Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Jan Stenberg

Förre verkställande direktören för SAS och mångårige medlemmen av Ericssonkoncernens ledning Jan Stenberg har som tidigare meddelats avlidit 75 år gammal. Hans närmaste är barnen Helena Saxon, Åsa Selling och Martin Stenberg med familjer samt särbon Eva Egri.

Jan Stenberg betraktade sig själv som en riktig ”nollåtta”. Född i Stockholm växte han upp och bodde i stort sett hela sitt liv på Östermalm eller Lidingö. Efter jur kand-examen 1964 och tingssittning kom han 1967 till Ericsson, som han kom att bli trogen i 27 år. 1982 blev han utsedd till vice vd.

1994 axlade han ansvaret som vd för SAS, och kvarstod i den befattningen till pensioneringen 2001, varefter en rad styrelseuppdrag vidtog.

Jan Stenberg drevs av en stark motivation att satsa sig själv i hårt arbete med hög kvalitet, från tidiga morgnar till sena kvällar, med otaliga resor och tidsomställningar. Jan hade en mycket stor kunskap i och om många språk. Att sitta med Jan i förhandlingar i Brasilien och plötsligt höra honom övergå till flytande portugisiska är sådant man minns!

Allt detta i kombination med en briljant analytisk förmåga, gott omdöme och ett brett och snabbt intellekt gjorde honom sällsynt väl skickad att förstå och klara av internationella affärsförhållanden.

Det ledde också till att hans roll inom koncernen vidgades till att bli en ovärderlig rådgivare till vd och övrig ledning och att han sedermera fick ansvaret för stora affärsenheter.

Jan hade en på ytan tuff och manlig framtoning. Ytterrock hörde till exempel till de plagg han ansåg överflödiga, även på vintern.

Av dem som inte arbetade nära honom kunde han uppfattas som svårnådd, krävande och kall. Men för den som förtjänat hans förtroende visade han en mer nyanserad bild. Jan var förvisso krävande, men en sann humanist, ärligt intresserad av männi­skor och med breda intressen och kunskaper inom musik, sport och kultur.

Han satt i Kungliga Operans styrelse och kallade opera för ”fin kultur” till skillnad från ”finkultur”. Jan kände stort ansvar för dem som arbetade med honom. I rollen som mentor och chef kunde han visa ett ena­stående tålamod som lyssnare och arbetade framgångsrikt enligt principen att den yngre, i dialog med mentorn, själv skulle finna den bästa lösningen på problemen.

När Jan lämnade Ericsson, fick han motta många ord av tacksamhet och varma lyckönskningar. Nu när Jan har lämnat oss för alltid kommer minnena tillbaka, och vi som hade förmånen att arbeta nära honom inom Ericsson, och även bli hans vän på det personliga planet, känner åter tacksamhet, men nu parad med stor saknad och sorg.