Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Gunnar Gille

Som tidigare meddelats har f örre chefen för i nfektionskliniken i Karlstad, Gunnar Gille, Danderyd, gått bort under sitt 99:e levnadsår. Närmast anhöriga är hustrun Koula, barnen Filip, Richard och Elena.

Gunnar kom till Karlstad 1960 och var under mer än tio år den ende fast anställde överläkaren på dåvarande Karlstads epidemisjukhus med en jourbundenhet som i dag kan vara svår att föreställa sig.

Under fyra och ett halvt år blev undertecknad utbildad till specialist i infektionssjukdomar på Gunnars nybyggda infektions­klinik. Det var en tid jag minns med värme.

De som befann sig lite längre bort från Gunnar kunde ibland uppfatta honom som stram, och det fanns förvisso en sådan sida hos honom. Men det var aldrig långt till ett småleende, och i sina mest avslappnade stunder kunde Gunnar vara mycket underhållande, som när han berättade om när han som ung medicinstudent under krigsåren hastigt lärdes upp till tandläkare i fält med tandutdragning som enda åtgärd på repertoaren …

Gunnar påpekade ofta att vi inte skulle förhäva oss när vi botade en svårt sjuk patient. Vår insats som bekämpare av infektionssjukdomar var marginell jämfört med vad en höjning av människornas levnadsstandard kunde åstadkomma.

Beträffande antibiotika var Gunnar långt före sin tid. ”Virussjukdomar botas inte med antibiotika, träffa bara den bakterie du siktar på, bredspektrum är en dålig ersättning för yrkeskunskap”, brukade han predika.

Jag träffade Gunnar sista gången för några år sedan, strax före flytten tillbaka till sitt barndoms Stockholm. Han överlämnade då sina gamla vetenskapliga artiklar om poliobekämpningen under 50-talet, och det kändes hedrande att få överta dessa smått medicinhistoriska dokument. Jag lovade att jag skulle besöka honom på hans hundraårsdag. Men dit hann för en gångs skull inte Gunnar fram.

Det är svårt att jämföra dåtidens ledarskap med nutidens. Allt förändras i rasande takt, och en nutida Gunnar skulle förmodligen inte vara en kopia av den gamle. Detta sagt känns det som ett privilegium att under några viktiga utbildningsår ha blivit handledd av en person som var helt befriad från den ängslighet som ofta präglat mer sentida befattningshavare inom svensk sjukvård.

Gunnar var inte troende. Men om det nu inte finns en himmel för gamla infektionsläkare, tror åtminstone jag att de atomer som en gång utgjort Gunnars fysiska form samlas till ett belåtet småleende rakt över den plats där hans gamla epidemisjukhus en gång låg, och där man nu planerar för en alldeles ny infektionsklinik. Varför inte kalla den Gunnar Gille-kliniken?