Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Göran Westman

Göran Westman, Brattby-Umeå, distriktsläkare, professor i a llmänmedicin vid Umeå universitet, kollega, arbetskamrat och vår mångårige vän, har lämnat jordelivet i en ålder av 71 år. Närmast anhöriga är makan Karin och barnen med familjer.

Vi som minns Göran på 60-talet minns skolans mest eftertraktade drömprins. För Göran var lång, snygg, smart, sportig och charmig. Han mötte sin Karin, en tonårskärlek som blev till livslångt äktenskap tack vare ömsesidigt växande, stöd och respekt. De två blev familj i soldattorpet i Gubböle där barnen Lina och Jonas växte upp. Göran var en omtänksam pappa och han älskade sin familj, sin gård och sin trakt. På ängarna utanför betade får och så småningom även kallblodiga travhästar.

På 70-talet började han arbeta nästgårds, som distriktsläkare på Vännäs vårdcentral. Där blev han kvar ända tills sjukdomen i fjol satte stopp. Görans läkar­gärning drevs av en stark motivation att medverka till en väl fungerande sjukvård. Utifrån erfarenheter på vårdcentralen började han forska för att hitta modeller för god tillgänglighet i vården. Det blev disputation, docentur och professur.

I den akademiska miljön brann han för utvecklingen av ämnet allmänmedicin och under åren som prodekan drev han modigt frågor om läkarprogrammets ansvar för att stimulera läkarstudenters professionella utveckling.

Han var en karismatisk föreläsare och han medverkade till att nya pedagogiska grepp sjösattes. Övertygande införde han tekniska landvinningar som video i utbildningssyfte och tele­medicin i vården.

Göran kunde lyssna och ställde entusiastiskt upp. För att hinna allt krävdes dubbla kalendrar, så det var inte bara en gång vi satt med lång näsa när han dubbelbokat sig. I dag ler vi åt det och tänker mer på hur självständig, prestigelös och öppen han var. Hur han stöttade nya idéer och inslag, till exempel genusperspektiv och kvalitativa metoder på vår naturvetenskapligt dominerade fakultet.

Under det gångna sjukdomsåret var han tålmodig och länge hoppfull. De sista månaderna på Axlagården gav ro och möjlighet till samtal och begrundan. In i det sista levde han enligt sin devis – reflektion ger nya perspektiv och ökad kunskap. Under hösten kunde vi läsa flera debattartiklar från Görans sjukbädd som manade till eftertanke kring sjukvårdens organisation. Vi är tacksamma för allt han gav och allt vi fick.