nu femton år gammal och därmed antik. Senast klagade bokförlaget över att de hade svårigheter att öppna programmet.

Inför nästa bok lär det bli att köpa en ny.

Thorleif Hellbom