Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 00:13 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/familj/dn-gratulerar-sangare-rensar-oronen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

DN gratulerar: Sångare rensar öronen

Namn: Stefan Demert.

Yrke: Trubadur, konstnär och diktare.

Aktuell: Fyller 60 år den 15 december.

Firar: Hemma i Rotebro med sambon Carina.

Läser: Allting, gärna Ekelöf, Tranströmer och Ferlin med flera.

+++

Det har gått några år sedan Stefan Demert hördes av.

Åtminstone för oss i Stockholm. Här finns få viskaféer numera och i radio-tv har visorna tystnat. Trendmusiken härskar tämligen oinskränkt.

Ändå klarar sig Demert rätt bra med sina visor. Stockholm har blivit lite sämre som födkrok, men i småstäderna (och på landet) är intresset för honom oförändrat stort.

Vi träffas på ett kafé i centrala Stockholm. Han tar en kopp kaffe, men avböjer vänligt en mazarin. Utanför fönstret faller vintersnön, i december mörknar det tidigt.

Demert ska till att fylla 60, men det syns inte. Han är sig lik från succéåren på 1960- och 70-talen, år då han blev snudd på folkkär.

Okej, rundare om magen kanske, några grå strån i skägget. Men inte särskilt många.

Håller visorna människor unga

Ja, Stefan Demert tror det.

- Alla kulturer har sagoberättare. I vårt samhälle spelar trubadurerna den rollen.

Stefan Demert föddes i Nyköping. Tre år gammal kom han till Stockholm, föräldrarna bosatte sig söder om stan. Där, i trakten av Hägersten, Herrängen och Fruängen, stannade Stefan kvar i många år.

Fram till förra året, då han bröt upp och flyttade till Rotebro med sin sambo. Norr om stan, oj, det kändes ovant.

- Men man vänjer sig vid allt. Ombyte förnöjer, säjer dom.

Hans barndomshem var fattigt på sång och musik, pappan kunde möjligen ibland spela munspel när han var på G. Stefan, däremot, gillade tidigt att läsa poesi och skrev egna stycken i realskolan, där uppsatsskrivning var hans bästa ämne.

Efter realexamen började han som litograflärling hos Ljunglöfs. På kvällarna studerade han på Konstfack.

Drömmen var att bli konstnär tills han en dag hörde talas om en vispråm i Marieberg. Den hette "Storken".

En dag 1965 ringde han till pråmens visvärdinna Git Magnusson. Jodå, han var så välkommen och skulle visst få sjunga. Hur var namnet nu igen

- Aldrig har jag varit så skraj som den gången. Att puffa för sig själv, nej, det gjorde man bara inte.

Samma kväll debuterade Stefan Demert inför en publik. Thorstein Bergman var huvudgäst, men Demerts visor slog an hos den kräsna publiken.

På "Storken" blev Demert bofast resten av 1960-talet. Pråmen blev hans universitet. Men folk som aldrig gick dit hörde inte talas om honom.

Först 1969 kom hans genombrott.

- Jag var på Folkparksforum i Eskilstuna. Folkparksgubbarna kom dit för att välja sommarens artister. Tv-producenten Allan Schulmann och nöjesmogulen Mille Schmidt var också där, liksom Fred, Cornelis, Jeja Sundström, Alf Hambe, Sid Jansson och jag.

Plötsligt började alla ringa och boka Stefan Demert. Genombrottet medförde att han äntligen kunde bli trubadur på heltid.

Lp nr 1 hette "Visor för smutsiga öron". Den blev en guldskiva, liksom lp nr 2, "Marsch på er, alla pannkakor".

Stefan, Jeja, Sid Jansson och Björn Ståbi bildade kvartetten Visor och bockfot och turnerade i folkparkerna på 1970-talet. De turnerade också runt med Riksteatern.

- Där gjorde vi våra mest genomarbetade visprogram, minns Stefan.

Jäktiga, visbrusande år som Stefan Demert gärna talar om.

Han älskade turnerandet, att se Sverige in i minsta skrymsle.

- Vårt land är vackert, från hedarna i norr till lövskogarna i söder.

Med åren har han knåpat ihop sju lp och en cd. Hittills, är det bäst att tillägga. "Balladen om den kaxiga myran", "Marknadsvisa" och "SJ, SJ, gamle vän" är hans tre största succéer.

Visst har det blivit glesare mellan jobben, men Stefan klarar sig hyggligt.

Sin födelsedag firar han hemma i Rotebro. Tittar någon in för att gratulera ställer han gärna fram en pilsner.

Millenniefirandet tänker han däremot hoppa över helt. Han bär med stolthet Namn och Nytts "pip"-märke.

- Det anser jag vara årtusendets största pseudohändelse. Möjligen kan jag tänka mig att blinka med ficklampan ett par gånger när klockan slår tolv på nyårsnatten.

MARTIN STUGART

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt