Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 19:28 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/familj/dodsfall-stig-jagerskiold-till-minne/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Dödsfall. Stig Jägerskiöld till minne

Professor Stig Jägerskiöld har såsom tidigare meddelats avlidit.

Redan en kort översikt av Stig Jägerskiölds yttre levnadsbana visar en ovanlig mångsidighet och en benägenhet att ständigt pröva nya arbetsuppgifter. Han blev i tur och ordning fil dr och docent i historia i Uppsala, tjänsteman i UD, docent i vad som nu skulle kallas offentlig rätt i Stockholm och Uppsala, ledamot av Sveriges advokatsamfund, och professor i Stockholm, Lund och Uppsala.

Mångsidigheten visar sig starkt i Jägerskiölds vetenskapliga författarskap, vilket säkerligen är den viktigaste delen av hans livsgärning. Doktorsavhandlingen, på vilken Jägerskiöld disputerade redan vid 26 års ålder 1937, handlade om Karl XII 1716-1718. Arbetet byggde på omfattande arkivstudier, och det krävde betydande språkkunskaper, bland annat i slaviska språk och finska. Det viktigaste av Jägerskiölds senare historiska arbeten rör modern tid; det var biografin över marskalk Mannerheim, vilken kom i sju delar åren 1964-81. Resultaten sammanfattades i en volym 1983. Biografin har fått både stort och välförtjänt erkännande och en del kritik. Mottagandet förklaras delvis av att både författare och kritiker varit påverkade av motsättningar i Finlands moderna historia, motsättningar som spritt sig även till vetenskapen. Det kan dock inte bestridas att Jägerskiöld med stort arbete och säker stilkonst skapat ett äreminne över en stor man. Jägerskiölds starka anknytning till Finland framträder också i ett senare arbete om slaget vid Svensksund och kriget 1788-90.

Efter finska vinterkriget, då Jägerskiöld lämnade UD och anmälde sig till Svenska frivilligkåren, övergick han till den jurdiska banan. Då börjar också hans juridiska författarskap. Jägerskiölds ämnesområde var som nämnts den offentliga rätten, och till detta hör en huvuddel av hans författarskap. Intet ämne tycks ha varit vare sig för stort eller för litet för hans energi, om det blott fanns utrymme för att lägga fram nya, intressanta teser. Ett verk om svensk tjänstemannarätt i tre delar rör rättsreglerna om statstjänstemännens ställning. En allmän översikt över den offentliga rätten och en bok om förvaltningsrättens metod vittnar om överblicken över ämnesområdet. "Från prästskola till enhetsskola" och "Allmosa eller socialförsäkring" är ett par karaktäristiska titlar. Även folkrätten tangerades i hans offentligrättsliga författarskap.

Sina intressen för juridik och historia kombinerade Jägerskiöld i sina rättshistoriska arbeten. Ett karaktäristiskt drag är förmågan att inom olika områden finna källmaterial som tidigare varit okänt eller förbisett. Av detta material drog han slutsatser som ofta var uppseendeväckande men också ensidiga. I ett par större arbeten om 16- och 1700-talens svenska rättshistoria påvisade han inflytanden från romersk och annan utländsk rätt på den svenska rätten. Han gick därigenom emot en tidigare tendens att betrakta den svenska rätten som baserad på en helt nationell utveckling. Bland mycket annat förfäktade han också att den tyske rättslärde Pufendorf haft ett inflytande på 1734 års lag. Han granskade den tyska så kallade historiska skolans inflytande på den svenska rättsutvecklingen under förra delen av 1800-talet. Listan på problem inom den svenska rättshistorien till vilka Jägerskiöld tagit ställning i mera kortfattad form, genom recensioner och debattinlägg, kan göras lång.

Sina mest kontroversiella insatser gjorde Jägerskiöld när han hävdade att Carl Jonas Love Almqvist inte varit skyldig till försök att mörda procentaren von Scheven, något som tidigare hade ansetts fastställt genom Axel Hemming-Sjöbergs bok. Jägerskiöld nådde väl inte längre med sin argumentation än till att försiktiga bedömare ansett frågan vara osäker, men även detta får anses vara ett resultat. Jägerskiöld sökte visa att attityden till Almqvist påverkats av 1840- och 50-talens allmänna politiska klimat, vilket han analyserade i en läsvärd bok. Han publicerade också andra studier över Almqvists liv och författarskap.

Det framgår att Stig Jägerskiöld har dragit fram i ljuset värdefullt källmaterial inom vidsträckta områden och oförskräckt drivit teser som gått emot härskande meningar eller väckt motstånd. Han har haft större framgång med att påvisa problem än genom att övertyga andra om att hans lösningar av problemen varit riktiga.

Stig Jägerskiöld var en stridens man, som ofta mötte motstånd. Sin humor och sitt skämtsamma sätt reserverade han för privatlivet. Den sammanlagda insatsen för svensk rättsvetenskap och historia, inbegripet rätts- och kulturhistoria, är betydande, och Jägerskiölds minne förtjänar att hedras.

Jan Hellner

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt