Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

DÖDSFALL: Joachim Israel

Professor emeritus Joachim Israel, Halmstad har avlidit 80 år gammal. Hans närmaste är hustrun, filmvetaren Lena Israel och barnen Dan, Jonas, Samuel och Sergej med familjer.

Joachim Israel föddes i Karlsruhe i Tyskland och kom till Sverige 1938, en månad före "Kristallnatten" under de tyska judeförföljelserna. Här i Sverige var han ett salt, både personligen och som vetenskapsman, lättantänd, engagerad, full av vrede över tidens och samhällets orättvisor. Jockel, som han kallades, var alldeles orädd. Personligt mod var en del av hans karaktär.

Ett av Jockels första jobb var som psykologassistent på Barnbyn Skå, expermimentbyn för "missanpassade barn" som leddes av Gustav Jonsson. Där mötte han förtvivlade och rasande barn som tände eld på sig själva, förskansade sig uppe i träd, rymde och stal. Jockel hade en intuitiv förståelse för dessa barn, han satte sig vid trädets rot och väntade i timmar tills den arga trädklättraren kom ner och gråtande berättade att han inte blivit insläppt hos sin mamma vid senaste besöket i stan, eftersom hon hade en karl hemma. När Göta Rosén, den fruktade barnavårdsinspektrisen från Socialstyrelsen, kom på besök och kritiserade städningen skällde Jockel ut henne efter noter och sade åt henne att ge sig i väg.

Tiden på Skå var en viktig lärotid men redan innan dess, 1946, hade han hunnit skriva den epokgörande boken "Det finns inga elaka barn" tillsammans med sin dåvarande hustru, barnpsykologen Mirjam Israel. Boken var ett starkt inlägg mot barnaga, vår första genomförda plädering för så kallad fri uppfostran.

Som forskare och sociolog hade Jochel en enorm aptit på allt som var nytt. Han hade en fantastisk arbetskapacitet. Han disputerade 1956 på avhandlingen "Selfevaluation and rejection in groups". Ändå hade han svårt att bli riktigt erkänd i Sverige och blev först professor i sociologi i Köpenhamn 1968. Då hade han bakom sig böcker som "Den vilda strejken", 1964 och "Alienation. Från Marx till modern sociologi" från 1968. Lägg märke till årtalen. Jockel kom inte långt efteråt och reflekterade över skeenden som redan passerat eller nya världstolkningar som för länge sedan övergetts. Han befann sig mitt i nuet och forskade om det. "Den vilda strejken" står fram som en sociologisk klassiker, medan strejken fortfarande pågick fanns Jockel där med sina medarbetare och intervjuade arbetarna. Ett annat standardverk ur hans produktion är "Sociologi I och II" som utkom 1973. Då hade Sverige upptäckt hans kapacitet och han hade utnämnts till professor i sociologi i Lund 1971 där han stannade till pensionen 1986.

På åttiotalet började Jockel intressera sig för språkfilosofi och skrev bland annat "Språkets dialektik och dialektikens språk", 1980 och "Konsten att blåsa upp en ballong inifrån" 1982. På nittiotalet gav han ut en bok om den judiske religionsfilosofen Martin Buber, ett arbete som han arbetade hängivet med. Så, 1998, var det dags för självbiografin "Ett upproriskt liv".

Jockel var på krigsstigen i det längsta. Bara häromåret ringde han mycket upprörd och ville berätta om missförhållanden vid högskolan i Halmstad, där han nu på nytt var i undervisningstagen. Vad det gällde har fallit i glömska men Jockel var densamme, arg och engagerad för de unga forskare som han nu ville försvara.

Kerstin Vinterhed