Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

”Livet är inte självklart”

Det händer att det kommer fram kvinnor till Gudrun Abascal på stan och stolt visar upp mobilfoton på sina barn. ”Se så stor hen blivit! Och du var med på min förlossning!”

Gudrun Abascal är glad för de där spontana mötena även om hon kanske inte minns varje föräldrapar. Har man som hon varit med vid tusentals förlossningar i drygt fyrtio år som barnmorska så är man å andra sidan ursäktad.

– Vissa kommer jag ihåg, och de som fått ett dödfött barn sitter som klistrade i minnet. De upplevelserna har gett mig ett perspektiv på livet: Att det inte är självklart.

Gudrun Abascal är på väg till Spanien där hon ska fira sin 70-årsdag, men att fylla år har aldrig varit ”en stor grej” för henne. Även om det nu kanske ger en möjlighet att reflektera lite extra över hur livet blev – och är.

– När jag undervisar på barnmorskeutbildningen kan jag tänka på när jag själv satt där de nu sitter och tyckte att det var det häftigaste i livet. De har hela sin resa framför sig och det kan jag bli lite avundsjuk på. Men jag vill inte vara utan all den livserfarenhet som jag har fått. Jag har varit otroligt privilegierad inom mitt yrke, konstaterar hon.

Att det blev ett yrke inom vården var en självklarhet för Gudrun Abascal. Något annat fanns inte på kartan. Pappa var ambulansförare och mamma arbetade som sjukvårdsbiträde. Efter uppväxten i det natursköna Backe i Ångermanland flyttade familjen in i en lägenhet på Löwenströmska sjukhusets område.

– Vi bodde på Löwenströmska sjukhusområdet som var som ett eget grevskap där kirurgerna var kungar. Så var det på den tiden.

Sjutton år gammal började Gudrun Abascal på sjuksköterskeutbildningen, vid 21 var hon klar och fast besluten att bli just barnmorska.

– Det var min mamma som påverkade mig. Hon sa att barnmorskor var starka kvinnor, självständiga med ett eget ansvar. När jag gjorde min placering på förlossningen ­visste jag med en gång att det var det här jag ville syssla med. Att vara närvarande där livet börjar – och kan ta slut – är att befinna sig mitt i verkligheten, i nuet, som inte går att ta om eller stoppa.

Efter barnmorskeexamen arbetade hon på Löwenströmska i ett halvår och därefter på Danderyds sjukhus i trettio år. Hon upptäckte att det fanns ett glapp mellan vad som förväntades av de födande mödrarna: att de skulle vara duktiga – och vad de egentligen hade behov av att uttrycka: smärta, oro, rädsla, ilska.

– Jag såg saker man aldrig pratade om, som behovet av tillit och förtroende. Alltså hur kvinnor skulle vilja föda. Det är oerhört viktigt att lyssna in kvinnan. En bra förlossningsupplevelse är den bästa starten på ett föräldraskap.

Vi pratar en stund om de trender som kommit och gått inom förlossningsvården – hemförlossningar, föda ”naturligt” och ha de nyfödda i barnsalar skilda från mamman.

– I dag tar tekniska hjälpmedel över allt mer, det är bra om det används på rätt sätt. Men jag är bättre på att skatta storleken på ett barn i magen, hur det ligger, än en apparat, säger Gudrun Abascal och måttar med händerna över sin egen mage. Det finns ett risktänkande som styr vården: rädsla att göra fel.

Under sina år i yrket har hon många gånger fått frågan från en smärtpåverkad födande kvinna om hon, Gudrun, har barn.

– I början var det jättesvårt att svara men jag förstod att den födande ville ha stöd just då. Det hände att jag sa att jag hade barn – jag har ju två bonusbarn. Senare har jag vänt på det där och sagt att just för att jag inte har fött barn så är jag en skicklig barnmorska eftersom jag aldrig relaterar till min egen förlossningsupplevelse. Det är annars oundvikligt om än omedvetet.

Två privata förlossningskliniker har hon varit med om att starta: BB Stockholm och BB Sophia. Den senare är nedlagd i dag och kritiserades för att dränera andra BB-kliniker på barnmorskor och bristande intensivvårdssäkerhet. Ekonomiskt gick det heller inte ihop.

– Vi tog inga barnmorskor från andra kliniker, de sökte sig till oss. Vi var delvis landstingsfinansierade och hade blivit lovade högre ersättning, men ingen kompenserande höjning kom.

Hon skakar på huvudet och muttrar något om prestige och makt.

När jag frågar om hennes inställning till vinster i välfärden säger hon:

– Om det är privat eller landstingsdrivet är helt ointressant bara förlossningsvården är bra. Och privata vårdbolags vinster bör gå till lön till de anställda och att utveckla förlossningsvården.

Någon tanke på att dra sig tillbaka bara för att hon passerar de 70 har Gudrun Abascal inte.

– Jag tänker fortsätta arbeta, tycka till och vara med. Men kanske på ett annat sätt än tidigare.

Gudrun Abascal

Gratuleras till: Fyller 70 år den 21 september.

Bor: I Stockholm. Född i Backe, Ångermanland.

Yrke: Barnmorska, lärare och författare. Var med och startade BB Stockholm 2001 och BB Sophia 2014. Undervisar blivande barnmorskor samt har stödsamtal med kvinnor som har förlossningsskräck.

Familj: Maken Luis Abascal, tvillingbrodern Anders, svågern Firoz i USA, Luis döttrar Amanda och Elisa, alla bonusbarnbarnen samt hunden Totti (efter fotbollsspelaren Francesco Totti) en treårig Lagotto.

Nästa bokprojekt: Svensk förlossningsvård – för vems skull?

Tips till den som är bredvid under förlossningen: ”Tyck inte synd om kvinnan som föder. Beklaga inte hennes smärta, bekräfta den och uppmuntra hennes arbete.”