Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 13:21 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/familj/dn-gratulerar-pa-jakt-efter-essensen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

DN gratulerar: På jakt efter essensen

Namn: Adele Änggård.

Fyller: 65 år i morgon 31/7.

Yrke: Scenograf.

Bor: I lägenhet i Stockholm och på de ställen runt om i Sverige där hon är med och sätter upp pjäser.

Familj: Tre vuxna barn och ett alldeles nyfött barnbarn.

På en hylla i scenografen Adele Änggårds vardagsrum står en liten, oval, skrovlig gråsten. Hon väger den i handen:

- Den här stenen var förebilden till "Hamlet" i Anita Bloms uppsättning från 1991. Stenen var allt och ingenting, en brutal värld som Hamlet fick brottas med. Jag byggde den sedan i stor skala, av frigolit, med en spricka tvärs igenom. Mikael Strandberg spelade alla rollerna själv men omgavs av dockor som jag tillverkade i latex.

Det är ofta på det sättet Adele Änggårds arbete tar sin början, med inspiration från en liten detalj, som sedan växer ut till en helhet. För det är så scenografi och kostym ska fungera, säger hon, som en del av en helhet, som en länk i en kedja. Scenografin får aldrig bli ett självändamål, den ska alltid göras så att man koncentrerar blicken på skådespelaren.

- Jag ser mina scenografier som rörliga skulpturer runt skådespelarna. Man ska få fram karaktären med väldigt enkla medel. Om scenografin inte är bra - då får åskådarna inte empati med karaktären på scenen, säger hon. Det handlar om att ta ut essensen ur en karaktär - utan att överdriva, då går personligheten förlorad.

Hon blev tidigt intresserad av teatern. Men det var en lång väg att gå för Adele Änggård innan hon kunde börja arbeta på riktigt. Som dotter till en engelsk diplomat, tillika lord, förväntades hon gifta sig. Teatern var bara ett trevligt nöje och tidsfördriv, ansågs det. Att hon fick börja dansa balett, och ta lektioner i målning på samma skola, berodde på att modern stödde henne. Föräldrarna träffade hon på skolloven i de länder där fadern tjänstgjorde.

- Det är inte klokt att jag klarat mig, jag som är resultatet av en engelsk "boarding school"!

Tre års utbildning på Guildhall School of Music and Drama blev det efter internatskolan. Där lärde hon sig mycket - om sminkning, ljussättning, regi, scenografi. När hon var klar hade fadern stationerats i Stockholm, och Adele Änggård började arbeta på Operan, där hon bland annat samarbetade med Göran Gentele i de Fallas "Don Pedros marionetter". Men sedan dog hennes mamma.

- Jag var tjugofyra år och fick ta över värdinneskapet efter henne. Vi kom till Paris efter något år, och jag försökte hålla mig igång där, läste teaterteori på nätterna och tog konstlektioner. Det var fruktansvärt viktigt för mig att hålla mina konstnärliga känslor vid liv. I fem år levde jag så. Och jag var inte lycklig!

Till slut krigade jag mig tillbaka till teatern. Pappa kunde inte se någon annan anledning för mig att sluta styra hushållet, med den stora tjänarstaben, än att jag gifte mig. Men jag sade till honom att nu lämnar jag dig. Han fick skaffa en hushållerska.

Sedan skrev hon till Peter Brook, och fick göra dekor till "Kung Lear" i Stratford. Nu var hon tillbaka i teatervärlden. Och där har hon stannat sedan dess. Mestadels har hon arbetat i Sverige, där hon hamnade igen, efter att ha gift sig med en svensk i början av sextiotalet. Hon har arbetat på Operan, med Riksteatern, på Malmö stadsteater och många andra ställen. De senaste åren har hon gjort många uppsättningar på Skillinge teater i Skåne, nu senast Karl Wittlingers pjäs "Vintergatan". Nästa projekt är Molières "Don Juan", en produktion som Skillinge gör ihop med Riksteatern.

- Teater är viktigt, livsviktigt, säger Adele Änggård, för hela samhället.

Jag gör vad jag gör för att jag tycker att vi behöver se hur andra människor tolkar livet. Folk som kommer till teatern tar ett steg utanför sig själva. Och det blir en kollektiv upplevelse.

Men hon känner också starkt att hon behöver ha en tillvaro utanför teatern. Om teatern ska representera livet, och man själv bara är inne i teatern - hur kan man då representera livet, resonerar hon. Så när hon är ledig ringer hon genast till alla sina vänner och vill umgås.

Om att fylla 65 säger hon bara:

- Well, livet verkar rulla vidare!

Stina Nylén

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt