Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 06:36 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/familj/matti-kastu/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Matti Kastu

Operasångaren Matti Kastu har avlidit efter en längre tids sjukdom, 72 år gammal. Närmaste är hustrun Riitta, fem barn i tidigare äktenskap och två barnbarn.

”Hjältetenoren Matti Kastu är död”! löd tidningsrubriken som förkunnade att denne lysande tenor inte längre finns bland oss. När chocken lagt sig strömmade minnena över mig av alla de gånger vi sjungit tillsammans.

Matti Kastu föddes 1943 i Åbo och började i faderns bageri innan hans röst upptäcktes. Han kom till Sibelius-akademin och sedan till Operan i Stockholm där han fick ett stipendiatkontrakt 1972. Vid debuten med ”Bohème” 1974 satt jag i salongen och hörde hans makalösa höga C. Man talade om en ny Caruso. Vi förstod att en hjältetenor hade fötts och att Wagner och Richard Strauss-publiken hade stora tider att vänta. Matti kom snabbt in i repertoaren; Laca i ”Jenufa”, Bacchus i ”Ariadne på Naxos” och Kejsaren i ”Die Frau ohne Schatten”, Operans succé 1975 med Birgit Nilsson i spetsen. I dessa roller hade han inga konkurrenter. Det förstod dirigenten Karl Böhm som lär ha yttrat: ”Ett sådant högt C hos en tenor har jag aldrig hört”!

Kastu sjöng med Böhm i San Francisco 1976, även här mot Birgit Nilssons Färgarfru. Paret upprepade succén i Wien året därpå.

Nu följde en internationell karriär; Covent Garden, Berlin, Düsseldorf, Milano, Rouen, Savonlinna. Sommaren 1979 sjöng han med Dietrich Fischer-Dieskau vid festspelen i München i August Everdings nyuppsättning av ”Mästersångarna i Nürnberg” under ledning av Wolfgang Sawallisch.

Samma höst genomförde Kastu en turné i USA i en ny Straussroll, den krävande Menelaus i ”Den egyptiska Helena” mot Gwyneth Jones. Han besökte New York, Washington och Detroit där Decca gjorde en skivinspelning av operan under Antal Dorati.

Kastus röst hade en stålblank höjd och en volym som utan svårighet gick igenom en 100-mannaorkester. I början av sin karriär kritiserades hans ”yviga scenframställning”. Men den slipades bort av regissörer som Götz Friedrich, Ann-Margret Pettersson, Nikolaus Lehnhoff och Göran Järvefelt. Han var ståtlig på scenen, hade en maskulin utstrålning och ett naturligt agerande. Förutom Wagner-Strauss-repertoaren sjöng han även roller som Manrico i ”Trubaduren” och Cavaradossi i ”Tosca”.

Jag är tacksam att jag fick vara hans första Kejsarinna 1975 och även några år senare i Frankfurt. Men vi sjöng också ”Valkyrian” många gånger tillsammans, ”Flygande holländaren” i Stockholm och i Lissabon och Beethovens nia i Göteborg under Charles Dutoit 1977. Påpassligt nog ger nu Sterling ut ”Die Frau ohne Schatten” på cd med Kastu som Kejsaren. Vi minns en hjältetenor av en kvalitet som i dag är sällsynt.

I beundran och tacksamhet!

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt