Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 23:55 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/familj/michael-nordberg/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Familj

Michael Nordberg

Docenten och universitetslektorn Michael Nordberg, Haninge, har avlidit i en ålder av 86 år. Närmast anhöriga är hustrun Gerd Lillieroth och barnen i ett föregående gifte Erik och Margareta med familjer samt Gerds barn från ett tidigare äktenskap, dottern Liv med familj och sonen Gunnar.

Michael växte upp i Stockholm, i en konstnärsfamilj, och mötte i den miljön för första gången arabiska och persiska böcker, något som väckte hans intresse för deras språk. När han efter studentexamen kom till Uppsala var det för att studera dem och han började för den berömde orientalisten H S Nyberg. Men han blev i stället historiker med ett starkt språkintresse.

Lusten att gå till sjöss hade nämligen redan i gymnasieåldern fört honom till Frankrike, och flera år i Paris därefter gjorde honom till frankofil. Uppsalastudierna förde därför fram till en doktorsavhandling på franska om franskt 1400-tal, på vilken han blev docent och universitetslektor i historia, i Stockholm.

Därefter inledde han ett omfattande historiskt författarskap, som började med den akademiska kursboken ”Asiens historia” (1969–71) och fortsatte med populärvetenskapliga verk, i mycket byggda på hans egna forskningar. De fick en stor läsekrets. I ”Den dynamiska medeltiden” (1984), till exempel, kunde han i anslutning till andra historiker visa att medeltiden inte var någon ”mörk”, statisk och reaktionär period utan en som var stadd i förändring och utveckling.

Han var också en fängslande föreläsare och reseledare, som sådan till Frankrike, Italien, Turkiet och Iran. Vi minns särskilt en kväll i solnedgången vid den franska medeltidsstaden Carcassonne, där han på stranden av Canal du Midi gav oss en högtidsstund kring den provencalska trubadurpoesin.

En av hans böcker, ”Renässansmänniskan” (1993, som var nominerad till Augustpriset), får oss att se honom själv som något av en renässansmänniska med vida intressen.

Ungdomens erfarenheter på sjön gjorde honom senare till en skicklig seglare och han var också en god ryttare. Tillsammans med Gerd omskapade han tomten vid huset i Tungelsta till en stor och vacker trädgård.

Under de många åren här tog han och Gerd emot oss vänner till goda måltider och samvaro i trädgården. Bordssamtalen blev för det mesta intensiva genom hans kunskaper och engagemang.

Hans karisma, värme och vänskap glömmer vi aldrig.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt